Shanghai var en stor världshandelsstad i början av 1800-talet. Engelsmän, fransmän och amerikaner byggde upp en internationell stadsdel på 1840-talet, men det skulle dröja ytterligare några decennier innan turisterna började hitta dit, och då ofta i samband med en jorden-runt-resa.
När Thomas Cook anlände till staden 1873 var opiumkriget över. Handeln florerade och miljontals kineser kom till metropolen med förhoppningar om jobb. Cook chockerades av intrycken och skrev hem:
Trånga, smutsiga och motbjudande gator, fullsmockade och nästan kvävande basarer, besvärande och stötande tiggare i alla tänkbara hiskliga deformationer; syner, ljud och lukter bidrog alla till att göra vår promenad kort.
Det tycktes finnas föga hopp om förbättringar då kineserna var ytterst skeptiska mot alla förändringar och motsatte sig både järnväg och telegraf. Fiskare skar sönder kabeln mellan Shanghai och Hong Kong eftersom de trodde att fisken vägrade simma över den. Och på land, där luftledningens skugga föll över gravar, gick den samma öde till mötes.
När Colin Thubron besökte Shanghai 1986 jämförde han stadslivet med en gammal hollywood-film, livets schatteringar stiliserade till ett antal extremer:
I den ena extremen körde de kinesiska multimiljonärerna i en kavalkad av oldsmobiler bland livvakter överhängda med automatvapen: gangsterlorder i silke. I den andra fabriker överfyllda med slavbarn; gatorna fördelade mellan syndikat av deformerade tiggare; och varje dag spolade tidvattnet tillbaka liken från sjöbegravningarna som var det enda de fattiga hade råd med.
Norra järnvägsstationen
Från Edinburgh till Istanbul 