Atlantic City blev den viktigaste badorten för den amerikanska medelklassen. Den tog sina engelska motsvarigheter som förebild: piren invigdes 1881 och strandpromenaden (the boardwalk) blev så småningom nästan en mil.
Järnvägarna, det fanns mer än 50 under 1880-talet, ledde till att nya semesterhotell öppnades i öst: Wentworth-by-the-Sea i New Hampshire (1874), Grand Hotel på Makinac-ön, Michigan (1887); i väst: Del Coronado Hotel i San Diego, Kalifornien (1888); och syd: Ponce de Leon i St Augustine, Florida (1887).
Två Henrys, Flagler och Plant, tävlade om att erövra Florida turistmässigt. De var båda miljonärer och president för varsitt järnvägsbolag. Flagler lade beslag på ostkusten (Oromond Beach, Palm Beach och Miami), medan Plat exploaterade den västra sidan (bl a ett morisktinspirerat hotell i Tampa).
Lyxhotellen användes för att locka till sig rika klienter, tilltänkta markspekulanter. Bröderna Marx första långfilm, Cocoanuts, driver med företeelsen.
Dricks på hotell och restauranger är ingen amerikansktfödd idé. Det var först efter att ett flertal emigrantvågor dragit fram över USA som det började införas. Innan betalade man en fast summa som täckte både mat och husrum.
American Express, som började med resecheckar 1882 (ungefär 10 år efter Thomas Cooks ”circular notes”), har sina rötter i Wells Fargo-bolaget, som under en tid drev Pony-expressen.
I början av det förra seklet var resande för nöjets egen skull i stort accepterat, även om viktoriansk moral dröjde kvar på många avlägsna platser. De flesta nordamerikaner nöjde sig med att åka omkring på sin egen stora kontinent. Resorna till Europa lockade 1900 enbart 120 000 och betraktades mera som pilgrimsfärder till det gamla hemlandet.
Från Edinburgh till Istanbul 