Alla säljer något i Istanbul. Principen är enkel. Finns det den minsta misstanke att någon skulle vara intresserad av att köpa det så finns det människor som tillhandahåller det. AffärsIokaler behövs inte. Istanbuls trottoarer är som en enda stor butik.
Skoputsare och mattförsäljare ar överrepresenterade. Konkurrensen om kunderna överskuggas bara av uppfinningsrikedomen att få dem snärjda i kommersens garn. Det bästa sättet att undvika skoputsarna är att gå i sandaler eller annat som inte går att putsa. En putsbar sko kan förfö1jas i flera kvarter med allt mer hjärtslitande rop:
— Mister; shoeshine mister.
— Drei Jahre Garanti!
— My children, my family, is poor!!
Mattförsäljarna har av naturliga skäl en butik, men tro inte att de sitter still i den och väntar på att få sälja. Mitt första längre möte med en av detta släkte ägde rum utanför Sultan Ahmet, det vill säga Blå moskén. En trevlig, ung man närmade sig försiktigt, hälsade, frågade mig om det var första gången i Istanbul, hur länge jag skulle vara här, och innan jag visste ordet av satt jag i hans affär och tittade på mattor medan jag väntade på det te som jag hade blivit inbjuden till. Det kom aldrig något te, vilket hör till undantagen, det var något fel med teförsäljaren, men jag hann titta på en hel del mattor.
Minst väsen av sig gör de män som tysta sitter på trottoarer med en badrumsvåg framför sig väntande på att en förbipasserande ska känna behov av att väga sig. I början tyckte jag att det var en konstig sak att ha för sig på gatan, att väga sig, men allt eftersom jag såg hur man tvättade sig utanför moskéerna, drack te från kringvandrande samovarer och till och med sov på bönemattorna mellan bönetimmarna, så förstod jag att intet var främmande för Istanbuls gator. Badrumsvågar på Avenyn i Göteborg skulle snabbt bli en succé. Kolla vikten före pizzan – och efter. För att inte tala om hellånga speglar, en krona/min.
De första gångerna jag passerade genom kvarteren där de flesta filmbolagen har sina kontor tänkte jag inte så mycket på dem. Alla dessa män som bara stod på de smala trottoarerna. Det finns alltid en massa människor överallt i Istanbul, men plötsligt insåg jag att de väntade. De väntade på att bli upptäckta och få en filmroll. De var också försäljare, av sig själva. Att de redan var med i en livets Fellini-film var de knappast medvetna om.
Inne i Topkapi drar en pojke på tolv år omkring med ett ungt amerikanskt par. Han guidar på flytande tyska åt tjejen och ger den amerikanske killer ett sammandrag på knagglig engelska. Det här är oändligt mycket mer språkkunskaper än vad de anställda i ett normalt turkiskt företag kan prestera. Av sex filmbolag som jag ringde upp var det ett som kunde klara av ett samtal på engelska.
Det är ett liv och kiv i Istanbul. Två stora gröna träd vandrar över gatan, ett kylskåp är på väg över Galatabron på någons rygg, i ett gathörn försöker två brunbjömar locka till sig fotografer. Utanför restaurangerna står servitörer och frestar med dagens special. Och de står inte alltid utanför sin egen. Om de får en intresserad turist på kroken kan de mycket väl dra iväg med den blivande gästen runt hörnet till en mindre och oansenligare restaurang.
Om alla göteborgare lät bli att sätta in radannonser i tidningarna när de ville byta,sälja eller köpa, utan gick ut på gatorna med sina varor så skulle det bli lite av Istanbul i Göteborg.
Från Edinburgh till Istanbul 