Allting förstörs.

https://i0.wp.com/www.dvdtalk.com/dvdsavant/images/3211techa.jpg

Skrynkligt. Fukt och mögel påskyndar nedbrytningen av filmen. När rullen klibbar så mycket att det inte längre går att spola upp den är innehållet förlorat. I bästa fall finns det en annan kopia, oftast inte.

För att förstå varför jag tillbringade fyra veckor i hettan i juli i Bologna måste jag ge följande bakgrund:

Allting förstörs. Eller försvinner. Inte ens dinosaurierna klarade sig. Ta film till exempel. Film har alltid varit bäst på bio. I mer än 100 år i alla fall. I dag är det oftast inte film man ser på bio. Det är en videofil på en hårddisk.

Film är fortfarande bäst på film. En gång i tiden var film alltid film, en celluloidremsa med en lång rad av stillbilder, som ser ut att börja röra på sig när de visas på en duk med ett visst antal bilder per sekund. Det märkliga är att en film från 1898 går att köra i en projektor 2008. Den typen av kompatibelitet existerar inte i nyare medier, olika videoformat ersätter varandra med korta mellanrum. Så, vad gör vi med alla videobanden när den sista VHS-bandspelaren går sönder?

Amerikanska TV-serier spelas in på 35 eller 16 mm film för att säkra möjligheten att kunna ge ut dem i framtiden i ännu inte uppfunna digitalformat; dels för att det inte är säkert att det går att konvertera från ett äldre videoformat, dels för att inga av dagens videoformat når upp till samma kvalité som film. Även en liten ruta från en 8 mm-film innehåller mer bildinformation än HDTV. Och den digitala standarden 2K har inte ens hälften så mycket information som en traditionell filmremsa (5K).

Men, allting förstörs. Alla vet att gamla stumfilmer är repiga och allt går för fort. Det finns till och med repfilter i videoredigeringsprogram, så att man kan skapa “gamla” filmer. De var förstås inte repiga när de var nya, och de gick i rätt hastighet, om inte maskinisten hade bråttom till spårvagnen. Repor uppstår när en film slits ut efter att ha körts för många gånger. I bästa fall finns det ett originalnegativ eller duplikat, som man kan gå tillbaka till och göra nya visningskopior ifrån.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/07/a0333-010710decasia718.jpeg

Blommor. När nitratfilmen bryts ner “äts” bilden upp. Och även om filmen kan kopieras, så är delar av bilden borta för alltid.

En film behöver inte köras för att den ska förstöras. Om den ligger felaktigt förvarad bryts den ned av sig själv. Det gäller inte bara biograffilm på 35 mm, utan även filmer inspelade av företag, föreningar, institutioner och privatpersoner, på 16 och 8 mm. Film som ligger i fuktiga källare och på varma vindar kommer inte att överleva. Film som förvaras i rum med temperatur under 20º och luftfuktighet under 50% kan bevaras i flera hundra år, längre än några digitala format.

Man har alltså inte räddat sin gamla film om man överfört den till VHS och slängt originalet. Videokopian är så dålig jämfört med filmen, att det är jämförbart med att ta en fotostatkopia av Mona Lisa och slänga tavlan. Man kan på kopian se vad det föreställer men inte mycket mer. Låt originalen ligga rätt förvarade i väntan på framtiden.

Den enda sättet att verkligen bevara en film är att kopiera den till film. Det gör Filminstitutet med den svenska biograffilmen. Av någon anledning har man valt att inte göra det när det gäller resten av det svenska filmarvet, det på 16 och 8 mm. När arkivet i Grängesberg startade sin verksamhet för några år sedan var det relativt hårt komprimerad digitalisering som gällde och DVD-kopior. Men räcker det?

All biograffilm före 1950 spelades in och visades på nitratfilm, ett material som är så brandfarligt att det klassas som sprängämne. Det behöver inte bli särskilt varm för att filmen ska självantända. Tidiga biografbränder berodde ofta på att filmen av någon anledning stannade till framför projektorlampan; den vid Ideal på Johannesplatsen 1908 är ett typiskt exempel. Nitrat självgenerar syre när det brinner, så det hjälper inte ens att kasta rullen i sjön.

Nitratfilm börjar brytas ned redan från början. Processen kan saktas genom att filmen förvaras kallt och vid låg luftfuktighet. Om svamp, mögel eller fukt får en chans att angripa filmen kan det gå ganska snabbt. Till slut återstår bara ett brunt pulver. Men redan vid stadiet innan, när filmen klibbar så mycket att den inte går att rulla upp, är innehållet förlorat. Att många filmer har räddats i sista stund (genom kopiering till annat material) kan man ana när man ser sekvenser där delar av bilden “ätits” upp.

A-Trip-to-the-Moon-33494_480% av de amerikanska stumfilmerna är helt försvunna, i andra länder är siffran i regel ännu högre. Man såg i början oftast inget framtida värde i en film efter att den hade visats färdigt på biograferna; kopiorna förstördes för att utvinna silvret. I dag saknas mängder med filmklassiker, som vi bara kan läsa om.

Världens filmarkiv har försökt rädda det som finns kvar, genom att kopiera nitratfilmerna till säkerhetsfilm, bara för att så småningom upptäcka att acetatfilmen inte heller är beständig. Den bryts ned av något som kallas för vinägersyndromet, uppkallat efter den distinkta lukt som sprids från en drabbad filmrulle.

Så, världens filmarv förstörs utan att det går att göra något åt det? Nej, inte riktigt. Det är nu filmrestaurerarna kommer in. Och det var därför som 30 ivriga människor från hela världen strålade samman under en månad i Bologna. Mer om vad de hade för sig i värmen i nästa avsnitt.

https://i1.wp.com/www.dvdclassik.com/upload/images/test-le-voyage-dans-la-lune.jpg

Annonser

En reaktion på ”Allting förstörs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s