Dag 121 – Schweiz: Tåg från Flüelen till Lugano.

https://i1.wp.com/www.paddlesteamers.info/LAKE%20LUCERNE/Fluelen.jpg

I slutet av föregående avsnitt steg vår impulsive resenär i land på bryggan i Flüelen och vandrade upp till stationen på mindre än de tio minuter som de ordentliga schweizarna anslagit för ett byte melllan båt och tåg. Efter drygt tre timmar över Vierwaldstättersee (Lucernesjön) skulle nu Wilhelm Tell-expressen förvandlas till en tågresa på vägen mot Italien.

Att färdas uppför en dalgång är en fascinerande upplevelse. Bergväggarna tränger allt närmare. Bilvägen och järnvägen slåss med en framrusande flod om det lilla utrymmet. Ibland vidgar sig dalen en aning och genast har en litet samhälle klamrat sig fast. Det är bara när en korsande dalgång dyker upp som det går att svänga åt sidan.

Till slut ser det ut som om det är omöjligt att komma vidare. Då dyker, i bästa fall, en tunnel upp. Förr i tiden fick man klara sig ändå. För att en dalgång inte skulle bli en återvändsgränd gällde det att finna ett pass mellan alptopparna. På 1200-talet hittade man St Gothardpasset och upptäckte att det bodde italienare på andra sidan. Men vägen till Italien fortsatte att vara stängd under vinterhalvåret tills tåg- och biltunnlarna öppnades.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n55641/images/detailluzernbig/dorf_erstfeld_800.jpg

Den första sträckan från sjön (436 m ö h) går på plan mark fram till Erstfeld (472 m) där den långa stigningen mot tunneln börjar. Det får inte bli för brant om vanliga internationella tåg ska klara av det utan hjälpmedel. Lösningen låg i att förlänga banan genom att låta den gå i cirklar eller halvbågar och eftersom dalen var för trång fick man ta till små tunnlar.

https://i1.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/arocas/arocas1209/arocas120900020/15034795-wassen-is-a-little-town-in-uri-switzerland.jpghttps://i2.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/e/e0/Kirche_Wassen.jpg/265px-Kirche_Wassen.jpg

För den tågresenär som inte känner till cirklarna kan det bli förvirrande, det är svårt att hålla reda på hur mycket tåget ändrar riktning inne i en tunnel. Så när Wassens (928 m) karaktäristiska lilla kyrka dyker upp tre gånger efter varann är det lätt att börja fundera över vad Einstein egentligen menade med tid och rum, och kunde man inte lika gärna säga att det var kyrkan som rörde sig förbi det stillastående tåget, relativt sätt.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/85904/images/Wassen_2224_a.jpg

Efter att först sett upp mot kyrkan kan vi sista gången titta ned på den och de vindlande spåren på olika nivåer. Det är precis som i en modelljärnväg. Och efter en ännu en, någorlunda rak tunnel, är vi så uppe vid mästerverket.

https://i2.wp.com/www.antiquaprintgallery.com/ekmps/shops/richben90/images/switzerland-loop-tunnels.wassen-etc.-old-maps.-1903-%5B3%5D-139421-p.jpg

Arbetet med Gothard-tunneln påbörjades 1872, från båda hållen, Göschenen i september och Airolo i oktober. Däremot möttes man samma månad nästan åtta år senare, till och med samma dag, den 29/2 1880. Det var en söndag och mycket lämpligt, efter allt detta grävande, skottdagen. 3 900 arbetare hade borrat och sprängt under ingenjör Louis Favres ledning. 30 man omkom, däribland Favre som dog av hjärtattack i juli 1879, så han fick inte vara med om invigningen 1882.

En normal dag passerar 50 passagerartåg och 100 godståg på tolv minuter igenom tunneln. Som mest kan det bli 270 tåg. Det tråkiga med tunnlar är att man som passagerare egentligen inte ser något speciellt annat än under den korta stund det tar att passera in i och ut ur tunneln, resten, som hur enorma bergsmassor tornar upp sig ovanför, måste man föreställa sig. På det sättet är broar bättre, de kräver inte så mycket fantasi.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/9692601.jpg

När vi åkte i tunneln på 1106 meters höjd hade vi på en halvtimme stigit 670 meter från sjönivån. Efter tio kilometer i mörkret började alla, rent teoretiskt, prata italienska. För nu befann vi oss i Ticino, Schweiz’ italienskspråkiga kanton. Det var fortfarande ingen större skillnad utanför fönstret.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/32450269.jpg

Airolo (1142 m) är Schweiz’ högst belägna järnvägsstation på en reguljär linje (det finns förstås bergsbanor som når mycket högre, t ex Jungfraujoch, 3454 m). Det är trångt kring dalgångens slut i Airolo med tågspåren, motorvägen till väg-tunneln (världens längsta, 16 km, när den invigdes 1980), den gamla vägen över passet och lokala småvägar. Man kan lätt föreställa sig kaoset när staden brann ner 1877 i samband med tunnelbygget bara för att 22 år senare begravas av ett ras. Intill stationen står ett monument över de arbetare som omkom i tunneln.

Nedstigningen mot Bellinzona (241 m) var långsammare. På en timme sjönk vi nästan en kilometer. Ändå krävdes det dubbla spiraltunnlar på ett par ställen, men det mesta av dramatisk natur låg nu bakom oss, och långsamt började Schweiz alltmer övergå i Italien tills vi var framme i Lugano och tågbytet.

bellinzona

Restiden till Milano, är, rent teoretiskt, 90 minuter, men så fort vi passerat gränsen och var inne i Italien på riktigt blev tåget försenat, och trots att jag från början skulle ha haft 40 minuter på mig, så blev jag tvungen att springa för att hinna med bytet. Det är tryggt när allt är sig likt.

NÄSTA GÅNG: Schweiz’ bortglömda genomfartsled.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s