En kväll i slutet av juni satt jag på Piazza Maggiore och väntade på att filmen skulle börja. Bakom mig var torget fyllt med rad efter rad av stolar. Längst bak stod en gammal buss med projektorerna.
Det fanns förväntan i luften och spänning. För åskmuller hördes bortåt toscanabergen. Folk strömmade in på piazzan, från hela världen. Det var öppningskväll av den årliga Il cinema ritrovato, en festival ägnad helt åt restaurerad och nyupptäckt film.
Orchestra Regionale dell’Emilia-Romagna Arturo Toscanini tog plats på scenen under duken följd av Coro del Teatro Comunale di Bologna. Projecto Lumière var under några år ett EU-projekt för att rädda det europeiska filmarvet och nu skulle vi se projektets stoltaste resultat – Murnaus Faust från 1926 med Gösta Ekman (Faust), Emil Jannings (Mefisto) och Camilla Horn (Gretchen).
Att restaurera en stumfilm innebär att jämföra olika versioner bevarade i olika skick i världens filmarkiv. Det innebär att försöka upptäcka regissörens ursprungliga intentioner, att sålla bort senare tiders omredigeringar eller nationella anpassningar, att återställa de ursprungliga mellantexterna och originalfärgerna.
Filmoteca Española ledde arbetet med Faust ihop med Deutsche Institut für Filmkunde i Wiesbaden och Det danske filmmuseum i Köpenhamn och med hjälp från Bundesarchiv Filmarchiv i Berlin och amerikanska Turner Entertainment (som äger den amerikanskt anpassade versionen).
Årliga festivaler som Il cinema ritrovato och den mest kända, Il giornate del cinema muto i Pordenone (norr om Venedig), gör att det tidigare lite uppmärksammade arbetet i filmarkiven nu har fått ett skyltfönster mot omvärlden där filmerna kan visas upp i sin ursprungliga spektakulära skönhet. Skarpa färgkopior utan rispor projicerade med rätt hastighet och med levande musik är inte vad de allra flesta förknippar med stumfilm.
Det är inte bara stumfilmer som behöver restaureras.
Egentligen är det knappt någon skillnad mellan stumfilm och ljudfilm. Den enda jag kan komma på är att vi kan höra vad skådespelarna säger i en ljudfilm, men om en film blir för pratig, så uppfattas det ofta som något negativt. Man förväntar sig av en bra film att den inte ska använda dialog på bekostnad av bildberättandet. De sekvenser där vi inte ser läppsynkrona bilder (”talking heads” som televisonstermen så träffande är) skiljer sig bara på ett sätt från stumfilm, vid en ljudfilmsvisning är musiken inspelad och återgiven via ljudsystemet, vid en stumfilmsvisning hör vi den live. Vad skulle ge det starkaste intrycket: att se Stjärnornas krig i Dolby Stereo eller med en riktig symfoniorkester i salongen?
Även musikvideor är till största delen små stumfilmer. Med undantag av de bilder där vi ser musikerna spela och sjunga i bild, så är förutsättningarna identiska med stumfilm, men de rörliga bilderna är ackompanjerade av burkad musik istället för levande.
För någon som inte upplevt filmvisning med levande musik är det omöjligt att föreställa sig den effekt den har på upplevelsen. Påståendet kan tyckas affekterat, men det finns inget alternativ som kan låta en ana vad som väntar. Att se en stumfilm på video eller i TV eller på duk med musiken förinspelad och uppspelad i högtalare är ett blekt alternativ. Redan ett ensamt levande piano förhöjer filmvisningen och lägger till ett märkligt stimulerande element av spänning mellan den projicerade bilden och den levande musikern.
Från Edinburgh till Istanbul 