När engelsmännen på 20-talet fick för sig att de skulle resa tvärs igenom hela Afrika från Kapstaden till Egypten (eller vice versa), så kan det i förstone bekräfta uppfattningen att engelsmannen är en en våghalsig upptäckartyp. Det blir mindre exotiskt när man påminner sig att britterna vid det här laget hade koloniserat så många länder i Afrika att de ägde obrutet territorium i en korridor över hela kontinentens längd. Antagligen gav det en känsla av att det som är ”vårt” kan väl inte vara så främmande, och förresten är det ganska vilt i Wales också.
Den 23 september 1924, två år efter den första gruppresan från Egypten till Syd-Afrika, gav sig major Court Treatt med hustrun Stella (ovan) och sällskap av från Kapstaden i två Crossley-bilar. Gruppen bestod av Fred Law från Daily Express, kameramannen Glover, Stellas bror Errol och negerkocken Julius. Deras mål var Kairo.
Trots att den första sträckan bjöd på rudimentära vägar lyckades de bryta en axel redan innan Kimberley. Efter reparation fortsatte färden till Johannesburg och vidare in i Syd-Rhodesia. Regnperioden började och bilarna fick gång på gång grävas loss ur gyttjan. Man ville resa lätt och hade därför inga tält med sig. En presenning var det enda skyddet mot det ihållande regnet.
Juldagen firades med kex, champagne och Christmas pudding. Fyra månader efter starten hade 612 km avverkats, och sällskapet var fortfarande kvar i Syd-Rhodesia. Nästa sträcka, från Dett till Wankie i närheten av Viktoria-fallen, tog normalt en dag, men med översvämmade floder och andra småproblem behövde expeditionen en hel månad. Maten började ta slut och modet också, men det senare hölls uppe genom att man spelade sina favoritmelodier på en vevgrammofon.
I april nådde det medtagna sällskapet fram till fallen och träffade en grupp fräscha turister, som antagligen hade kommit med tåg. Under den fortsatta resan kom hackan ofta fram för att bryta väg åt bilarna. Det kan knappast ha funnits några användbara kartor och hur de kunde hålla redan på riktningen är ett mysterium. Kanske de frågade folk efter vägen: ”I say, sir! Is this the right direction for Cairo?”
Efter ett år och tre dagar nådde de fram till Nairobi. Bilarna hade gång på gång krävt reparationer av fjädrarna, motorerna och axlarna. I Sudan fastnade de i träskmarkerna och moskiter levde lyxliv på dem under flera veckor. Infödingar dök ofta upp och hjälpte dem att bära bilarna, antagligen med ett roat leende, men ibland såg de hotfulla ut, som om de funderade på att följa moskiternas exempel.
Stella, som var den enda kvinnan i sällskapet, hade fullt upp med att laga allas kläder, men under det andra året önskade hon då och då att hon hade haft en annan kvinna att tala med, trots att ”the men are such dears”, som hon skrev i sin bok ”Cape to Cairo today”.
I januari 1926 nådde man fram till Egypten och färden över ökensanden måste ha varit som att köra på motorväg, men man lyckades snart åka vilse, och folk blev tvungna att ge sig ut på kameler och leta efter dem (nedan). Den sista sträckan, från Assuan till Kairo, var rena triumffärden, eftersom ryktet om deras bravad hade spritt sig, och människor stod efter vägen och jublade.
Från Edinburgh till Istanbul 