Efter en dagsutflykt från Rimini till San Marino, och med kassen full av billig sprit och souvenirer, kan man lätt dra den förhastade slutsatsen att det lilla landet är ett turistjippo och inte ett självständigt land. Att man inte behöver visa passet vid gränsen eller växla valuta bara bekräftar våra misstankar om att San Marino nog inte är ett riktigt land.
Historien visar hur fel vi i så fall har. Under andra världskriget kom över 100 000 flyktingar till San Marino och dess neutralitet respekterades. Hundra år tidigare fick frihetshjälten Garibaldi en fristad i landet när han försökte undkomma tre arméer. Abraham Lincoln kallade San Marino för en av de mest ärade staterna i världen och Napoleon tyckte så mycket om landet att han erbjöd sig att utöka dess territorie. Med instinktiv vishet tackade dess invånare nej.
Två gånger har San Marino ockuperats av främmande makter, vid båda tillfällena under bara några månader. Dels 1503 av Caesar Borgia, dels 1739 av kardinal Guilio Alberoni. I det första fallet slogs aggressionen tillbaka av lojala allierade; i det andra verkade en kombination av civil olydnad och påvens ingripande. Under hela medeltiden behöll San Marino sitt oberoende och sina fria demokratiska institutioner.
De 61 km² grundades år 301 av stenhuggaren Marino på flykt undan kejsar Diocletianus. Under många år efteråt bidrog det isolerade läget till att världens första och minsta republik glömdes bort. Den kunde därför etablera sig i lugn och ro.
I consiglio grande e generale (parlamentet) består av 60 medlemmar som väljs genom allmänna val vart femte år. De innehar den lagstiftande makten och utser de två capitani reggenti, de tre sekreterare (utrikes, inrikes, finans) och de sju ministrar som utgör Il congresso di stato (regeringen), vilket är den verkställande makten. Innehavarna av capitani reggenti-posterna nyväljs två gånger om året och det måste gå tre år innan samma person åter kan utses. De presiderar över parlamentet och regeringen och är statsöverhuvuden samt överbefälhavare för den 1000 man starka armén.
Arengo består av samtliga familjeöverhuvuden i San Marino. Numera har de överlåtit den bestämmande makten till parlamentet, men man träffas två gånger om året, för att varje invånare ska ha tillfälle att lägga fram förslag.
I slutet av 70-talet höll kommunisterna på att vinna valet. Regeringen bestämde då att även de som emigrerat från San Marino var röstberättigade. Tusentals amerikaner fick gratisresa till San Marino för att rädda situationen.
Euron är gångbar valuta i San Marino, men man präglar även egna mynt, bland annat guldmynt, som enbart kan användas inom landet. De mynten tenderar dock att hamna hos samlare i stället för att cirkulera.
San Marino har ambassad i Italien, legation i Frankrike, Schweiz, Vatikanstaten och Malta, konsulat i ett flertal länder samt sändebud vid FN:s Europakontor och Unesco.
Från Edinburgh till Istanbul 