Turisthistoria: Cooks brev hem

Han var tvungen att lova att skriva hem till sin fru varje söndag, Thomas Cook, när han personligen ledde en grupp med tolv människor på en 220 dagars jorden-runt-resa under åren 1872 och -73. Färden gick från Liverpool på fartyget Oceanic till New York; över USA med tåg och diligens; tio veckor ombord på SS Colorado över Stilla havet till Japan; vidare till Kina, Singapore och Indien innan man närmade sig England via Suezkanalen.

Nästan samtidigt som Cooks brev från jorden-runt-resan publicerades i The Times kom Jule Vernes Jorden runt på 80 dagar ut, men det är i hans privatbrev till hustrun Marianne som vi ska smygläsa:

New York 13 oktober … Vi kom till det största av Hotell, the Grand Central, och mitt sovrum är 459 vilket är ungefär halvvägs till toppen på huset.

3 november, på väg över Stilla havet: Det finns omkring 50 hyttpassagerare och mer än 500 på mellandäck – de senare nästan alla kineser och japaner. Jag har en stor hytt tilldelad mig med tre kojer, en soffa och ett bekvämt bord att skriva på…

10 november: Vi inser nu vad som menas med att var helt och hållet på havet utan någon utsikt att se land ännu på fjorton dagar.

Yokohama, 28 november: Äntligen är vi verkligen i ett Främmande Land. I går reste vi med järnväg till Jeddoe – en stad på mindre än en miljon japaner.

Ombord på Yangtse utanför den kinesiska kusten rapporterar Cook att han blivit hård i magen, men några medhavda och intagna piller ger önskad effekt. Ett par dagar före julafton befinner han sig på Mirzapore i Bengaliska bukten och sänder ett jultelegram hem:

Jag avskickade telegrammet kl 9.45 och skrivaren förklarade att det antagligen skulle nå dig på två och en halv timmar, vilket enligt din tid skulle bli fyra timmar innan det var avskickat…

Delhi, 16 januari: Sedan jag skrev till dig från Calcutta har vi rest 1 600 km på indiska järnvägar…

Efter att ha tillbringat större delen av mars i Kairo far han med båten Mars till Beyrouth (Beirut) för att via Konstantinopel så småningom nå Neapel. Med tanke på att den lilla gruppen befunnit sig 200 dagar på resa, måste man beundra den självbehärskning de visar när de så nära England inte tar den kortaste vägen hem.

Cykeln blev enormt populär under 1870-talet och inte minst damer började cykelturista. Deras bagage skickades i förväg, så att de på kvällen vid ankomsten till hotellet kunde byta om och bli ljuvligt kvinnliga efter dammet på vägarna. Prospekten utlovade att chanserna till att träffa angenämt ressällskap var stora under dessa resor.

Den första cykelturen till Normandie ägde rum 1896, tolk och reseledare medföljde. Senare utsträcktes pedaltrampandet till Holland, Schweiz och Italien.

Medelhavet – Kryssningen.

Det här var båtens åttonde runda och det fanns 80 passagerare ombord när vi lämnade Istanbul, de flesta engelsmän som gjorde hela rundturen, men flera europeiska länder var representerade. Jag var dock ensam från Skandinavien. I Kusadasi på turkiska västkusten, vårt första stopp på vägen till Venedig, kom fler resenärer ombord.

Båten måste vara ett alldeles utmärkt alternativ för bilister som vill slippa köra hela vägen till och från Turkiet eller Grekland. Ett sätt att använda rutten är att hoppa av en vecka i till exempel Aten och ta båten till Istanbul på nästa runda, stanna ytterligare en vecka, kanske med en tur ner kring turkiska kusten förbi Troja och Efesos för att stiga ombord i Kusadasi.

Vid varje anläggningsplats arrangeras utfärder, vilka förstås blir lidande om båten är försenad som den var när vi kom till Kusadasi. Efesos (överst), som ligger strax intill, lär vara ett av världens största arkeologiska lämningar och redan tilltaget att åka och titta på dem med bara några timmar till förfogande är överilat, för att inte tala om hur absurt det blir när man rusar igenom en hel ruinstad på en timme som i vårt fall.

Bara ett par timmar efter att vi lämnat Kusadasi var det dags för den grekiska ön Patmos. Här åkte vi upp till det lilla klostret på berget strax ovanför hamnen och för en gångs skull var storleken på sight seeing-målet anpassat till den anslagna tiden. Utsikten från murarna var formidabel. Långt därnere dominerade båtens överdrivna dimensioner i den minimala hamnen på ett nästan obscent sätt.

Det kändes lite frustrerande att behöva lämna den sympatiska ön så snabbt, och tydligen är det fler som tyckt sammalunda för senare blev uppehållet förlängt så att större delen av onsdagskvällen kan tillbringas på Patmos.

När jag inte åt eller gjorde utflykter satt jag den mesta av tiden och skrev, så jag kan inte rapportera särskilt mycket från det sociala livet ombord, men det verkar som de vanligaste kryssningsaktiviteterna erbjöds. Det dagliga programbladet var späckat med hålIpunkter för motionslekar, skattjakter, frågesporter och maskerader. En diplomatfamilj på väg hem till England från Iran vann de flesta av tävlingarna, inklusive maskeraden, där de hade förvandlat sig till beduiner med hjälp av sängkläderna, fast jag tyckte att mannen i nackkragen såg roligast ut, särskilt när han fick serpentiner i håret. Men jag är inte så säker på att han egentligen var utklädd. Vissa aspekter av kryssningen kändes som en repris av Lasse Åbergs Sällskapsresan.

Sista stoppet före Venedig är i Katakolon på Peloponnesos västkust. Här är det Olympia, sätet för antikens olympiska spel, som ägnas några timmar. Faktiskt tillräckligt många för att man ska hinna bli trött, vilket tydligen inte är meningen om man är turist på lyxkryssning.

När jag ifrån mina egna strövtåg kom tillbaka till bussen på den utsatta avfärdstiden, möttes jag av en otåligt väntande grupp med blickar som skulle ha kunnat mörda, bara de inte hade varit så utmattade. Senare kortade man uppehållet i Katakolon.

Hela fredagen tillbringas till sjöss på väg upp genom Adriatiska havet. Men ytterligare en upplevelse väntar. Jag hade läst att Venedig skulle man nalkas från havet i gryningen. Självfallet försov jag mig och vi var redan på väg in mellan de yttersta öarna när jag slog upp de melerade, men jag fick vara med om den sista biten, och kunde medan jag klädde på mig se igenom mitt hyttfönster hur alla de välkända byggnaderna, torgen och kanalerna dök upp. Och när vi lade till vid kajen, då kom faktiskt den store landgången fram.

Några av passagerarna skulle fortsätta med Venice Simplon-Orient-Express, privatägda gamla vagnar som trafikerar sträckan Venedig—Calais, som anknyter till båtens tider. Här kan man tala om exklusiv lyx, men så kostar det också. Jag satt i en kupé i ett vanligt tåg på spåret intill, och när vi gled ut från perrongen lapade jag ivrigt i mig de nostalgiska detaljerna från den riktiga Orientexpressens interiör. Nästa gång kanske …

Turkiet – Istanbul: Avfärden.

Efter ett par veckor av stekhet sol över Istanbuls dammiga gator stod jag på ett båtdäck och såg hur svarta moln tornade upp sig bakom minareterna. När vi lämnade kajen på den asiatiska sidan och långsamt gled ut på Bosporen kom regnet och tankarna gick till mannen i kartongen.

Under en av mina vandringar i de mer avlägsna kvarteren hade jag kommit till en liten öppen plats mellan husen. Bland allt möjligt skräp fanns en stor pappkartong inredd med en säng och en pall. Nu på dagen var ena sidan öppen. Locket, som bostadens ägare antagligen la på när natter kom, kunde omöjligt stå emot ett ihärdigt regn särskilt länge. Från min plats på däck undrade jag om han skulle få problem med att hitta en ny kartong som var lika stor, eller om han blev tvungen att sänka sin bostadsstandard.

Det här blev sista minnet av Istanbul. Framför mig låg fyra dagars kryssning innan båten var framme i Venedig. Att jag befann mig här var en slump. På turistmässan i Göteborg några månader tidigare hade jag upptäckt den här nya varianten av Orientexpressen som redan för två år sedan var på väg att göra sin debut.

Eftersom Italien var mitt resmål efter veckan i Istanbul så kom British Ferries satsning på reguljärtrafik mellan Italien, Grekland och Turkiet mycket lägligt. Det enda ekonomiska alternativet på tvären i östra Medelhavet, det att ta tåget genom Jugoslavien, är inte särskilt lockande. När atmosfären förknippad med den gamla Orientexpressen inte längre finns kvar, varken på Sirkeci-stationen i Istanbul eller på tågen, återstår endast en lång och bökig transportsträcka genom ett av världens långtråkigaste länder.

Det speciella med M.V. Orient Express är att båten försöker kombinera två världar, lyxkryssningens och bilfärjans. Det är en av Silja-linjens gamla båtar som rustats upp, och varje lördag kväll under sommaren lämnar den Venedig för att anlöpa Atens hamn i Pireus på måndag morgon. Tjugofyra timmar senare kommer båten till Istanbul och det var här som jag på tisdagseftermiddagen såg fram emot att få gå ombord och göra min kryssningsdebut. Det visade sig vara lättare sagt än gjort och inte alls så festligt som jag hade väntat mig.

Eftersom båten avgår från den asiatiska sidan gäller det först att ta sig över Bosporen. För detta ändamål ställer bolaget upp med gratis färja, som går i skytteltrafik från en av de många pirerna. Taxichauffören envisades med att vilja köra mig till en annan pir eftersom han aldrig hade hört talas om att man kunde komma över till den andra sidan från Kabataş Isklesi.

Vid piren vimlade det av till synes sysslolösa män, men de väntade bara på första chans att kasta sig över intet ont anande bagage och dra det tio meter till färjan och begära 1 000 lire för besväret. Om du inte lyckas slita till dig bagaget igen, och det är antagligen inte troligt, så håll i pengarna i alla fall och betala bara 200-300 lire for två väskor.

Det var när det skulle vara som högtidligast, vid själva ombordstigningen på båten för första gången, som bristen på fest blev som påtagligast. Vi fick helt enkelt inte komma ombord, trots att vi var där på utsatt tid. Att själva ingången var en förrådslucka i skrovet och inte någon pampig landgång kunde vi gott ha översett med, men att vi i närmare en timme tvingades att stå och se på när besättningen kom tillbaka från landpermisen var mindre förståeligt.

Huvudhindret verkade vara den lilla mannen från passpolisen som envisades med att göra en egen lista på de nya passagerarna trots att han redan hade fått en tryckt från rederiet. Som tur var var vi bara tio stycken. Man får hoppas att de fått bättre rutiner allt eftersom erfarenheterna och passagerarantalet ökade.

All mat ombord ingår i priset, och det är mycket mat. Servitören höjde inga ögonbryn när jag inte kunde väIja mellan två förrätter, utan jag fick in båda. Efter ett par dagar i samma mattempo började jag ta det lite lugnare, och jag tror att jag kunde skönja ett stänk av ironi i servitörens röst när han undrade om det var allt. Kocken var italiensk, men då och då klampade engelska influenser in.

Matsedelns svulstiga utformning, nästan som en bok, gick helt i stil med det påtagliga sätt som vi hela tiden ombord påmindes om att vi var med om något lyxigt. Antagligen trodde man att vi alla var så ovana vid lyxkryssningar att vi ständigt måste få det påpekat för oss, så att vi inte av pur okunnighet skulle missa att njuta av den.

Turkiet – Istanbul: Badbrudar.

Guidebokens varning om att damer inte bör gå omkring lättklädda och med guppande bröst, ska tas på allvar. Flockar av män svärmar genom Istanbuls gator efter flickor som inte läst guideboken, antagligen i tron att de har något att sälja. Enligt vad jag låtit mig berättas dämpas inte heller de turkiska männens entusiasm av eventuella medfö1jande pojkvänner.

Turkiska kvinnor bär kroppsdöljande kläder, utom sex stycken som jag såg på en badstrand i Rumeli Kavagi, den sista byn innan Svarta havet på den europeiska sidan av Bosporen. De sex var de enda kvinnorna på stranden och antagligen mycket modiga eller frigjorda.

Från mitt bord vid den intilliggande restaurangen såg jag ett fascinerande skådespel. Under förrätten låg småpojkar i en ring kring två flickor i bikinis och gnuggade magen i sanden. Flickorna försvann till en mer dold del av stranden när fyra män med stor kikare slog sig ned vid bordet bredvid. När fisken anlände kom fyra damer ned på stranden och började klä av sig. Kikaren gick varm. Plötsligt blandades matoset av ett förtvivlans skrik. En av damerna hade glömt att sätta på sig sin bikiniöverdel och hon kämpade nu intensivt med att försöka få på sig tröjan för att dölja sin vita behå. Sedan gick hon iväg för att byta. När hon kom tillbaka hade hon på sig den minimalaste baddräkt, som inte är lika generande som underkläder alltså.

I Sverige (och andra delar av västvärlden) krävs det av männen att de biologiskt ska negligera guppande bröst på gatan, som egentligen är parningssignaler. När människan slutade gå på alla fyra fungerade inte längre kvinnans stjärt som parningssignal; som kompensation utvecklade naturen kvinnobrösten till en avbild av stjärten. Ur amningssynpunkt skulle de vara bättre om de var formade som spenar. Detta enligt Desmond Morris.
Vad händer med all denna uppväckta parningslusta, som av sociala, etiska, moraliska etc skäl (med ett ord konventionen) inte kan tillfredsställas? Är det inte rimligt att stalla krav på kvinnor att inte skicka ut parningssignaler om de inte är beredda på att pars sig. Den turkiska kroppsdöljande klädseln med slöja ar egentligen ganska förnuftig.

Turkiet – Istanbul: Allt till salu.

Alla säljer något i Istanbul. Principen är enkel. Finns det den minsta misstanke att någon skulle vara intresserad av att köpa det så finns det människor som tillhandahåller det. AffärsIokaler behövs inte. Istanbuls trottoarer är som en enda stor butik.

Skoputsare och mattförsäljare ar överrepresenterade. Konkurrensen om kunderna överskuggas bara av uppfinningsrikedomen att få dem snärjda i kommersens garn. Det bästa sättet att undvika skoputsarna är att gå i sandaler eller annat som inte går att putsa. En putsbar sko kan förfö1jas i flera kvarter med allt mer hjärtslitande rop:
— Mister; shoeshine mister.
— Drei Jahre Garanti!
— My children, my family, is poor!!

Mattförsäljarna har av naturliga skäl en butik, men tro inte att de sitter still i den och väntar på att få sälja. Mitt första längre möte med en av detta släkte ägde rum utanför Sultan Ahmet, det vill säga Blå moskén. En trevlig, ung man närmade sig försiktigt, hälsade, frågade mig om det var första gången i Istanbul, hur länge jag skulle vara här, och innan jag visste ordet av satt jag i hans affär och tittade på mattor medan jag väntade på det te som jag hade blivit inbjuden till. Det kom aldrig något te, vilket hör till undantagen, det var något fel med teförsäljaren, men jag hann titta på en hel del mattor.

Minst väsen av sig gör de män som tysta sitter på trottoarer med en badrumsvåg framför sig väntande på att en förbipasserande ska känna behov av att väga sig. I början tyckte jag att det var en konstig sak att ha för sig på gatan, att väga sig, men allt eftersom jag såg hur man tvättade sig utanför moskéerna, drack te från kringvandrande samovarer och till och med sov på bönemattorna mellan bönetimmarna, så förstod jag att intet var främmande för Istanbuls gator. Badrumsvågar på Avenyn i Göteborg skulle snabbt bli en succé. Kolla vikten före pizzan – och efter. För att inte tala om hellånga speglar, en krona/min.

De första gångerna jag passerade genom kvarteren där de flesta filmbolagen har sina kontor tänkte jag inte så mycket på dem. Alla dessa män som bara stod på de smala trottoarerna. Det finns alltid en massa människor överallt i Istanbul, men plötsligt insåg jag att de väntade. De väntade på att bli upptäckta och få en filmroll. De var också försäljare, av sig själva. Att de redan var med i en livets Fellini-film var de knappast medvetna om.

Inne i Topkapi drar en pojke på tolv år omkring med ett ungt amerikanskt par. Han guidar på flytande tyska åt tjejen och ger den amerikanske killer ett sammandrag på knagglig engelska. Det här är oändligt mycket mer språkkunskaper än vad de anställda i ett normalt turkiskt företag kan prestera. Av sex filmbolag som jag ringde upp var det ett som kunde klara av ett samtal på engelska.

Det är ett liv och kiv i Istanbul. Två stora gröna träd vandrar över gatan, ett kylskåp är på väg över Galatabron på någons rygg, i ett gathörn försöker två brunbjömar locka till sig fotografer. Utanför restaurangerna står servitörer och frestar med dagens special. Och de står inte alltid utanför sin egen. Om de får en intresserad turist på kroken kan de mycket väl dra iväg med den blivande gästen runt hörnet till en mindre och oansenligare restaurang.

Om alla göteborgare lät bli att sätta in radannonser i tidningarna när de ville byta,sälja eller köpa, utan gick ut på gatorna med sina varor så skulle det bli lite av Istanbul i Göteborg.

Turkiet – Istanbul: Vilse.

De tre största turistattraktionerna i Istanbul är antagligen Topkapi Sarayi (ovan), Sultan Ahmet Camii och Kapali Çarşi, det vill säga sultanernas palats, blå moskén och den täckta basaren. Detta är inte samma sak som att det är de tre största upplevelserna. Topkapi lever upp till sitt rykte (och kräver en hel dag för att komma till sin rätt) även om den guidade turen igenom haremsdelen (nedan) av det vida komplexet går lite väl snabbt och bara visar upp några få iordningställda rum. I slutet av turen passerade vi förbi en avspärrad trappa som leder upp till de våningar som användes av de sista haremsdamer som lämnade palatset 1909. Rummen lär inte ha ändrats sedan dess, och det var med en viss möda jag kunde avhålla mig från att hoppa över staketet och rusa upp för att få en hastig glimt av det förflutna.

Blå moskén däremot är en överdrift. Visst ar den vacker, men det ar nästan alla moskéer och visst ar den blå, men blåast av dem alla är den lilla Rüstem Paşa-moskén (nedan). Den ligger bara ett par minuter från Galata-bron på en hög terrass ovanför ett intressant komplex av affärer. Trappor leder upp i de fyra hörnen till en ljuvlig liten förgård, varifrån en ovanlig dubbelportal för in till ett litet juvelskrin av interior. Blå moskén verkar grå vid en jämförelse.

Störst besvikelse utgjorde den täckta basaren. Redan första dagen när jag promenerade igenom Misir Çarşisi (den egyptiska marknaden, men mer känd på engelska som Kryddbasaren) fick jag en föraning. Visserligen var arkitekturen en upplevelse, men kommersen och varuutbudet påminde mer om Östra Nordstan i Göteborg.

Den täckta basaren är en egen liten stad. Enligt en undersökning från 1880 bestod den av 4399 affärer, 2195 ateljéer, 497 stånd, 12 lagerhus, 18 fontäner, 12 mesciter (små moskéer), en större moské, en folkskola och en tube (grav). En del av detta har väl försvunnit, men i stället har det kommit till 6 restauranger, otaliga kaféer och tehus, 2 banker, 1 offentlig toalett och ett informationscentrum för turister som inte hittar ut.

Egentligen är allt detta inget annat än ett shopping-center. Det fanns mer exotisk atmosfär i gamla rivna Bazaar Alliance i Göteborg. En av kaféägarna hade tydligen varit i Sverige. På väggen satt en glassclown från GB och prominent placerad i ett fönster stod en kaffebryggare och tillverkade filterkaffe, det enda jag sett i hela Istanbul. Alternativen till den intressanta upplevelse som kallas för turkiskt kaffe är europeiskt kaffe vilket är detsamma som nescafé.

Men på ömse sidor om den täckta basaren hittade jag den saknade atmosfären. Västerut ligger Sahaflar Çarşisi, marknaden för begagnade böcker, på en liten öppen gård övervuxen av vinrankor. Här kan man hitta allt ifrån sällsynta volymer till skräp på Europas och Främre Orientens alla språk.

Det är något av en bedrift att ta sig ut ur den täckta basaren åt ett särskilt håll — man får vara glad om man kommer ut överhuvudtaget — men med lite tur kan man nå fram till Kiliççilar Sk, Svärdsmakarnas gata, som ligger på den östra sidan. Det är en av de få kvarvarande exemplen på en ottomansk basargata med affärsarkader ifrån 1700-talet. Här började det likna något.

Lite längre fram slutar den gamla affärsgatan Mahmut Paşa Yokuşu ner mot Gyllene hornet. På trottoarer och delar av körbanan låg varor utspridda. Bilar försökte ta sig fram. Kommersen spred sig in på omkringliggande gårdsplaner, så kallade han, det vill säga gamla värdshus för ottomanska resenärer. Att irra sig in på dessa gårdar och gå igenom portar, valv och passager är att komma in i Istanbuls hjärta.

Samma exotiska affärshandel med varor utspridda på marken så tätt att man måste kliva över dem, kan man uppleva lördagar och söndagar på området mellan Yeni Camii (Nya moskén) och färjelägena vid Galatabron. Här är det inte frågan om att slå upp sina stånd på anvisade platser i raka led. Principen som följs är att där flest människor passerar kommer den största kundkretsen. Följaktligen var gångbroarna över trafiklederna ståndtätast.

Jag vandrade ofta iväg in på smågatorna och genast kom småpojkar springande och ville prova sitt lilla engelska ordförråd. Uppe vid en moskéruin dök två upp och stannade en bit ifrån mig. Den ena sa något på turkiska i ett frågande tonfall till den andra. Jag kunde urskilja de engelska orden ”good morning”. Den andre svarade med en gest som visade att han inte visste. Så tog den förste ett par steg mot mig och provade med att saga ”good morning”. Det var visserligen sen eftermiddag, men glädjen i hans ansikte nar jag svarade ”good morning” gjorde att jag tyckte det var onödigt att haka upp mig på sådana detaljer.

Alla ville veta var jag kom från och när jag väl hade lärt mig att säga Sverige på turkiska var det inte längre några som förväxlade fosterlandet med Schweiz. Deras kunskaper om Sverige var häpnadsväckande. En pojke sa stolt ”Olof Palme” och gjorde gesten med fingrarna över halsen. En annan lyckades förmedla orden ”Tjernobyl — panik — apotek”.

Här är promenaderna under de två veckorna i Istanbul. De lediga dagarna såg jag på turkisk otextad film på ett kontor för att välja ut film till en filmvecka i Sverige. Det blev ingen.

1:a dagen

Fiskmarknaden
Galatabron
Yeni Cami (den nya moskén) – endast exteriör och förgård
Cagaloglu Hamami (det mest berömda turkiska badet) – endast exteriör
Haghia Sophia
Sultan Ahmet Camii (blå moskén)
Hippodromen

2:a dagen
Topkapi Sarayi
Yerebatan Saray – stängd för restaurering

Binbirdirek (underjordisk vattencistern)
Cemberlitas Hamami – endast exteriör
Constantins kolonn
Beyazidiye
Sahaflar Carsisi (antikvariatsmarknad)

3:e dagen

Kariye Camii

4:e dagen

Gyllene Hornet till Eyûp
Taksimtorget

5:e dagen
Kapali Carsi (den täckta marknaden)
Gamla Bedesten

Nuruosmaniye Camii
Mahmut Pasa Camii
Valide Hani
Rüstem Pasas moské
Süleymaniye
Den byzantiska muren mot landsidan

7:e dagen

Haghia Eirene – endast exteriör
Arkeologiska museet
Cinili Köskü – endast exteriör
Museet för den äldre orienten
Sokullu Mehmet Pasa Camii
SS Sergius & Bacchus
Den byzantiska muren mot havet

9:e dagen
Draman Camii

Theotokos Pammakaristos (Fethiye Camii)
Selim I:s moské

10:e dagen
Bosporen
Kabatas

Besiktas
Oraköy
Arnavutköy
Bebek
Rumeli Hisari

Turkiet – Istanbul: Ankomsten.

Taxiresans mål i Istanbul.

Den började gro, redan i banken, misstanken att Turkiet inte är ett av våra vanligaste resmål. Enligt banktanten reser bara en göteborgare om året till Turkiet, och den förre hade nästan gjort slut på huvudkontorets turkiska valutareserv. Undvik 10 000-sedlama rådde guideboken, det är inga som kan växla dem. Han som hade åkt förra året måste ha läst samma bok, för det var de enda som fanns kvar i reserven.

— Har ni inga mindre valörer? undrade jag envist.
— Jo, vi har ett par hundralappar.
— Ja, tack
— Men de är bara värda en och femtio.

Dessa storslagna sedlar för futtiga belopp höll på att nedkalla Allahs vrede över mig den tredje dagen i Istanbul, i varje fall blev hans portvakt ilsken. På vägen in i Sultan Ahmet (Blå moskén) frågade skovaktaren (alla skor tas av vid inträde i moské, inte av religiösa skäl, utan för att inte smutsa ned) om jag inte ville donera en slant. Överraskad av hans plötsliga penningbegär grävde jag fram en tia, men han slängde tillbaka den på mig och väste på bruten engelska:

— Den kan du gå på toaletten med.

Senare lärde jag mig att detta inte var en muslimsk hälsningsfras, utan att det kostar tio lira att gå på de sämre toaletterna, de lite finare kostar dubbelt så mycket. Det finns nog knappast något som kostar mindre.

Här är några tips på vad man ska se upp med när man åker taxi.

— Talar du arabiska? frågade taxichauffören på vägen in från flygplatsen.

Jag tänkte inte så mycket just då på hans något besynnerliga fråga, eftersom jag satt och väntade på att få en kniv i ryggen. Taxin hade strax efter flygplatsen stannat och plockat upp en kompis, som nu satt i baksätet precis bakom mig. Jaha, det är så här det går till, tänkte jag, när man rånar turister. Konstigt att det inte stod någonting om det i guideboken. Antagligen har ingen överlevt och kunnat berätta om det. Jag blev nästan besviken när kompisen hoppade av i en korsning och tackade för skjutsen. Som tur var hittade inte chauffören till Saudiarabiens konsulat, annars hade jag väl fortfarande suttit i förhör och försökt förklara varför jag försökte tränga in på deras område.

Sverige blandas ofta ihop med Schweiz i utlandet, men det här var första gången som jag traffat på någon som förväxlat det med Saudiarabien. Till att börja med vägrade chauffören erkänna att han hört fel och envisades med att fortsatta och leta efter det arabiska konsulatet, men efter att ha blandat in vakten vid det danska (som vi råkat stanna framför) och förbipasserande och för samtliga dessa pekat ut Sverige på en världskarta, gav taxichauffören äntligen upp och körde mig småmuttrande till rätt destination, bara ett par hundra meter från övre delen av Tünel..

Det starkaste intrycket för en besökare som kommer till Istanbul för första gången måste vara utsikten från Galatabron, Åtminstone var det så för mig. Att komma runt hörnet från Tünel (en underjordisk bergsjärnväg, en av de första i världen, byggd 1875, och antagligen en av de kortaste med sin restid på 80 sekunder) och plötsligt stå inför den svepande utsikten över Gyllene hornet mot den gamla staden (Stamboul) är en hissnande upplevelse.

Väl framme vid Galatabron kan blicken svepa över ett panorama som börjar vid den asiatiska stranden på andra sidan Bosporen och fortsätter via Saray Burnu (Stambouls östligaste punkt där Gyllene hornet och Bosporen möts) upp på den första kullen med Topkapi Sarayi och Haghia Sophia. Sedan böljar staden vidare på de sex kullar som är synliga från bron (det finns ytterligare en kulle längre söderut) med raden av moskéer som dominerande punkter: Nuruosmaniye Camii (Camii = moské; ”c” uttalas som “j”) på kulle två, Siileymaniye på kulle tre, Fatih Camii på kulle fyra, Selim I:s moske på kulle fem och längst bort i fjärran på den sjätte kullen skymtar Mihrimah Camii. Mer exotisk än denna totalvy ifrån Galatabron blir nog ingen annan upplevelse i Istanbul.

Bron har spelat en roll i kortspelens historia. På den tiden det var risk för mord och rån efter mörkrets inbrott hände det sig att två engelska familjer bodde på var sin sida. De var glada i kortspel, men mindre glada över att behöva riskera en överfart och höll därför noga reda på vems tur det var att besöka den andra: ”It’s your turn to bridge tonight.” Och på så sätt fick det kända kortspelet sitt namn.

Istanbul är en vänlig stad med hjälpsamma människor. Så fort jag vandrade iväg på smågatorna stack det ut ett huvud genom ett fönster eller kom det fram en liten pojke. De pekade åt något håll och nämnde namnet på den närmast intilliggande sevärdheten i fast förvissning att jag irrat mig bort ifrån resten av gruppen.

Inget av den aggressivitet som man kan uppleva i till exempel Stockholms eller New Yorks tunnelbanor existerar i Istanbul. Den största faran ligger i att man kan ramla ner i en grop på en mörk gata. Guideboken varnar for två saker: att sova i parkerna och gå omkring med guppande bröst. Inget av detta utgjorde några problem för mig, men att bröst kunde leda till konsekvenser fick jag bevis för gång på gång. Detta tänker jag återkomma i mitt andra brev från Istanbul.