Turisthistoria: Peking 1900

-Pekin-Grand-Hotel

Vid sekelskiftet kom den första vågen av turister till Kina. Det var till största delen amerikaner som besökte Peking. Hotel de Pekin omnämns för första gången i en engelskspråkig guidebok publicerad i Kina 1897. Då var det beläget i de gamla diplomatkvarteren.

1901 flyttades hotellet till sin nuvarande position mittemot den dåvarande italienska ambassaden. Det var en en-våningsbyggnad med 21 rum och en italiensk hotellchef med namnet Russo, som ansågs späda ut vinet med vatten och smita från skatterna.

Amerikanerna föredrog Grand Hotel des Wagons Lits, men en besökare 1909 tyckte att det påminde för mycket om Paris – Kina har kommit på modet; det har redan fått sin säsong… Jag märkte för mycket av den snobbighet och vulgaritet som präglar Monte Carlo och andra liknande platser – så han flyttade till Hotel de Pekin, men där var madrasserna utslitna och lakanen fulla av hål.

Hotel-des-Wagon-Lits-postcard2

En kort tid därefter köptes hotellet av Kinesisk-franska kommersbanken, renoverades och fick Grand som förnamn. Fransmän tog över skötseln och den ökande populariteten gjorde att man 1920 uppförde en ny sju-våningars byggnad. Eftersom övriga byggnader i Peking i regel bara hade en våning märktes hotellet vida omkring och jämfördes till och med med den kinesiska muren.

Thomas Cook hade öppnat kontor i Shanghai redan 1910. Från 1920 fanns det ett i Peking också, i det nya hotellet. Det kinesiska namnet för Cooks var Tung chi lung, vilket översatt uttyds som att se till alla resenärers behov på det att en framgångsrik färd är försäkrad.

Turisterna kom med kryssningsfartyg och transporterades med tåg eller bil till Peking. Mot slutet av 20-talet ökade de interna konflikterna och det blev allt svårare och farligare att färdas mellan kusten och huvudstaden, även om Peking själv ansågs säkert. 1927 var antalet turister som lägst, men 1930 var ruljangsen åter i topp, med utbyggnader i Grand Hotel de Pekin som följd. En ung amerikanska klagade på att män vanligtvis inte dansar med kvinnor som de inte träffat.

1933 var krigsrisken åter stor och Peiping (som nationalisterna döpte om staden till) började förfalla. George Bernard Shaw var inte imponerad vid ett besök samma år. Han tyckte Peiping inte var något annat än överhettade hotellrum.

Nya satsningar på turism, med bland annat målsättningen att göra Peiping till ”världsturiststad” 1938 avbröts abrupt i juli 1937 då kinesiska och japanska trupper stred alldeles utanför staden. En turistgrupp fastnade i Shanghai och fick återvända.

Värre var det för dem som redan var i staden och fick beskedet att inga förbindelser längre fanns med omvärlden. På något lyckades man ordna ett tåg för Shanghai, packat till bristningsgränsen med flyende turister.

När japanerna tog över 1938 hade all turism upphört. Två år senare sålde banken sina intressen i hotellet och det förvandlades till bostäder. Turismen har återvänt till Beijing, men fortfarande gör periodiska politiska oroligheter att den går i vågor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s