Turkiet – Istanbul: Ankomsten.

Taxiresans mål i Istanbul.

Den började gro, redan i banken, misstanken att Turkiet inte är ett av våra vanligaste resmål. Enligt banktanten reser bara en göteborgare om året till Turkiet, och den förre hade nästan gjort slut på huvudkontorets turkiska valutareserv. Undvik 10 000-sedlama rådde guideboken, det är inga som kan växla dem. Han som hade åkt förra året måste ha läst samma bok, för det var de enda som fanns kvar i reserven.

— Har ni inga mindre valörer? undrade jag envist.
— Jo, vi har ett par hundralappar.
— Ja, tack
— Men de är bara värda en och femtio.

Dessa storslagna sedlar för futtiga belopp höll på att nedkalla Allahs vrede över mig den tredje dagen i Istanbul, i varje fall blev hans portvakt ilsken. På vägen in i Sultan Ahmet (Blå moskén) frågade skovaktaren (alla skor tas av vid inträde i moské, inte av religiösa skäl, utan för att inte smutsa ned) om jag inte ville donera en slant. Överraskad av hans plötsliga penningbegär grävde jag fram en tia, men han slängde tillbaka den på mig och väste på bruten engelska:

— Den kan du gå på toaletten med.

Senare lärde jag mig att detta inte var en muslimsk hälsningsfras, utan att det kostar tio lira att gå på de sämre toaletterna, de lite finare kostar dubbelt så mycket. Det finns nog knappast något som kostar mindre.

Här är några tips på vad man ska se upp med när man åker taxi.

— Talar du arabiska? frågade taxichauffören på vägen in från flygplatsen.

Jag tänkte inte så mycket just då på hans något besynnerliga fråga, eftersom jag satt och väntade på att få en kniv i ryggen. Taxin hade strax efter flygplatsen stannat och plockat upp en kompis, som nu satt i baksätet precis bakom mig. Jaha, det är så här det går till, tänkte jag, när man rånar turister. Konstigt att det inte stod någonting om det i guideboken. Antagligen har ingen överlevt och kunnat berätta om det. Jag blev nästan besviken när kompisen hoppade av i en korsning och tackade för skjutsen. Som tur var hittade inte chauffören till Saudiarabiens konsulat, annars hade jag väl fortfarande suttit i förhör och försökt förklara varför jag försökte tränga in på deras område.

Sverige blandas ofta ihop med Schweiz i utlandet, men det här var första gången som jag traffat på någon som förväxlat det med Saudiarabien. Till att börja med vägrade chauffören erkänna att han hört fel och envisades med att fortsatta och leta efter det arabiska konsulatet, men efter att ha blandat in vakten vid det danska (som vi råkat stanna framför) och förbipasserande och för samtliga dessa pekat ut Sverige på en världskarta, gav taxichauffören äntligen upp och körde mig småmuttrande till rätt destination, bara ett par hundra meter från övre delen av Tünel..

Det starkaste intrycket för en besökare som kommer till Istanbul för första gången måste vara utsikten från Galatabron, Åtminstone var det så för mig. Att komma runt hörnet från Tünel (en underjordisk bergsjärnväg, en av de första i världen, byggd 1875, och antagligen en av de kortaste med sin restid på 80 sekunder) och plötsligt stå inför den svepande utsikten över Gyllene hornet mot den gamla staden (Stamboul) är en hissnande upplevelse.

Väl framme vid Galatabron kan blicken svepa över ett panorama som börjar vid den asiatiska stranden på andra sidan Bosporen och fortsätter via Saray Burnu (Stambouls östligaste punkt där Gyllene hornet och Bosporen möts) upp på den första kullen med Topkapi Sarayi och Haghia Sophia. Sedan böljar staden vidare på de sex kullar som är synliga från bron (det finns ytterligare en kulle längre söderut) med raden av moskéer som dominerande punkter: Nuruosmaniye Camii (Camii = moské; ”c” uttalas som “j”) på kulle två, Siileymaniye på kulle tre, Fatih Camii på kulle fyra, Selim I:s moske på kulle fem och längst bort i fjärran på den sjätte kullen skymtar Mihrimah Camii. Mer exotisk än denna totalvy ifrån Galatabron blir nog ingen annan upplevelse i Istanbul.

Bron har spelat en roll i kortspelens historia. På den tiden det var risk för mord och rån efter mörkrets inbrott hände det sig att två engelska familjer bodde på var sin sida. De var glada i kortspel, men mindre glada över att behöva riskera en överfart och höll därför noga reda på vems tur det var att besöka den andra: ”It’s your turn to bridge tonight.” Och på så sätt fick det kända kortspelet sitt namn.

Istanbul är en vänlig stad med hjälpsamma människor. Så fort jag vandrade iväg på smågatorna stack det ut ett huvud genom ett fönster eller kom det fram en liten pojke. De pekade åt något håll och nämnde namnet på den närmast intilliggande sevärdheten i fast förvissning att jag irrat mig bort ifrån resten av gruppen.

Inget av den aggressivitet som man kan uppleva i till exempel Stockholms eller New Yorks tunnelbanor existerar i Istanbul. Den största faran ligger i att man kan ramla ner i en grop på en mörk gata. Guideboken varnar for två saker: att sova i parkerna och gå omkring med guppande bröst. Inget av detta utgjorde några problem för mig, men att bröst kunde leda till konsekvenser fick jag bevis för gång på gång. Detta tänker jag återkomma i mitt andra brev från Istanbul.