Dag 86-87 – Belgien: Brygge.

https://i2.wp.com/www.trabel.com/brugge/images/brugge-rozenhoedkaai%202.jpg

Det är något hemligt med ett tåg som färdas i natten. Mörkret suddar ut verkligheten utanför fönstren. Ljuskällor blir abstrakta mönster med fartränder.

Tåget var på väg till kusten, men på mig väntade de döda i Brygge, Bruges-la-mort. Järnvägsstationerna i Belgien ligger nästan alltid i utkanten av städerna. Från plattformen var staden en svart massa, men mitt i högen stack ett upplyst torn upp, som en vägledande fyr eller prunkande phallos.

Taxin närmade sig hotellet i en spiral, tills väderstrecken började snurra. Aragon ligger i de gamla italienska kvarteren. Det spanska namnet på hotellet visar att historienaivism även kan förekomma i den mest historiska stad. För sex-sjuhundra år sedan var Brygge en av världens rikaste städer med hundratals skepp dagligen på väg in eller ut i kanalen mot havet.

http://imagene.youropi.com/t-brugs-beertje-uitgaan-brugge-1(p:club,8849)(c:0).jpg

En söndagskväll i en främmande stad kan vara ensamt, men när väl kompassnålen stannat och jag lyckats få en skymt av tornet, var det inte längre några problem att hitta till Brugs beertje på Kemelstraat. “Närhelst jag kommer innanför värdshusets dörrar känner jag hur jag glömmer alla bekymmer och hur jag befrias från ensamhet?” Samuel Johnsons ord om 1700-talets London gäller fortfarande.

https://i2.wp.com/cdn4.vtourist.com/4/3312105-pate_with_beer_Brugge.jpg
Med mer än 300 ölsorter och en enorm bondpaté med tillbehör som ett mindre smörgåsbord behövde kvällen inte bli långtråkig. Efter några varianter av t’Smisje från ett av traktens bryggerier avslutade jag med en Biere de moutard. Hade min franska varit bättre skulle jag inte ha blivit överraskad av den tydliga senapssmaken. Sen minns jag inget mer.

I gryningen drev lätta dimslöjor genom Brygges små vindlande gator. Ett fåtal invånare var på väg till fots, men Markt, det stora torget, var helt tomt, utom några människor längst bort som väntade i kön utanför posten.

http://kenwilsonelt.files.wordpress.com/2009/11/bruges.jpg

När kanalen till havet slammade igen och kommersen flyttade norrut till Antwerpen och Rotterdam blev Brygge en död stad, övergiven och förfallen. Georges Rodenbachs roman Bruges-la-mort från 1892 blev en kultbok. En sörjande änkling flyttar till staden och vandrar omkring på gatorna och längsmed kanalerna; allt genomsyras av hans saknad och tankar på den bortgångna. Betyngda människor flockades till Brygge, och det är lätt att föreställa sig hur de drev omkring med boken i handen, odlande sin sorg.

Det tog lång tid för staden att skaka av sig den morbida associationen. I dag är det fullt av turister, även vintertid; på sommaren kan det bli lika trångt som i Venedig.

Men ännu hade jag torget för mig själv. I fonden kunde jag nu se det stora tornet på nära håll. Det är enormt, 83 meter; det första man ser från tåget eller bilen när man nalkas Brygge över slätten. Så slog klockan nio, dimman lättade, och från två håll galopperade hästar med öppna vagnar in på torget. Snart skulle turisterna vakna.

https://i1.wp.com/www.letsgo-europe.com/Belgium/bruges/belgium_019.jpg

Annonser

Dag 86 – Belgien: Hemma hos Christopher Plantin i Antwerpen.

https://i1.wp.com/www.112antwerpen.be/uploads/news/id3805/NaamloosVrijdagmarkt.jpg

Västerut, ständigt västerut. Från Rubenshuis på morgonen hade mina promenader under dagen fört mig allt längre in i Antwerpens gamla stadskärna. Efter lunchvisiten i Mayer van den Berghs borgarhem stod jag nu på ett av de äldsta torgen, bara ett par kvarter från  floden Scheldt.

Det har funnits en marknad på Vrijdagmarkt sedan 1549; i dag är det antikviteter och annat begagnat som säljs på onsdagar och fredagar. Men för mig väntade det tredje hembesöket, det mest spännande, för hos Plantin-Moretus är det inte tavlor och skulpturer som gäller, utan böcker.

Christopher Plantin föddes i Tours 1514, kom till Antwerpen när han var 34 och startade ett litet bokbinderi. 1555 skadades han av karnevalsfirare, som misstog honom för en annan. Från den ersättning han fick för att hålla tyst om saken kunde han bygga upp en tryckpress, som nådde en sådan framgång, att han fick ensamrätt på att trycka officiella handlingar och liturgiska verk för hela det spanska imperiet.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/ba/Antwerpen-Plantin_Moretus_Museum.jpg

Plantins motto, Labore et Constantia, illustreras av en gyllene kompass där den rörliga nålen representerar arbetet och de fasta väderstrecksmarkeringarna det konstanta. När han dog
gick företaget till svärsonen Jan Moerentorf, som latiniserade sitt namn till Moretus, därav namnet på museet i dag, Plantin-Moretus.

Det är en märklig tidsresa som labyrintiskt leder genom en blandning av bostads- och arbetsrum, 34 olika på tre våningar. De flesta är möblerade i en flamländsk barockstil med blyinfattade fönster som sprider ett magiskt ljus.

I bottenvåningens inledande serie av privata rum hänger flera porträtt utförda av Rubens, inte mindre än 18 av hans målningar är spridda runt om i huset. Det var en stor familj, med hela fem döttrar, kanske den direkta orsaken till att Plantins första lilla skrift blev en tvåspråkig (italienska och franska) handledning i etikett för unga damer.

Bokhandeln låg i hörnrummet. I dag är de gamla böckerna i hyllorna inte längre till salu, men en gång i tiden kom boklärda och samlare från hela Europa för att köpa de mest luxiösa volymer direkt från den berömde boktryckaren. Försäljningen noterades i stora räkenskapsböcker, en av dem visas upp i ett rum längre fram. Där kan man se att Rubens betalade för sina arkitekturböcker genom att måla familjemedlemmar.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/04/antwerpen10118727.jpeg

Det är en liten bokhandel, och det blir trångt när en grupp tyskar med högljudd guide dyker upp och lägger beslag på tillvaron. Jag flyr ut till innergården. Det är en liten och vilsam rektangel, omgiven av fasader där vildvinet klättrar. Men det tog många år innan den fick sin harmoni. Den östra sidan mot torget, den som jag precis passerat igenom, kom till först på 1700-talet, efter att en rad med småhus rivits.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/04/p1020394.jpg
Under andra världskriget var samlingarna gömda i ett slott i södra Belgien, men när slaget om Ardennerskogen var som värst flyttade man tillbaka dem till Antwerpen. Under transporten skadades de vid ett allierat bombanfall. 1945 föll en tysk V-raket på Vrijmarkt och orsakade stora skador på Plantin-Moretushuset, men det märks inte i dag.

Plantin

Tyskarna närmar sig, och jag försvinner in genom en dörr i den västra längan. Här satt korrekturläsarna, deras slitna bänk finns kvar. Det kan inte ha varit ett lätt jobb, för böcker trycktes på alla språk “som nyttjades i hela kristenheten”, t ex ett sjuspråkigt lexikon för 1600-talsresenärer.

Bottenvåningen söder om innergården upptas helt av rummet med tryckpressarna. Att trycka böcker på 1500-talet kunde vara livsfarligt. Katolikerna gjorde förteckningar på förbjudna böcker. Plantin gav regelbundet ut dessa listor, trots att han själv i hemlighet var kalvinist. Han kom flera gånger i konflikt med myndigheterna och till slut var han tvungen att betala ett så betydande belopp för att rädda livhanken att han höll på att gå i konkurs. Nästan alla arbetare avskedades och 17 av de 22 tryckpressarna såldes.

 

Printing presses in the Museum Plantin-Moretus.

Av de sju pressar som finns kvar i dag är två från Plantins tid, medan de övriga kommer från 1700- och 1800-talen. De fungerar fortfarande och det händer att man trycker upp nya exemplar av Denna världens lycka, en sonnett av Plantin, på sju olika europeiska språk, bl a ryska eftersom det finns en hel del ryska sjömän i Antwerpen.

Rummen på andra våningen hyser de riktigt stora klassikerna: Biblia Regia på fem språk, hebreiska, syriska, grekiska, latin och armeniska och Gutenbergbibeln, ett av tretton exemplar i hela världen. Biblioteket rymmer 25 000 böcker och i Max Horn-rummet kan man hitta praktiskt taget all fransk litteratur från 1500- 1600 och 1700-talen.

https://i1.wp.com/farm3.static.flickr.com/2089/2211949701_a7d8707aea.jpg
I det geografiska rummet ligger 1500-talskartor utspridda, vackra som konstverk, och där finns både en jordglob och himmelsglob från 1600-talet. Rubens arbetade som illustratör åt Plantin och ett särskilt Rubensrum är fyllt med skisser, utkast och annan rubensiana.

Allra högst upp i huset är gjuteriet, där typerna tillverkades. Det fanns en tanke bakom placeringen. Det smälta blyet utgjorde en brandrisk, men teoretiskt sätt är det svårare för en eld att sprida sig nedåt. För säkerhets skull är golvet stenbelagt.

Min dag i Antwerpen har nått sitt slut. Tre olika hembesök har visat mig tre olika världar eller kanske riktigare tre olika infallsvinklar på samma värld. Museer är nog bra, men hemma-hos är bäst.

Dag 86 – Belgien: Hemma hos Mayer van den Bergh i Antwerpen.

https://inventaris.onroerenderfgoed.be/afbeeldingen/38182?size=mediumhttps://i0.wp.com/www.wga.hu/database/museums/mayer.jpg

Det är aldrig långt mellan öl och sevärdheter i Belgien. Så fem minuter efter jag torkat skummet från mustaschen står jag framför Mayer van den Berghs hus. Om det nuvarande Rubenshuijs är en trogen rekonstruktion långt efter konstnärens död, så existerade van den Berghs hus överhuvud taget inte före hans död. Ingen har bott i huset. Hur det hänger ihop ska strax framgå.

Fritz Mayer van den Bergh (1858-1901) lyckades på mindre än 10 år att samla ihop 3098 konstobjekt, medeltida skulpturer, illustrerade manuskript, gobelänger, målningar och dessutom närmare 2000 mynt och medaljer; kanske mer än någon annan på så kort tid, med undantag för Randolph Hearst och Charles Foster Kane.

Hans dröm om att få en särskild byggnad för samlingarna förverkligades efter hans plötsliga död den 4 maj 1901 av mamma Henriette. Men istället för ett vanligt museum lät hon arkitekten J. Hertog bygga ett bostadshus i 1500-talsstil. Idag är det möjligt att företa en fascinerande vandring i hemmiljö genom nästan hela konsthistorien.

Medan Rubenshuijs med sina låga flygelbyggnader påminner om en lantegendom, så reser sig van den Berghs hus kompakt mot höjden i flera våningar. På bottenvåningen sträcker sig ett stort rum från gatan till baksidan. Det avgränsas i två genom en träskärm, och den ena väggen domineras av en öppen spis. Väggarna med sitt förgyllda läder och de blyinfattade fönstren ger huset sin speciella atmosfär.

mayersalon

Intrycken under vandringen uppåt pendlar ständigt mellan museum och hem. Det finns trots allt inget vanligt hem som är så packat med konstverk och några rum med porslin och textilier har regelrätta utställningsmontrar. Men uppe i de små sovrummen är hemkänslan tillbaka igen.

Och det är ingen dålig konst man hittar i skrymslen och vrår. I ett mindre rum innanför entréhallen hänger den äldsta målning på panel som existerar i Belgien. Det är en bysantinskt inspirerad skildring av Jungfru Marias liv i fem tablåer, målad i slutet av 1200-talet av Simeone och Machilone av Spoleto.

https://i0.wp.com/www.museummayervandenbergh.be/pics/Stad/Bedrijven/Cultuur_sport_recreatie/CS_Musea/MayervdBergh/Bruegel.jpg

Flanderns mest berömde målare var Pieter Bruegel. Av hans verk finns bara sju kvar i landet, fem i Bryssel och två i van den Berghs hus, Dulle griet (1562-4) och Tolv ordspråk. Dulle griet (Galne Meg) liknar ingen annan målning i den europeiska konsthistorien, även om den påminner om Hieronymus Boschs galna värld.

https://i0.wp.com/www.museummayervandenbergh.be/pics/Stad/Bedrijven/Cultuur_sport_recreatie/CS_Musea/MayervdBergh/Mayer.jpg

Om någon undrar hur en sådan entusiastisk samlare såg ut, så finns det ett porträtt av van den Bergh i första våningens hall, målat efter hans död av Josef Janssens.

En trappa leder lockande vidare upp mot en vindskammare med en låst dörr. De roligaste bitarna är alltid utom räckhåll för turister.

    *

Det är dags för eftermiddagsölen. Het Elfde Gebod (Den elfte budordet) ligger ett kort stenkast från katedralen. Det är ryktet om deras inredning snarare än ölsortimentet som lockar mig. Baren är packad med altaren från gamla kyrkor och religiösa statyetter, helgon och madonnor. Det är absurt, och det händer att besökande katolska amerikaner, som inte är kända för att ha humor, blir upprörda över det till synes ogudaktiga användandet av religiösa artifakter. Det är klart, den som har dåligt samvete kan nog känna sig lite övervakad, men jag hittar en ölsort som jag aldrig provat  – och med gott humör beger jag mig iväg mot dagens sista hus.

https://i2.wp.com/www.hotels-belgium.com/albums/antwerp/photos/antwerp-elfdegebod-04.jpg

Dag 86 – Belgien: Hemma hos Rubens i Antwerpen.

En helt ny dag i en helt ny stad. Jag står i början av Meir, Antwerpens breda gågata, min första pusselbit av gator, torg och prång, som till kvällen kommer att sammanfalla i en bild av den nya erövringen. Det här ögonblicket, innan det första steget tagits, är nästan det bästa. Förväntningarna är som högst, och alla sinnen är nollkallibrerade. I slutet av dagen slåss intrycken med varandra, och benen bultar från allt promenerande.

Rubenshuis_tcm9-24672

I varje större stad finns det något som alla måste se. I Antwerpen är det Rubenshuisj. Det är det första av de tre hembesök jag planerat under dagen, och det ligger alldeles runt hörnet från Meir.
En paviljong för biljetter, böcker och souvernirer står på Wapper, ett långsmalt torg framför Rubens hus, för att ta hand om turisthorderna. Men det är fortfarande tidigt och ingen trängsel, när jag vandrar över innergården och ut i trädgården, för att njuta av stillheten och på en bänk kontemplera över historia, konst och arkitektur, alltid ett bra sett att börja dagen på.

https://i1.wp.com/static.skynetblogs.be/media/1794/dyn008_original_1000_667_jpeg_47901_b10d6ec3aa5ef5f96ed0097daf5cdd33.2.jpg

Rubens köpte huset 1610 efter att han återvänt från en tid i Italien. Året innan hade han gift sig med Isabella Brant som gav honom tre barn innan hon dog 1622. Fyra år senare blev Hélène Fourment hans andra hustru, och de hann med fyra barn innan Rubens avled 1640. Det kan vara bra att ha alla dessa familjemedlemmar i åtanke när man vandrar genom de trånga rummen och försöker föreställa sig hur det kan ha varit att leva här.

Efter Rubens död höll en ridskola till i trädgården. Senare ägare lät husen förfalla och inredning försvinna. Staden försökte köpa fastigheten redan på 1700-talet, men lyckades inte förrän 1937, och då fanns det inte mycket kvar av byggnaderna.

Rubens hade ofta använt både hus och trädgård som bakgrund i sina målningar, så med hjälp av dessa och gamla tryck kunde man rekonstruera byggnadsdetaljer och blomsterrabatter. Efter en så lång väntan lät man sig inte hindras av tyska soldater. Europa är fullt av historiska byggnader och gamla stadskärnor som byggts upp efter kriget, som om ingenting hänt. Rubenshuis är kanske den enda som återuppförts mitt under kriget. 1946 var det klart för invigning.

Hakebössegillet var Rubens närmaste grannar, och när han ville ha en bit av deras exercisplan till sin trädgård, begärde de som betalning ett porträtt av St Kristoffer, gillets skyddshelgon. Av någon anledning blev det istället den triptyk över nedtagningen från korset som i dag hänger i katedralen. Gillet var missnöjt, och man kan lätt föreställa sig att Rubens under hakebössehot målade dit Kristoffer på ett av sidofälten.

Den högra (norra) flygeln, ett typiskt flamländskt patricierhus i två våningar, fungerade som bostad, medan den vänstra byggdes till som ateljé i en mer spektakulär italienskinspirerad barock. Gårdsplanen mellan flyglarna avskiljs från trädgården genom en portik designad av mästaren själv.

Rundvandringen börjar i gatuhusets bottenvåning med förmaket, köket, följt av serveringsrummet och matsalen i flygeln. Rummen är påtagligt smala. Alla fungerar också som passage till nästa rum, så möbleringen är hänvisad till den ena sidan. I dag utgör filen av rum ett praktiskt sätt att slussa stora grupper igenom huset. Med ett rep som spärrar av den möblerade delen blir det som att passera en serie tablåer.

https://i2.wp.com/static2.hln.be/static/FOTO/pe/8/11/4/media_xl_3726649.jpg

Den riktiga hemkänslan infinner sig aldrig, inte ens i sovrummen på övervåningen. I ett av dem dog Rubens, men hans säng är inte hans. Alla tidstrogna möbler är hopsamlade för att illustrera hur det var att leva i huset. Den museala rekonstruktionen blir tydligast i hörnrummet mot gatan där en en stol som konstnären verkligen suttit i, visserligen inte i det här huset, men ändå, står utställd  i en glasmonter.

En passage leder över till den andra flygeln. Här är utrymmena större för att ge plats åt Rubens alla medarbetare. Från ett galleri kunde klienter titta ned på den stora ateljén och se hur arbetet med deras beställning framskred.

https://i2.wp.com/i617.photobucket.com/albums/tt257/blog-plutomeisje/92120.jpg

Det finns några få målningar av Rubens i huset, men den mest intressanta är en tavla av Willem van Haecht som kallas Cornelis van der Geests tavelgalleri. Syftet var att dokumentera en privatspersons samlingar. Hela 43 verk är avbildade i miniatyr, 24 av dem är identifierade och finns bevarade; den stora tavlan intill fönstret föreställer Amazonernas kamp av Rubens.

På den högra väggen, direkt ovanför statyn i hörnet, hänger ett verk vars original försvunnet. Forskare tror att det var målat av Jan van Eyck och utgjorde en pendang till hans bröllopsporträtt av Arnolfini. Rummet med ett fönster till vänster och en konvex spegel i den bakre väggen, samt andra detaljer, är lika i de båda målningarna.

Så blir van de Geests tavla en bild för hela huset den förvaras i. När inte originalet finns bevarat får man glädjas åt att det åtminstone finns dokumenterat i en kopia.

kulminator

Jag behöver en öl innan jag går vidare. Antwerpens mest berömda ölkrog, Kulminator, ligger i närheten, på Vleminckveld 32. De serverar mer än 500 sorter och deras meny är tjock som en postorderkatalog. Flera märken finns som lagrat årgångsöl till betydligt högre priser. Mjuka soffor med kuddar, högar med tidskrifter och en huskatt skapar en trevlig hemkänsla.
Men ett nytt husbesök väntar bakom nästa knut.

 

Dag 85 – Belgien: Bryssel.

https://i0.wp.com/belgiuminabox.com/blog/wp-content/uploads/2011/02/a_la_mort_subite_12.jpg

Under våra sista skälvande morgontimmar tillsammans i  Bryssel innan fotografen skulle åka hem, vandrade vi desperata från krog till krog sökande odruckna ölsorter. På Drug Opéra fann vi  Öl 50: Vieux temps (5%) ett ljust ale, ursprungligen från Branbant men nu bryggt av Interbrew i Leuven; på Windsor Arms hittade vi ännu en variant av Hoegaarden,  Öl 51: Hougaardse Das, ett veteöl som innehåller 20% majs kryddat med koriander och apelsinskal – och på den mest beryktade av krogar, A la mort subite, (ovan) tömde vi helt fegt en simpel  Öl 52: Grimberger blonde (7%), ett gyllene abbeyöl.

104 - Vieux Temps

https://i0.wp.com/blog-imgs-16.fc2.com/i/m/p/importbeer/hougaerdse_das.pnghttps://i2.wp.com/everydaydrinkers.com/wp-content/uploads/2008/04/b_grimbergen.jpg
Belgien har så många olika ölsorter att det räcker till minst 10 fulla veckor till, och fotografen har nu för framtiden skaffat autofocus. Själv var jag på väg till Antwerpen för hembesök.

NÅGRA EXTRA ÖL

– Titta, farbrorn har tre öl, viskade antagligen den lilla pojken till sin mamma.

I varje fall pekade han mot mitt bord och skrattade. Eftersom han pratade flamländska kunde jag inte vara säker, men då jag satt ensam på blanka eftermiddagen med tre flaskor och tre glas, så låg det nära till hands att det var detta ovanliga uttryck för extrem törst som var orsaken till pojkens munterhet.

Åter igen en svensk i utlandet som försöker bli full så fort som möjligt, eller? Nej, inte riktigt, om jag blev påverkad, så kunde det inte hjälpas. Här var det seriös forskning som gällde. Jag hade upptäckt en krog med ett stort antal oprövade ölsorter i belgiska Leuven, och det var mindre än en timme till avresan. Det fanns ingen garanti att dessa öl återigen skulle komma i närheten av mina läppar i min livstid.

condomus

Domus är ett av Belgiens många lokala småbryggerier. Att hitta deras produkter annat än i Leuvens närhet var inte så troligt. Några av dem såldes antagligen bara på bryggeriets eget Café Domus. Ett öl var tillägnat stadens många studenter, Condomus; ett annat uppfyllde profetior om det levde upp till sitt namn, Nostradomus.

Men det var det tredje ölet som fick mig att darra på handen när jag förde glaset mot mustaschen. Den kungliga familjen bland Belgiens många hundra ölsorter är de som bryggs vid trappistkloster. Efter att ha levt i tron att det bara fanns fem belgiska trappistöl (och ett i Holland) började mitt öra sedan något år nås av rykten om ett sjunde.

På Domus i Leuven blev aningarna verklighet, när jag i menyn hittade både en blond och en bruin Achelse Kluis från Acheln, precis vid gränsen till Holland. Detta trappistkloster har bara brygt öl sedan 1999. Det är en doldis som väntar på att upptäckas. Risken är att man måste åka till nordvästra Belgien för att hitta ett café som har det.

Acheln

Under en period fortsatte jag att anteckna nya belgiska ölsorter tills jag vid nr 183 tröttnade. Antagligen är ca 250 öl totalsumman. Den som gjorde starkast intryck av de senare var en senapsöl i Ghent.

1. Abbaye des Rocs
2. Achel blond
3. Achel bruin
4. Affligen Doubel
5. Affligen Tripel
6. Antwerp Bruin
7. Arabier
8. Augustijn
9. Augustijn Grand Cru
10. Bacchus
11. Barbar
12. Belle-Vue Geuze
13. Belle-Vue Kriek
14. Belle-Vue Primeur Kriek 2003
15. Blanche de Bruxelles
16. Blanche de Namur
17. Blanche des Honnelles
18. Bon Secour blond
19. Bon Secour bruin
20. Boon geuze
21. Bosbier
22. Bourgogne des Flandres
23. Brigand
24. Brugse Straffe Hendrik blond
25. Brugse Straffe Hendrik bruin
26. Brugs Tarwebier
27. Brugs witbier
28. Brugse Triple
29. Bush Beer
30. Cantillon Geuze Lambic
31. Cantillon Geuze Vignerone
32. Cantillon Iris
33. Cantillon Kriek Lambic
34. Cantillon Rosé de Gambrinus
35. Carolus
36. Caves
37. Charles Quint
38. Chimay Rouge
39. Chimay Blanche
40. Chimay Bleu
41. Chimay Bruine
42. Chimay Cinq Cents
43. Chimay Grand Reserve
44. Chocolat
45. Ciney blond
46. Ciney bruin
47. Condomus
48. Corsendonk Agnus
49. Corsendonk Bruin
50. Corsendonk Pater Noster
51. Cuvée de l’An Neuf
52. Cuvée René
53. Cuvée van de Keizer
54. De elfte geboot
55. De Koninck (Ale)
56. De Koninck Cuvee
57. De Kring
58. De Troch bananöl
59. De Troch Chapeau Framboise
60. De Verboden Vrucht
61. Delirium Tremens
62. Deugniet (Wicked)
63. Duchess de Bourgogne
64. Dupont (Saison)
65. Duvel
66. Ename Tripel
67. Fantôme (Saison)
68. Faro
69. Felix (Brown)
70. Floreffe Meilleure
71. Florival blond
72. Florival triple
73. Galgen Beer
74. Gouden Carolus
75. Gildenbier
76. Ginder Ale
77. Glühkriek
78. Gordon’s Xmas
79. Gordon Scotch
80. Gouden Carolus
81. Grimberger blonde
82. Grimberger double
83. Haacht Primus (Pils)
84. Haecht Tarwebier (Wit)
85. Hansen(Dwoerp) kriek
86. Hapkin
87. Hesbaye brune
88. Hoegaarden Grand Cru
89. Hoegarden Julius
90. Hoegaarden Witbier
91. Hoegaardse Das
92. Jan van Gent
93. John Martin Pale Ale
94. Judas (Wicked)
95. Julius (Wicked)
96. Jupiler
97. Karmeliet Tripel
98. Kasteelbier
99. Kwak
100. La Chouffe
101. La Gauloise brun
102. La Medieval
103. Leffe Blond
104. Leffe Bruin
105. Leffe Radieuse
106. Leffe Triple
107. Leeuwse witte
108. Liefmans Kriek
109. Livinius brune
110. Loburg
111. Lucifer
112. Maes Pils
113. Maredsous Blonde (Abbey)
114. Maredsous Tripel
115. Mechelschen Bruyne
116. Moinette Blonde
117. Moinette Brune
118. Mort Subite
119. Mort Subite Kriek
120. Mosterdbier
121. ‘n Dievere
122. Nostradomus
123. Nen Bangelijk
124. Orval
125. Palm (Ale)
126. Palma
127. Pater Lieven Blond (Abbey)
128. Pater Lieven Triple
129. Petrus Old Bruin
130. Petrus Triple (Abbey)
131. Pipaix (Saison)
132. Piraat
133. Poorter (Regional)
134. Poperings Hommelbier
135. Primus Haacht Pils
136. Rochefort 8 (Trappist)
137. Rodenbach
138. Rodenbach Alexander
139. Rodenbach Grand Cru
140. Roman Ename triple
141. St Bernardus Abt (Abbey)
142. St Bernardus Pater
143. St Bernardus Prior
144. St Bernadus Tripel
145. St Feuillien
146. St Feuillien Cuvee de Noêl
147. St Idesbald double
148. St Idesbald triple
149. Saint-Paul
150. St Sebastiaan Grand Cru
151. St Sebastiaan Dark
152. Satan (Wicked)
153. Scotch Silly
154. Sloeber
155. Special Roman Abpt
156. Special Roman Tripel
157. Stella Artois
158. t’Smisje double
159. t’Smisje triple
160. Steenbrugge dubbel bruin
161. Timmermans Kriek
162. Toison d’Or/Tripel Carolus
163. Tongerloo Double Blond
164. Trollebier
165. Troublette
166. Uitzet
167. Ultra (Amber)
168. Val-dieu triple
169. Villers-la-Ville (Abbey)
170. Vieux temps
171. Watau abt
172. Watau blond
173. Watau dubbel
174. Watau pater
175. Watau’s Wit
176. Westmalle double
177. Westmalle triple
178. Westvleteren 12
179. Westvleteren 10
180. Westvleteren 8
181. Witkap Triple (Abbey)
182. Witkap Stimulo (Abbey)
183. Zuitz

Dag 84 (tidigare)– Belgien: Mechelen.

https://i1.wp.com/www.janbol.be/Images/romboutstoren_mechelen_944.jpg

“Malinovi svon” betyder “klockor från Mechelen”. Det är det ryska uttrycket för klockspel. På engelska och franska heter det “carillon”, men i själva Mechelen säger man “beiaard”. För Mechelen ligger i den flamländska delen av Belgien, ungefär femton minuter med tåg åt Antwerpen-hållet. Här finns världens ledande utbildning för klockspelare, den kungliga klockspelsskolan Jef Denyn, grundad 1922 av Jef Denyn, en virtuos klockspelare som verkade kring sekelskiftet..

Ett klockspel är inget litet instrument. Oftast är det inbyggt i ett kyrktorn, som i Tyska kyrkan i Göteborg, men de finns även som fristående kampaniler. I vilket fall som helst är det inget man kan spela på i smyg, omgivningen blir involverad vare sig den vill eller inte, och det är inte alltid som reaktionerna är positiva. Om några minuters spel i Tyska kyrkan kan irritera, hur står då en hel stad ut med att 50 studenter övningsspelar i sex år? Vi åkte dit för att ta reda på det.

Mechelen är en liten, gammaldags stad med 70 000 innevånare. Ärkebiskopen har sitt säte här. De små gränderna och de låga husen domineras av St Romboutskatedralens enorma torn. Proportionerna tycks överdimensionerade vilket bekräftas av att det 97 m höga tornet från början var tänkt att bli 167 m, men 1521 tyckte man att det räckte och slutade bygga.

https://i0.wp.com/farm1.static.flickr.com/21/97356550_f0795df174.jpg

Det första intrycket av skolan blev både överraskande och förvirrat. Det lilla, nästan kvadratiska, tvåvåningshuset Het Schipke ser mer ut som en tårtprydnad än som ett världsberömt utbildningscentrum för klockspelskonsten. I entré-rummet rådde kaos. Inredningen var flyttad åt sidan och hantverkare gick sin gilla gång. Det var mitt i sommaren, skolan var stängd, och man höll på att renovera.

Här stod Ana Lúcia Elias och väntade på oss. Hon föredrog att stanna kvar i Mechelen på lovet istället för att åka hem till Portugal.

– Jag är bara här i två år, så jag vill passa på att utnyttja all tid.

Klockspel är ju inte direkt ett vanligt instrument, så hur kommer man på tanken att börja spela?

– När jag hörde ett klockspel för första gången blev jag så fascinerad av det att jag bestämde mig för att försöka komma in på skolan, och jag lyckades till slut med att få ett stipendium för två år.

Vad krävs det för att bli antagen?

– Man ska ha betyg i musikteori och notläsning, man ska kunna spela ett instrument, helst piano, orgel eller klavecin, och man måste klara ett inträdesprov.

Carillon 1

Ana Lúcia tar oss med runt i det lilla huset. Det är svårt att föreställa sig att 50 studenter ska kunna samsas på den lilla ytan. Men detta är bara navet i en verksamhet som på 1980-talet växte alltmer. Det började med att drottning Fabiola 1984 blev officiell beskyddare och att klockspelskonsten exporterades till Japan. I dag har man filialer i Leuven, Halle och Roeselare i Belgien och i Osaka i Japan. Man är medlem i den ryska kulturkommittén och utsågs 1995 av den belgiska regeringen till kulturambassadör för Flandern.

http://www.citytripplanner.com/en/picture/get?h=364&w=368&url=/images/pois/Royal-Carillon-School-Jef-Denijn.jpg

Det ryms två-tre rum på varje våning och i nästan alla står något som ser ut som ett klumpigt piano. Det är övningsklockspel. Tangenterna består av stora kläppar som man slår på med undersidan av handen. Ana Lúcia visar upp den undre kanten av sina händer. Den har förhårdnader som om hon hade tränat karate. Även om inte övningsspelen är kopplade till klockor, så är det förstås viktigt att det krävs samma kraft i anslaget för att spela på dem.

Carillon 3

– Vi använder datorer för att simulera ljudkaraktäristiken för olika spel runtom i världen.

Bakom skolhuset står en tegelbyggnad från 1500-talet, Hof van Busleyden. Stadsmuseet ockuperar större delen av det vinkelställda huset, men skolan har också utrymmen för arkiv och bibliotek och ett museum med historiska klockor och spel.

Utbildningen motsvarar högskola och erbjuder två diplom-nivåer. De teoretiska delarna behandlar harmonilära och komponering, klockspels- och kampanilhistoria; de praktiska, förutom spelövningar, även sång och rörelseteknik – det är ett väldigt gnidande fram och tillbaka på bänken för att nå alla tangenter och pedaler, särskilt för mindre musiker.

Till Hof van Busleyden hör en kampanil där skolans riktiga klockspel i naturlig storlek är installerat. Varje tangent och pedal är förbunden med en stålvajer till en av 49 olika klockor. Till skillnad från en vanlig kyrkklocka så sitter ett klockspels klockor fastmonterade, det är bara kläppen som rör sig när musikern slår på tangenten. Karaktären på anslaget kan varieras genom att spänna vajern olika hårt.

Carillon 5

https://i2.wp.com/www.mechelenblogt.be/bestand/resize/media/39/20070222-SV500038-430x350.JPG

 

– Vi får spela här från tio på morgonen till åtta på kvällen varje dag, säger Ana Lúcia. Inför en examen är det en lång kö. Alla i omgivningen hör förstås när man spelar fel.

 Spelet i katedralens torn har två uppsättningar med 49 klockor vardera. Ljudet härifrån hörs långt utanför Mechelen, så det är bara tillåtet att övningsspela tre dagar i veckan.

– Ibland kan de spela samma melodi timme efter timme, säger en man som vi träffar på gatan, men man vänjer sig och tänker inte på det. Först när det blir tyst igen blir man medveten om att de har hållit på hela tiden.

Vid ett tillfälle lär nog alla ha lagt märke till det. Ana Lúcia berättar:

– Klockan två på natten gick en full student upp i katedralens torn och började spela We are the Champions. Belgien hade precis vunnit en viktig match.

Carillon 4

Carillon 2

Hur ser arbetsmarknaden ut för klockspelare?

– Jag lär mig flamländska, så jag hoppas kunna undervisa i Belgien. I Portugal finns det bara två klockspel och de har redan klockspelare.

Förkunskaper: gymnasium och intyg som visar kunskaper i musikteori och notläsning, man måste kunna spela ett instrument (helst piano eller orgel).
Antagning genom inträdesprov.
Undervisningen sker på engelska.
Utbildningens längd: normalt sex år, men variationer förekommer.
Adress: Frederik de Merodestraat 63, B-2800 Mechelen, België.
Skolan är inte öppen för allmänheten, men ibland kan man få tillträde till klockmuseet under Stadsmuseets öppettider.

Dag 84 – Belgien: Bryssel – Cantillon.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/04/mechelen_979215c.jpg

Nu var det en dag kvar innan veckan var slut. Skulle vi nå vårt mål, att dricka minst 50 olika sorters belgiska öl på en vecka? När man klarat av de vanligaste sorterna är det faktiskt inte helt lätt att hitta nya. Det gäller att gå till barer med tillräckligt stort eller ovanligt sortiment eller att ge sig iväg ut i regionen.

https://i1.wp.com/m.hetanker.be/sites/default/files/ankr_0006_CLASSIC.jpghttps://i0.wp.com/lifeisameal.leogems.org/dishesbelgium_files/image010.jpg

En morgonutflykt till  Mechelen, halvvägs till Antwerpen, gav oss Öl 39: Gouden Carolus (7,5-8,2%) och Öl 40: Mechelsen Bruyne (6%). De tillverkas av Het Anker, ett veteranbryggeri från medeltiden. Carolus är ett komplext öl sammansatt av mörk och ljus malt, vetemjöl, två sorters humle, apelsinskal och koriander.

https://i2.wp.com/www.beerhere.co.uk/acatalog/BG104_StFeuillien_glass.jpg
Tillbaka i Bryssel slank Öl 41: St Feuillien (ett ljust abbey-öl 7,5-8%) ned vid en sen lunch på café Le Cirio.

Femton minuter syd-väst om Grand-Place ligger det traditionella bryggeriet Cantillon. Det grundades 1900 av Paul Cantillon och var då ett av hundratals bryggerier i Bryssel. Idag är det inte alls många kvar i huvudstaden och Cantillon är det enda som brygger enligt traditionella metoder.

https://i2.wp.com/cache.graphicslib.viator.com/graphicslib/media/ef/cantillon-brewery-gueuze-museum-photo_1394927-770tall.jpg

Patrick Huyberechts, ingift i bryggarfamiljen, tog emot oss och visade runt. Normalt får besökarna gå omkring i bryggeriet på egen hand med en utförlig beskrivning som berättar om processen steg för steg, rum för rum, men det var sommarstängt och Patrick hade tid över.

Det krävs fyra ingredienser för att det ska bli öl: vatten, korn, humle och jäst. Vi har redan i våra tidigare avsnitt berättat om hur de tre första påverkar ölet. Nu har vi kommit till  jästen, den store skiljedelaren.

På 1830-talet upptäckte den bajerske bryggaren Sedlmayr ett sätt att tillverka underjäst öl och pilsnern (lagern) var uppfunnen. Lite senare redde Pasteur ut förvirringen kring jästprocesser, och 1883 lyckades Emil Hansen vid Carlsbergs bryggeri att isolera en typ av jäst som kunde odlas och standardiseras. I den här metoden sjunker jästen undan till botten och ger upphov till en klarare öl, vilket inte var helt fel eftersom man vid den tiden började ersätta lerkärl med genomskinliga glas.

https://i1.wp.com/i3.photobucket.com/albums/y74/knutalbert/Cantillionbrewery.jpg

Den traditionella, naturliga metoden var överjäsning, där jästen flyter upp till ytan. Även denna metod är numera kontrollerad med särskilt utvecklade jästkulturer. Nästan all belgisk öl, engelsk ale och porter, är gjord på det här sättet.

Det finns ett tredje sätt, spontan jäsning: Det flyger tydligen alltid jäst omkring i luften och när omständigheterna är de rätta, som till exempel på ett bryggeri, så uppstår öl, ett väldigt speciellt öl.

Lambic kallades inte för öl tidigare, berättade Patrick Huyberechts, men när kanadensiska tullen fick se flaskorna första gången undrade de vad det var i. “En sorts öl”, blev svaret. “Då ska det stå öl på etiketten.” Och så blev det.

Till lambic krävs det en femte ingrediens, vete. Vid Cantillon blandar man 450 kg vete med 850 kg kornmalt och 22 kg humle. Det är ovanligt mycket humle, men det gör att man under processen kan utvinna tillräckligt med naturligt konserveringsämne. Man kompenserar det genom att använda tre år gammal humle som har förlorat det mesta av sin bitterhet.

Efter att vetet och malten krossats och blandats värms det upp med vatten, så att sockret kan utvinnas. Det krävs 10 000 liter vatten till vårt recept. Råmaterialet filtreras bort och används som foder. Vörten pumpas vidare och blandas med humlen innan den får koka 3-4 timmar tills 2500 liter har dunstat bort.

Cantillon 1

Nu kommer det mest kritiska momentet, kylningen. De kvarvarande 7 500 literna pumpas ut i ett stort grunt, koppartråg där vätskan svalnar under natten tills den nått 18-200. Ingen konstgjord nedkylning förekommer, annat än att fönsterluckorna varieras för att anpassa ventilationen efter väderleken. Under sommaren är det för varmt för att det ska fungera och man stänger produktionen från början av april till slutet av oktober. De flesta bryggerier använder idag ett kylsystem som gör att de kan producera öl året om.

– Det här är det viktigaste rummet, underströk Huyberechts. När vi bytte ut taket för några år sedan satte vi tillbaka de gamla tegelpannorna under det nya taket för att inte rubba balansen i mikrofloran mer än nödvändigt.

Det är nu som naturen får sin gång, när luftens jäst spontant kastar sig över vörten och får den att börja jäsa.

– Vi vet att det finns 86 olika sorters jäst i lambic. De viktigaste är Brettanomyces Bruxellensis och Lambicus som reducerar sockerhalten till 0,2% i tre år gammal lambic. Enligt legenden, så är det bara i brysseltrakten, och särskilt i Senne-dalen, som den här typen av spontan jäsning är möjlig.

När vörten kallnat tillräckligt tappas den upp i ek- eller kastanjefat som rymmer 650 eller 250 liter. De första dagarna är jäsningen så våldsam att man inte vågar ha någon kork i på grund av explosionrisken. 5-10 liter skummar bort.

Cantillon 3

Efter tre till fyra veckor kan man försluta faten och nu vidtar en långsam jäsning som under tre år förvandlar vätskan till lambic, en öl som är utan skum och som med sin syrlighet och komplicerade eftersmak inte liknar någon annan öl. Huyberechts mindes med ett skratt:

– Vi hade en delegation från Disney i Ungern på besök. De hade beställt en hel lunch här, men när de efter rundturen smakade på ölen blev det en sådan chock för dem att de betalade notan på en gång och åkte iväg till en restaurang med “riktig” öl.

En sak som man snabbt reagerar på när man går omkring i bryggeri Cantillon är hur mörkt och slitet, nästan smutsigt, det är överallt, i stark kontrast till de moderna skinande bryggerierna.

– Vår öltillverkning  har en direkt koppling till naturen. När våren kommer attraheras insekterna till jäsningen. Bekämpningsmedel skulle förstöra balansen. Därför låter vi alla spindelnät vara ifred och att döda en spindel är otänkbart. De tar hand om skadedjuren.

I slutet av rundvandringen bjuds besökarna på ett glas öl. Den hälls upp från 75 centilitersflaskor som efter uppkorkningen förvaras halvliggande i små korgar för att inte jästfällningen ska skakas om i onödan.

https://i0.wp.com/thefourfirkins.com/_uls/resources/Cantillon_gueuze_100.jpghttps://i0.wp.com/legalbeer.com/images/cantillon%20rose%20de%20gambrinus.jpg

http://dontdrinkbeer.files.wordpress.com/2012/11/20121120-221158.jpghttps://i2.wp.com/thefullpint.com/wp-content/uploads/2011/07/Cantillon-1138-0009-008.jpg

Förutom lambic tillverkar Cantillon ytterligare några varianter: Geuze (Öl 41) är en blandning av ett-, två- och treårig lambic. Kriek är en tvåårig lambic som blandats med körsbär (150 kg för 500 l) under 5-6 månader. Rosé de Gambrinus (Öl 42) och Vigneronne (Öl 43) är samma men med hallon respektive vindruvor. Styrkan i dessa öl ligger på 5-7% beroende på jäsningen i flaskan. Det konstigaste av alla dessa konstiga öl som vi fick smaka ett glas av var Cantillon Iris (Öl 44), ett rent maltöl.

https://i1.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/64624506.jpg

Vår sista kväll i Bryssel lärde vi oss hur fel det kan bli om man beställer öl på måfå. Till middagen på Falstaff bestämde vi oss för att som vanligt dricka olika ölsorter till varje rätt. Öl 45: Hoegaarden, ett veteöl (“vitt” öl), hade vi erfarenhet av sedan tidigare, både standard (4,8%) och Verboden Frucht (Förbjuden frukt; 9,0%), men inte Grand Cru (8,7%). Eftersom den beteckningen brukar användas för den finaste varianten beställde vi genast en sådan i väntan på förrätten, som vi inte minns vad det var.

Cantillon 2
Tidigare under dagen hade vi hittat The great beers of Belgium av Michael Jackson i en bokhandel. Vad ansåg han om Hoegaarden Grand Cru? Jo, att det var ett fruktigt öl med drag av persika, mango och honungsmelon, “en fin, likörliknande digestiv”, bra för matsmältningen alltså.

Jaha, det här börjar oroväckande, tänkte vi, drack upp, och beställde nästa: Öl 46: Rodenbach Alexander (5,2%), ett “rött” öl. Och vad tyckte herr Jackson? “Rodenbach Alexander är, förstås, ett naturligt dessertöl”. Hoppsan! Kanske vi kan använda det som en sorbet, att neutralisera gommen med mellan rätterna.

http://img5.blogs.yahoo.co.jp/ybi/1/3a/94/brillat_savarin_1/folder/126708/img_126708_31015155_0

Till huvudrätten, som vi glömt bort vad det var, drack vi Öl 47: Leffe Trippel ett klosteröl; Leffe Blonde (6,6%) och Leffe Brune (6,5%) hade vi samplat tidigare hemma i Sverige. För sent upptäckte vi att Michael menade att Trippeln var “ett underbart, friskt apéretif-öl” med en eftersmak av “rosenvatten”.

http://beerinmind.files.wordpress.com/2012/03/bush1.jpg

Till desserten, vad det nu var för något, hade vi slängt alla hämningar och beställde Öl 48: Bush Beer (12%), Belgiens starkaste öl. Sedan var det dags att gå på pubtur i Bryssel.

https://i2.wp.com/finestshop.be/files/pictures/product/80-0-extra-large.0bcde3427bfe787bce3379191887c42d.jpg

Men det blev inte så mycket mer än en Öl 49: Bouigogne des Flandres (5%) – en lakritsaktig blandning av mörkt öl och Timmermans Lambic – på  L’Imaige Nostre-Dame i den mycket obetydliga gränden impasse des Cadeaux 3, som man når från Rue du Marché-aux-Herbes 8. Sedan var det inte bara fotografen som fick problem med skärpan.

För den som vill ha mer.