Dag 115-116 – Schweiz: Med Mark på Rigi.

https://i0.wp.com/lh4.ggpht.com/-0A9dp7SUhIw/TgmyXO-me0I/AAAAAAAAPWs/7Ty8iNCNjtY/%25283%2529%2520Bahnhofquai.jpg

“Under några dagar räckte det med att njuta av att titta på den blå Lucernesjön, och på högarna av snötäckta berg som omger den hela vägen… men till slut kom vi fram till att det var dags att få lite utflykteri gjort med hjälp av en ångbåt och att ta itu med Rigi till fots.”
(Mark Twain: A Tramp Abroad)

Mark Twain kom till Luzern den 12:e augusti och gjorde sin första utflykt den 15:e. Vi hade inte så gott om tid. Vårt första hotell låg inte bara på andra sidan sjön, utan långt uppe på Rigi. För oss, som knappast varit högre upp än Ättestupan på Hisingen i Göteborg (utomhus i varje fall), var tanken på att man skulle kunna bo på ett riktigt berg lite svindlande.

I kapitel 27 av A Tramp Abroad berättar Twain om båtresan över hela Vierwaldstättersee, till Fluelen och tillbaka, för att i nästa kapitel ge den berömda skildringen av problemen med att ta sig upp för Rigi i tid för soluppgången. I själva verket ägde inte båtutflykten rum förrän den 19:e augusti.

Vi återkommer till sjön senare, i samband med att vi berättar om Wilhelm Tell-expressen. Låt oss bara konstatera att vi lämnade Luzern från Bahnhofquai kl 17.30 (tab 3600) och lade till i Vitznau kl 18.34.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/83/Vitznau.jpeg

Vitznau med 930 innevånare är inträngd mellan stranden och berget. Inget är stort här, det skulle inte få plats. På miniatyrtorget strax innanför bryggan ligger en rangerkarusell så att de små röda vagnarna kan komma in i stallet under natten. Några steg rakt fram stod en av dem och väntade på oss. Sätena av trä var felbyggda. De med ryggen åt färdriktningen lutade bakåt så mycket att de kändes som att sitta i en tandläkarstol, de mittemot lutade framåt, så att de som inte höll emot med benen riskerade att glida ned på golvet.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/40854726.jpg

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26283/images/buehne/7-vitznau.jpg

Bortom den lilla stationsbyggnaden skymtade något kyrkoaktigt och sedan kom den branta bergsväggen. Det var där vi skulle upp.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n34580/images/detailluzernbig/vitznau_schiffstation.jpg

Rigi-massivet är en utsträckt bergsrygg med den högsta punkten, Rigi-Kulm (1797 m), i norr. Det var ett populärt utflyktsmål långt innan järnvägen, hundratals turister tog sig upp varje dag, till fots, i bärstol eller på hästrygg. Redan på 1600-talet kom patienter till de medicinska baden i Rigi-Kaltbad, 300 meter nedanför toppen och efter att ett kapell byggts på Rigi Klösterli 1689 började det vimla av pilgrimer på berget också, 15000 varje år.

När ingenjören Niklaus Riggenbach sa att han skulle bygga en järnväg uppför Rigis sluttning blev han betraktad som vansinnig. Han patenterade i Frankrike 1863 ett system med kugghjul under tåget som grep tag i en sågtandad skena mellan spåren. På de mindre branta sträckorna stod de vanliga hjulen för driften, men där de inte räckte till grep kugghjulet i mitten in och hävde upp vagnarna, tand för tand.

https://i0.wp.com/www.galerie123.com/posters/t2067//rigi-bahn-luzern-vitznau-rigi-kulm.jpghttps://i0.wp.com/www.galerie123.com/posters/t1316//vitznau-rigi-bahn-fahrplan-1899.jpg

Den 21:a maj 1871 invigdes Europas första bergjärnväg. Man hade räknat med att 50000 passagerare skulle åka med tåget årligen, men redan första året översteg siffran 60000. Fyra år senare passerades 100000-strecket. I dag händer det att det kommer mer än en halv miljon. Grannarna på andra sidan berget kunde inte sitta  stilla och åse denna inkomstkälla, utan byggde en egen järnväg som blev klar 1875. Den sista biten mot toppen går de båda spåren bredvid varandra. I dag har man slutat konkurrera och erbjuder kombinationsbiljetter. Rigi-Bahns hemsida.

Rigi_Bahn

19.05 började vår vagn röra sig ut ur Vitznau (tab 603). I nästa ögonblick rätade bänkarna upp sig och allt annat blev krokigt. Vi hade börjat klättringen uppför berget och det var allra brantast på sträckan närmast sjön. Det var en märklig känsla av att övervinna det omöjliga när tåget hävde sig upp, meter för meter. Hus och stolpar i vår väg såg ut som om de var på väg att ramla omkull. Genom en optisk illusion verkar de luta tjugo till tjugofem grader. Det är så brant i början att tågen inte kan stanna vid den första stationen om det är för mycket passagerare med. (Resa på You Tube.)

https://i0.wp.com/commondatastorage.googleapis.com/static.panoramio.com/photos/original/27566637.jpg

På sjön hade vi färdats söderut längs med bergets fot. Nu åkte vi tillbaka diagonalt uppför sidan mot toppen i norr. Egentligen skulle vi ha bott på ett hotell allra längst upp, det har funnits ett där sedan 1816, men allt var abonnerat av en bröllopsfest, så vi fick nöja oss med ett i Kaltbad.

https://i0.wp.com/www.bergsonne.ch/texte/images/hotel_01b.jpg

19.23 steg vi av på 1453 meters höjd i bilfria Rigi Kaltbad. En elektrisk vagn mötte och tog oss uppför slingrande stigar till hotellet med det passande namnet Bergsonne. Trots att det började bli lite kyligt föredrog vi att äta middag på terrassen. Vi ville inte förlora ett ögonblick av utsikten ned mot sjön och bergen på andra sidan. Ett öronbedövande pinglande av koskällor kom från alla håll, men vi såg aldrig några kor, så vi började misstänka att man placerat ut högtalare för att skapa lokalfärg åt turisterna.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/01/ef/4d/72/hotel-bergsonne.jpg

På natten utbröt ett åskväder. Blixtarna for fram över sjön, nedanför hotellet. Det var en ny erfarenhet.

Det korrekta sättet att bestiga Rigi Kulm är till fots och i tid till soluppgången. Redan i början av A Tramp Abroad skriver Mark Twain att de hade för avsikt att promenera igenom Europa. I Tyskland finner han alltid på ursäkter i sista stund, men i Schweiz går det inte att undvika i längden.

https://i0.wp.com/www.okthepk.ca/publicArchive/201203rigiBahn/images/mapRigiBahnen.gif

Twain hade Weggis, vid Vierwaldstättersee direkt nedanför Rigi Kulm, som högkvarter. Det monument man rest till honom i Weggis kan inte vara för hans alpina färdigheter. Sedan 1968 går en linbana (tab 2566) upp till stationen i Kaltbad, men på Twains tid var det fötterna som gällde.

Enligt hans guidebok skulle det ta tre och halv timme att gå upp. Den första dagen kom de inte särskilt långt och efter sex timmar tyckte de att det började bli för sent och återvände till ett värdshus för natten. Nästa dag gick det inte mycket fortare, men man nådde järnvägsspåren efter tre timmar och följde dem. “De var lagda rakt uppför berget med samma vinkel som en stege som står lutad mot ett hus och det verkade på oss som om det krävdes goda nerver för den som ville resa uppför eller nedför den.”

Tio minuter över sex kom de till Kaltbad och gick tidigt till sängs för nu var det soluppgången som gällde. “På morgonen både vaknade och slängde vi oss ur sängen i samma ögonblick och sprang och drog undan gardinerna; bara för att mötas av en bitter besvikelse: det var redan halv fyra på eftermiddagen.”

https://i0.wp.com/www.ads-eu.org/cms/images/history/fullsize/coveretching.jpg

De fortsatte upp mot toppen på kvällen, gick vilse i dimman, satte sig ned för att invänta bättre sikt, bara för att upptäcka att de suttit med ryggarna vända mot hotellet på Rigi Kulm. Nästa dag vaknade de av hornblåsare och rusade ut, men –  solen redan var uppe.

“- Femton minuter för sent, minst!, sa Harris [en fiktiv figur i boken], med en irriterad stämma. Solen är redan klart ovanför horisonten.   

– Det gör inget, sa jag, detta är det mest magnifika spektakel och vi kan i varje fall se hur den fortsätter att resa sig.
    —
Vi kunde inte tala. Vi kunde knappast andas. Vi kunde bara stirra i drucken extas och ta in alltsammans. Sedan utropade Harris –
– Va, – fanders, den håller på att gå ner!” Här är hela texten på engelska.

Till skillnad från Twain hade vi inga ambitioner att se soluppgången. Nattens oväder hade dragit vidare och solen var uppe sedan länge, även om den såg lite trött och disig ut. Efter en lång och grundlig frukost ovan molnen tog vi elvagnen ned till stationen för 9.40-tåget upp mot Kulm. Nu passerade vid över bergets rygg och kom ned i en liten sänka på ostsidan innan den sista stigningen mot toppen.

Rigi Kulm är ett klassiskt panoramaberg som början på en resa in i alpvärlden. Den ligger så att säga på tröskeln till de verkliga bjässarna. Vid klart väder kan man se ända till Titlis och Jungfrau. Tåget anlände till slutstationen på 1752 meters höjd kl 9.50. En minut tidigare hade dimman spritsat en liten ring kring oss. (Här är en Webcam.)

https://i0.wp.com/static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/commercial/2009/2/4/1233765202185/Swiss-cities-Rigi-Kulm-001.jpg

HÄRNÄST: Vatten, väldigt mycket vatten och tåg – och lite maräng.

NOT: Luzern kan också stavas Lucerne. Vi använder konsekvent den stavning som överensstämmer med det språkområde platsen ligger i. När vi någon gång skriver Lucerne-sjön beror det på att vi citerar eller refererar Mark Twain eller någon annan engelskspråkig text. Schweizarna själva kallar sjön för Vierwaldstättersee. För att krångla till det heter den arm av sjön som ligger närmast Luzern Luzernersee.

Dag 115 – Schweiz: Luzern på eftermiddagen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var fullt med sotare på gatorna i Luzern, stora och små, manliga och kvinnliga. Alla var helt svart klädda, vissa bar på hög hatt eller typiska sotarverktyg. Till att börja med såg det trevligt ut, men till slut blev de så många att det började kännas olustigt. Det var antagligen barndomens upprepade varning som undermedvetet tog sitt stryptag kring hjärtat. Vi hade hamnat mitt i en sotarkonferens på väg mellan möteslokalen och hotellet.

De klassiska sevärdheterna i Luzern, Bourbaki-Panorama (ovan), Luzerns lejon och Glaciärträdgården är praktiskt samlade i samma del av staden. Panoramor skapades på 1800-talet och blev med sina 360-gradersmotiv en populär föregångare till filmen (uttrycket “panorering” kommer härifrån). Det finns bara en handfull kvar av dessa visuella attraktioner i Europa, så vår besvikelse var förstås stor när vi upptäckte att den var stängd för restaurering. (Men man kan uppleva det på deras hemsida.)

Löwendenkmal Luzern

Löwendenkmal (Denkmalstrasse 4) är ett döende lejon, uthugget i sandstensklippan av Lucas Ahorn af Konstanz efter design av dansken Berthel Thorwaldsen, till minnet av de 760 schweiziska soldater som dog när de försvarade Frankrikes Louis XVI vid Tuilerierna i Paris 1792. Mark Twain kallade lejonet för “det mest sorgsamma och rörande stycke sten i världen”. Han fortsatte: “Hans storlek är kolossal, hans hållning nobel. Hans huvud är böjt, det brutna spjutet stucket i hans skuldra, hans skyddande tass vilar på Frankrikes lilja. Vinrankor hänger nedför klippan och viftar i vinden, och en klar ström sipprar ovanifrån ned i en liten damm vid foten, och i dammens släta yta speglas lejonet bland näckrosorna. Runtom finns gröna träd och gräs. Platsen är en skyddad, ostörd skogsglänta, långt borta från oljud, larm och bråk – och allt detta är passande, för lejon dör inte på sådana platser, och inte på granitpedistaler på allmänna torg inhägnade av tjusiga järnstaket.”

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n30035/images/detailluzernbig/stadtbummel_idee_gletschergarten.jpg

Gletschergarten, som ligger alldeles intill lejonmonumentet, hade upptäckts bara några år innan Mark Twains besök. För tjugo miljoner år sedan täcktes Luzern av vatten, drygt femton miljoner år senare, under slutfasen av alpernas bildande, kom sandstenslagren på plats och för blott två miljoner år sedan hjälpte inlandsisen och stenblock till att forma jättegrytorna.

Den polerade klippytan, de stora stenbumlingarna och jättegrytorna är alla spår av isens aktiviteter. Ett av de mindre hålen upptäcktes av Joseph Wilhelm Amrein-Troller när han grävde en ny vinkällare 1872. Ett år senare hade ett stort antal stora grytor hittats på ett mycket litet område . De blev snabbt berömda. Den största är 9,5 m djup och 8 m i diameter. Avtryck av palmblad är bevis på att det en gång i tiden var mycket varmare i trakten.

gletscher

Direkt intill står ett sympatiskt gammalt hus i tre våningar med knarrande trappor. Här finns flera reliefmodeller, bl a den äldsta över centrala Schweiz från 1700-talet och andra föremål som illustrerar traktens historia.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/60/Luzern_Gletschergarten_4.04.02_04.jpg

På baksidan ligger en klippträdgård med trappor upp till en utsiktsplats ovanför lejonet. Den som vill ta sig dit den krångliga vägen kan försöka hitta igenom spegellabyrinten byggd 1896.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/84037466.jpg

Verkehrsmuseum (Transportmuseet, Lidostrasse 5) fanns inte på Mark Twains tid. Det är Europas största transportmuseum med  mer besökare, drygt en halv miljon per år, än något annat musum i Europa. (Det är fri entré med en InterRail-biljett.)

Trots vår tidsbrist var vi tvungna att ta en titt. Vi lockades av de många märkliga biograferna, framförallt Swissorama med en 360°-filmduk och åskådarna stående i mitten. Det finns gått om ledstänger att klamra sig fast vid när åkturen över det schweisiska landskapet börjar. Utan fasta referenspunkter för ögonen kan kroppen faktiskt kastas omkull när synintrycken blir för hissnande.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n28468/images/detailluzernbig/verkehrshaus_filmtheater_c_verkehrshaus.jpg

Det krävs en hel dag för att börja göra museet rättvisa. Vi hann bara frustrerat gå förbi ingångarna till IMAX-biografen, radio- och TV-studion, planetariet, modellen över Gotthardtunneln (som man kan åka in i), Cosmorama (rymdfärdernas historia på 18 dukar) och Nautirama (multimedia om havet). Men det var omöjligt att slita sig från en vansinnig maskin som täckte en vägg. Ett fantasilandskap är uppbyggt av hissar, rännor, rulltrappor, plattformar, linbanor, katapulter, båtar, tåg, allt man kan tänka och genom hela härligheten rullar en kula.

https://i0.wp.com/www.swissmint.ch/upload/bilder/dokumentation/medienbilder/2005_gedenkmuenzenausgabe_kapellbruecke_luzern_3.jpg

Den trevligaste delen av Luzern är den gamla staden med små torg och smala gränder som leder ned mot Reuss. Den 200 meter långa Kapellbrücke var Europas äldsta träbro (1333) när den brann upp den 17 augusti 1993 efter att en liten båt som var förtöjd vid den hade tagit eld. Den är återuppbyggd igen och får väl numera betraktas som Europas yngsta replika av den äldsta bron.

https://i0.wp.com/www.traveladventures.org/countries/switzerland/images/lucerne-bridges06.jpg

Vi vandrade över den likaledes täckta Speuerbrücke (1408) och blev alltmer betryckta av Caspar Meglingers serie makabra bilder på dödstemat (1625-35) på gavlarna. Men utanför Jesuitkyrkan (1677), Schweiz äldsta barockkyrka, pågick ett Sound-of-music-liknande bröllop som fick oss att tro på livet igen. Ett musikband spelade, operettofficerare stoltserade och de väntande hästarna framför den blomsterprydda vagnen frustade. Från ett bord serverades sprudlande drycker. Vi bestämde motvilligt att vi inte kunde misstas för bröllopsgäster och slet oss från härligheten.

https://i0.wp.com/www.sk8nbike.com/images/Swiss_2007/Luzern_24_HD.jpg

https://i0.wp.com/cdn4.vtourist.com/4/3246756-The_funicular_to_Chateau_Gutsch_Lucerne.jpg

Några kvarter längre västerut leder en kort bergsbana (tab 2510)  upp till kaféet Château Gütsch. Till och med en sådan här liten bana, 3 minuters färdtid, finns med i tidtabellen. Med en lyxdessert framför oss på bordet och hela staden nedanför panoramaterrassen började vi känna oss filosofiskt belåtna med tillvaron.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/02/1c/a6/05/restaurant-chateau-gutsch.jpg

Vi tvivlar på att det finns några tivolin i Schweiz. Vilka karuseller och flumerajder kan konkurera med naturens spontana åkattraktioner. Bara tanken på en berg-och-dalbana i Schweiz är absurd.
http://swiss-tourismus.com/wp-content/themes/TheTravelTheme/includes/timthumb.php?src=http://swiss-tourismus.com/wp-content/uploads/2011/04/post-luzern-stadt-01-960x440.jpg&h=287&w=628&zc=1

Härnäst: Till hotellet med Europas första bergsjärnväg.

Dag 115 – Schweiz: Luzern på förmiddagen.

https://i0.wp.com/www.old-picture.com/europe/pictures/Switzerland-Lucerne.jpg

Vi kom till Luzern på samma sätt som Mark Twain, med tåg, han från Tyskland den 12 augusti 1878 klockan tio på kvällen, vi 120 år senare från flygplatsen i Zürich klockan elva på morgonen (tabellnummer 660). Hans första kommentar om Schweiz i anteckningsboken är en avskrift gjord från en skylt på tre språk – tyska, franska, engelska – vid gränsen: “Se upp för ficktjuvar.” Sedan skriver han “Det hatade gökuret”,  utan närmare förklaring.

Det var första gången för oss i Schweiz, om man undantar genomresor, som oftast hade skett i sovvagn, men vi tyckte att vi redan visste så mycket om landet: gökuret förstås, joddling, St Bernhardshundar och choklad; att det är ordning i Schweiz, tågen går i tid och alla stigar är skyltade med inte bara namnet på destinationsorten utan också hur många minuter det tar att gå dit. Goethe har kanske sammanfattat det bäst när han beskrev Schweiz som den förbluffande kombinationen av “det kollosala och det välordnade”.

Mark Twains första intryck av Luzern (Lucerne på franska, men så länge vi befinner oss i den tysktalande delen kommer vi att använda oss av de tyska namnen) i kapitel 25 av A tramp abroad kan fortfarande användas som vägledning:

“[Staden] börjar vid vattenbrynet, med en krans av hotell, och klättrar upp och sprider ut sig över två eller tre tvära kullar på ett trångt, oordnat, men pittoreskt sätt, och ger för ögat en uppstaplad blandning av röda tak, ålderdomliga gavlar, takfönster, tandpetarspiror, med här och där en bit uråldrig försvarsmur som böjer sig över åsarna, maskliknande, och här och där ett gammalt kvadratiskt torn med grovt murverk.”

Det skulle kunna vara vilken gammal trevlig stad som helst om det inte var för naturens optimala arrangemang av omgivningarna. Ingen temapark skulle ha råd med denna kombination av berg och sjö. Lucerne-sjön (som amerikaner och andra turister kallar den) eller Vierwaldstättersee (som den egentligen heter), tränger i en elliptisk båge in till stadens mitt precis där floden Reuss tömmer sjön och delar staden i två delar.

https://i0.wp.com/www.isyours.com/images/img.355.1.jpg

Att vandra i Luzern är som att gå omkring på läktaren i en gammal amfiteater med sjön som scen och alplandskapet som fond, från Rigi till vänster via myllret av toppar på olika avstånd tvärs över sjön till Pilatus på den högra sidan.

Twain bodde på Schweizerhof (vilket även Napoleon III, Leo Tolstoj och Richard Wagner och vi gjorde, men inte samtidigt), det mest dominerande hotellet i kransen kring sjön. Då utgjorde engelsmän hälften av besökarna med tyskar och amerikaner därnäst. I dag har amerikanarna Luzern som sin favoritort i Schweiz, antagligen för att hela landet tycks vara praktiskt sammanfattad på en litet område, ungefär som Disneyland. “It’s too much happiness”, som Gilbert & Sullivan så träffande sammanfattade något helt annat.

https://i0.wp.com/magnusbogucki.com/blog/wp-content/uploads/luzern-5.jpg

Om några dagar skulle vi klättra på flera tusen meters höjd och se på utsikten från Europas högst belägna byggnad. Så för att vänja oss långsamt åt vi lunch på balkongen till en restaurang, uppskattningsvis 440 meter över havet, eftersom Lucernesjön ligger på 434 meter. Det finns förstås ingen havsyta i Schweiz, även om man kan klättra ned i grottor till den teoretiska havsnivån. Istället har man en sten, Nitonklippan, i Genève-sjön, som utgångspunkt. Den är kalibrerad till 373,6 meter över Medelhavets nivå utanför Marseilles.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c7/6291_-_Luzern_-_Hofkirche_St._Leodegar.JPG

På Mark Twains tid var orgelkonserterna i Hofkirche berömda. Vi hann inte  undersöka om de fortfarande var det, och enligt Twain hade 1800-talets turister lika bråttom: “Detta trampande fram och tillbaka fortsätter nästan hela tiden och accentueras av det kontinuerliga smällandet med dörren och folkmassans hostande och harklande och nysande. Under tiden dånade och brakade och dundrade den stora orgeln och gjorde sitt bästa för att bevisa att den var den största och högljudaste orgeln i Europa…”

Twains kommentar om gökuret får sin förklaring så småningom i A Tramp Abroad. Han har i åratal haft gökuret som favoriserat hatobjekt, och nu befann han sig mitt i kreaturets håla. (Här dödar vi den första vanföreställningen: gökuret är inte uppfunnit i Schweiz, men de gillar det väldigt mycket.) För en nervös man kan det inte finnas något mer enerverande än att behöva höra “hoo hooo! hoo hooo! vart man än går. Twain smider lömska planer, som att köpa ett ur till en viss bokrecensent hemma i USA och bryta hans ben, så att han inte kan undkomma oväsendet.

Härnäst: Den första dagen avslutas i Luzern med klassiska och nya sevärdheter samt ytterligare en liten höjdträning innan de allvarligare stigningarna tar sin början.

 

Turisthistoria – Schweiz: Mark Twain.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/25/Mark_Twain,_Brady-Handy_photo_portrait,_Feb_7,_1871,_cropped.jpg/200px-Mark_Twain,_Brady-Handy_photo_portrait,_Feb_7,_1871,_cropped.jpghttp://richardtulloch.files.wordpress.com/2011/10/123783-l.jpg

Den 25 april 1878 anlände Samuel L Clemens och familj till Hamburg med Holsatia från New York. Först den 23 augusti året därpå skulle de lämna Europa med S.S. Gallia från Liverpool. Med familj menas i det här fallet pappa Samuel, mamma Livy, barnen Susy och Clara, barnvakten Rosina Hay och vännen Clara Spaulding.

Clemens hade haft som vana sedan juni 1855 att skriva ned det som föll honom in i anteckningsböcker. 49 böcker finns bevarade, den sista från 1910. De fem som dokumenterade europaresan kom att ligga till grund för hans reseskildring, A Tramp Abroad, utgiven under pseudonymen Mark Twain.

Det amerikanska Mark Twain-projektet påbörjade på 1960-talet en komplett utgivning av Twains texter, dels under rubriken The Mark Twain Papers för sådant som aldrig var tänkt för publicering eller av annan anledning inte kom ut, dels med titeln The works of Mark Twain för kritiskt kommenterande utgåvor av hans verk och slutligen en populärvariant av ett urval av dessa titlar under rubriken The Mark Twain Library.

De första fem tjocka volymerna omfattar breven från 1853 till 1873. Clemens var en otroligt flitig brevskrivare och hans långa serie av kärleksbrev till sin blivande hustru i volym 3 är med rätta berömda. Hans dag- och anteckningsböcker är inte lika omfattande. I de första tre volymerna i utgivningen av dem klarar man av perioden 1855 till 1891. Det innebär att man kan ha med sig både Clemens anteckningar och hans färdiga bok som guider på en resa i hans fotspår.

https://i0.wp.com/www.weststadt-online.de/wp-content/uploads/2012/02/mark-twain-village1.jpg

Under större delen av sommaren använde Clemens ressällskap Heidelberg som bas, men i början av augusti for de vidare till Schweiz för att via de franska Alperna anlända till Italien i mitten av september. Efter att ha besökt de viktigaste italienska sevärdheterna, med längre uppehåll i Venedig, Florens och Rom, återvände de till Tyskland i mitten av november och övervintrade i München. Våren tillbringades i Paris och i juli åkte familjen via Holland till England där London blev bas innan de i mitten av augusti påbörjade hemfärden.

Det märks, både från anteckningarna och i boken, att Clemens snabbt tappade intresset för hela projektet. De tyska och de schweiziska delarna av resan får 350 sidor i boken. Resterande, mer än hälften av restiden, sammanfattas på de sista 30 sidorna. Den är kanske inte den bästa boken för de som möter Mark Twain för första gången som reseskildrare. Bättre introduktioner utgör hans Travelling with the Innocents Abroad (från hans första europaresa) eller hans senare föreläsningsturné jorden runt.

Att i dag följa i Mark Twains fotspår är inte helt lätt. Ett stort problem är att han hade mer tid på sig. Detta kompenseras bara delvis av att transporterna nu är snabbare än då. Vi hade en vecka till vårt förfogande och tänkte att Schweiz var lagom stort, men vi hade inte räknat med att det skulle vara så backigt. Familjen Clemens var en hel månad i landet, skulle vi hinna med allt?

Nästa avsnitt av Turisthistoria är här.

Turisthistoria – Schweiz: Jemima Morrell.

Miss-Jemimas-Swiss-JournalMorrell 1

Jemima Morrell skrev en dagbok under sin resa till Schweiz 1863. Hennes beskrivningar ger en antydan om hur de första turisterna mötte de nya miljöerna med fräscha och oförstörda ögon; något som blir allt svårare i en tid med konstanta bilder från hela världen via television och tidningar.

Jemima’s 1863 itinerary:
Fri 26 Jun – London to Paris
Sat 27 Jun – Paris to Geneva
Sun 28 Jun – In Geneva

Gruppen ankom till Genève söndagen den 28 juni och efter kyrkobesöket slog de sig ned till en liten lunch:

* Grönsakssoppa (mild); * Lax med grädde; * Rostbiff i skivor med brynt potatis; * Kokt fågel på ris; * Kalvbräss; * Grillad fågel med sallad; * Kornärtskocka; * Plumpudding dränkt i konjak; * Mjuk kaka och frukt; * Söt pudding i iskyld vaniljsås; * Två sorters grädde; * Mogna körsbär.

Mon 29 Jun – Geneva to Chamonix

Morrell 2  På måndagen lämnade de staden i tre bilar för Chamonix. Vid ett uppehåll i Cluses underhöll den schweiziska tullen turisterna genom att fyra av sina kanoner. Måste vi utstå detta kanonavskjutande tills våra ben och nerver har shockats till döds?

Tue 30 Jun – Montanvert Tisdagen den 30 juni företogs den första bergsbestigningen, upp för Montanvert. Nedstigningen till glaciärbädden från Montanvert prövade till en början några av de kvinnliga deltagarnas nerver, ovana som de var med svindlande höjder.

Wed 1 Jul – La Tête Noire

Onsdagen den 1 juli bjöd på en 27 km lång promenad mellan La Tête Noire och Martigny. När vi satt i salle à manger, vår första dags långa vandring över, med vår hunger, kände vi oss utmattade.

Thu 2 Jul – Sion & Leukerbad

Morrell 3

I Leukerbad besökte de torsdagen den 2 juli de varma hälsobaden och upptäckte att herrar och damer satt tillsammans i samma tank. I ett bad såg vi en kvinna som intog föda, med vatten upp till skuldrorna; på en trädbricka stod en liten kanna med kaffe, en smörklick och brödskivor.

Fri 3 Jul – The Gemmi Pass
Sat 4 Jul – The Staubbach

Staubbachfallet hade beskrivits av Byron som tail of the pale horse ridden by Death in the Apocalypse, så det var förstås en obligatorisk sevärdhet. På vägen dit från Interlaken den 4 juli råkar Jemima Morrells sällskap ut för en storm: Våra hästar stegrade sig, skräckslagna, och backade med vagnen. Skakeln bröts av i närheten av en verkstad, vars cordonnier rusade ut för att hjälpa oss.

Sun 5 Jul – Interlacken [sic]
Mon 6 Jul – The Wengernalp
Tue 7 Jul – Grindelwald

Morrell 4

Wed 8 Jul – Brunig Pass to Lucerne
Thu 9 Jul – Sunrise on the Rigi

Under de kommande dagarna fortsätter de med att bestiga en serie av berg (Jungfrau-jökeln och Grindelwald-glaciären) med soluppgången på Rigi som höjdpunkten den 8 juli: Klockan tre hördes de vinande tonerna från hornet som väckte oss. Vi räknade till 150 morgontidiga. Tre eller fyra som tycktes strunta i alla andra uppträdde som hövdingar från Nya Zeeland, insvepta i röda filtar; de flesta av herrarna hade knäppta regnrockar, men damerna av olika nationaliteter var verkligen oklanderliga.

Fri 10 Jul – Neuchâtel
Sat 11 Jul – To Paris
Sun, Mon & Tue 12-14 Jul – In Paris
Wed 15 Jul – To Dieppe
Thu 16 Jul 1863 – Home…

Resan, som fortsatte via Neuchatel och Pontarlier till Paris, fyllde två volymer av Miss Morrells dagbok. Den varade tre veckor och kostade knappt £20.

Några korta råd till den som i dag vill göra om Jemima Morrells resa:

* Hotel des Bergues (det med 14-rätterslunchen) finns kvar i Genève, men ett alternativ är att äta på en av de fyra hjulångarna i Genève-sjön. Med bil kommer man snabbt på motorvägen till Sion där man kan stiga på postbussen till Leukerbad. Det går än i dag att äta i badet.

* De som inte tycker om att vandra för mycket kan ändå besöka de flesta av Jemimas bergstoppar och jöklar. Mer eller mindre branta järnvägar eller linbanor tycks gå huller om buller i naturen.

* Det är fortfarande populärt att betrakta soluppgången från Rigi. Numera går ett gammalt ånglok uppför berget då och då och man kan göra en kombinerad resa med hjulångare över Vierwaldstättersee. För att hinna upp till toppen bör man precis som Jemima sova över på hotell Kulm. Hennes namnteckning finns i besöksboken.
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f0/Hotel_Rigi_Kulm_and_the_Alps_Rigi_Switzerland.jpg

Turisthistoria – Schweiz: Hjulångare.

https://i0.wp.com/www.swissitalianpaddlesteamers.com/luzern/l2013/l1304AmonRHisl.jpg

Schweiz var ett av de första länderna i världen som tog till mekaniska medel för att transportera turister. Och det finns en helt naturlig förklaring för denna utveckling. Djur användes mycket tidigt för att bära varor och människor över landområden, men vad jag vet så har de aldrig använts för transporter över vattenområden (med undantag för de hästar som drog kanalbåtar, men det är hybrid eftersom djuren gick på land längsmed kanalerna).

Framfarterna i de schweiziska dalgångarna stoppas med jämna mellanrum upp av sjöar och ofta går den enda framkomliga vägen tvärsöver vattnet. Ångbåtar som drevs med skovelhjul blev lösningen när turisterna började strömma till. Många av dessa är fortfarande bevarade. Schweiz är antagligen det land som har flest äkta hjulångare kvar.

https://i0.wp.com/www.swissinfo.ch/media/cms/images/tsr/2003/04/sriimg20030417_1769908_1.jpg

Vierwaldstättersee (Luzern-sjön) har fem: Uri (byggd 1902 och den äldsta i drift), Unterwalden, Schiller, Gallia och Stadt Luzern (byggd 1929 och därmed den modernaste). Lac Leman (Geneve-sjön) har fyra: Savoie, Rhone, La Suisse och Simplon.

Av de återstående finns Lotschberg (1914) på Brienz-sjön och Stadt Zürich (1909) samt Stadt Rapperswil (1914) på Zürich-sjön. Samtliga gick över från kol till olja i slutet på 40- och början av 50-talen, men skovlarna drivs fortfarande med ånga.

Om ni är ångfantast så ska ni se upp med de falska hjulångarna Italie, Montreux, Helvetia och Vevey på Geneve-sjön. De går på diesel och kraften överförs elektriskt.

https://i0.wp.com/pudzeoch.smugmug.com/Ships/The-Swiss-Transport-Museum/i-X4jZfts/0/L/DSCF0015-L.jpg

En av de första båtarna, Rigi från 1847, är numera förvandlad till en restaurang vid Transportmuseet i Luzern. Beattus (1866) lyckades hålla igång på Thun-sjön i nästan 100 år. 1963 gjorde hon den sista resan.

En av de populäraste rutterna i Schweiz på 1870-talet var Wilhelm Tell-expressen, som började i Luzern och gick med ångbåt ned till Flüelen vid den sydligaste viken, där man bytte till ånglok och fortsatte genom St Gotthard-tunnel (invigd 1878) till Ticino. Den moderne turisten kan sedan 1988 göra om resan, men med den skillnaden att tåget nu är modernt.

https://i0.wp.com/www.coxandkings.co.uk/%5Cimages%5Cdestinations%5Ceurope%5CSwitzerland%5Cthings-to-do%5Cwilhelm-tell-express.jpg

Turisthistoria: Schweiz.

https://i0.wp.com/www.planet-wissen.de/laender_leute/schweiz/urlaubsland_schweiz/img/intro_schweiz2_berge_g.jpg

Det var längtan efter romantiska naturupplevelser som drev engelsmännen att resa under 1800-talet. Upphetsade genom sina poeters beskrivningar av främmande länder gav de sig ut för att söka efter längtans blå blomma. Och vad kunde vara mer romantiskt än Schweiz med sina toppar och dalar och sjöar?

När de schweiziska bönderna, värdshusvärdarna och skogsarbetarna hämtat sig från den första överraskningen började de finna på olika sätt att underlätta för dessa märkliga varelser, turisterna, som invaderade deras land och klängde omkring utan att göra någon större nytta.

 

De tidigaste resenären fick nöja sig med enkla värdshus där undermåligt avlopp och bristen på avskildhet lämnade mycket att önska. Men mycket snart tog sig schweizarna före att höja standarden.

badrutts-palace-hotel-st-moritz-1_big

Bland hotellpionjärerna fanns familjen Badrutt i St Moritz, senare skulle vintersportorternas vagga stå här; Franz Bucher som byggde Grand Hotel i Bürgenstock 1873; Rudolf Egger som förvandlade sitt hotell i Kandersteg till Grand Hotel Victoria och Alexander Seiler som ägde hotellen Gletsch (senare Hotel du Glacier du Rhone) och Mont Cervin vid Zermatt.

Den nyrika viktorianska medelklassens längtan efter överflöd tog sig uttryck i elegant dekorerade salonger och storslaget anrättad mat. Cesar Ritz‘s namn är för evigt associerat med den här typen av hotell och restauranger. Han började sin karriär i San Remo och Monte Carlo innan han blev chef för Grand Hotel National i Lucerne.

Steam-engine-on-the-Rigi-railway-Switzerland-3

Med all denna mat i sina magar behövde turisterna bekväma sätt att ta sig upp till de storslagna utsikterna och efter de första bergsbanorna vid Rigiberget (1871) och Pilatusberget (1889) tog byggandet av de nästan vertikala järnvägarna fart. Vägförbindelserna i Schweiz förbättrades markant som en följd av turismen.

På 1820- och 30-talen fanns diligensvägar igenom passen vid San Bernardino, Splügen och Gotthard. Turisternas krav ledde till att även isolerade platser fick förbindelser: Albula, Brünig, Bernina, Furka, Fluela och Grimsel.

Det föregående avsnittet av Turisthistoria finns här.

https://i0.wp.com/rlv.zcache.com/vintage_grindelwald_swiss_travel_advert_poster-rd7fb69b56f514049b01ec1fdaff00998_wvg_8byvr_512.jpg

Dag 111 – Wien på kvällen.

DETTA HAR HÄNT: Efter en hel dag i Wien med otaliga kafébesök men inga filmer, trots att V’iennalen pågår i staden, vandrar flanören till slut in i en biograf, och blir kvar där inne. För i Filmmuseum visar wienfestivalen sin retrospektiv över ”Det förbjudna Hollywood”.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/d9055-tarzanandhismateswim.png

Alla som vuxit upp med de gamla hollywoodfilmerna från 1930- och 1940-talen vet att dåliga människor, i synnerhet kvinnor, dör i slutet. De får sitt straff. Filmproduktionen styrdes i detalj av en moralkod, som till exempel i detta utdrag ifrån bestämmelserna om klädsel:

”Generella principer
(1) Hur nakenhet och halvnakenhet påverkar den normala mannen och kvinnan, och i ännu högre grad den unga personen, har uppriktigt erkänts av lagstiftare och moralister.

Särskilda principer
(1) De mer intima delarna av  mäniskokroppen är de manliga och kvinnliga organen och kvinnans bröst.
    (a) Dessa får aldrig avtäckas.
—”

Filmerna från den här perioden har en sorts lagbundenhet som gör dem förutsägbara. Det är inga problem att i förväg lista ut hur det kommer att gå för de olika karaktärerna, vilka som blir förtappade genom sina handlingar och vilka som blir lyckligt gifta. Men det har inte alltid varit så. Innan koden fanns det förbjudna Hollywood.

Censurförsök av filmen har funnits i USA sedan 1910-talet. Filmstjärnornas vilda liv i Hollywood på 1920-talet ledde till allt högre rop på reglering. Filmbranschen var inte villig att underordna sig statlig censur utan tillsatte ett eget organ som skulle se till att filmbolagen inte gjorde några övertramp i sina filmer eller tillät sina skådespelare ett syndigt leverne. Den förre postmästaren Will Hays utsågs till chef och hans första åtgärd blev att förbjuda Fatty Arbuckles filmer. Arbuckle var åtalad för att ha våldtagit och dödat en kvinna under en vild fest. Att han frikändes gjorde inget intryck på Hays, nu gällde det att göra filmindustrin rumsren.

Det var svårare att styra de stora filmbolagen. Trots att en första kod hade upprättats blev filmerna allt sexigare, naknare och våldsammare. Till slut fick katolska moralister nog och bildade Legion of Decency. Man krävde av varje rättrogen katolik att de skulle bojkotta de bolag som inte följde koden. Samtidigt hotade banker med att vägra lån och finansiering. De ekonomiska konsekvenserna skulle bli katastrofala och filmbolagen lydde fogligt. Från 1934 till en bit in på 1950-talet, då de första sprickorna började uppstå i moralskynket, kunde en film inte avvika från mallen, i varje fall inte utan att kämpa hårt. Det mesta kända exemplet torde vara kampen för att Rhet Butler skulle få svära i slutet av Borta med vinden: ”Frankly my dear, I don’t give a damn”.

Ljudfilmerna mellan 1929 och 1934, den förbjudna perioden, tillhör de mest stimulerande filmer Hollywood producerat, inte så mycket för sex, våld och nakenhet, jämfört med våra dagar är de ingredienserna trots allt ganska blygsamma, utan därför att de var så oförutsägbara. Den moraliska mönstermallen styrde ännu inte karaktärernas liv.

Människor, i synnerhet kvinnor, var mer lättklädda i dessa filmer. Tarzans och Janes höftskynken blev betydligt större i senare filmer. I en av de tidigaste tarzanfilmerna finns till och med en undervattensscen där Jane simmar omkring utan något skynke alls. Max Fleischers tecknade Betty Boop kunde inte fortsatta med att visa strumpeband och trosor efter 1934, men enligt hans son Richard Fleischer lär varje film innehålla en ruta där Bettys bröst är bara.

https://i0.wp.com/a51.idata.over-blog.com/350x350/4/91/00/17/me-and-my-gal.jpg

Spencer Tracy försöker i Me and my gal hantera sina känslor för en motvilligt motvillig Joan Bennett.

Spencer Tracy, som i senare filmer kom att representera det moraliskt korrekta, gjorde flera tidiga karaktärer som var betydligt mer komplexa i sin uppbyggnad. I Raoul Walshs Me and my girl (1932) har han lite svårt att hålla sig när han träffar Joan Bennet. Så småningom lär han sig att lyssna på sina känslor och inte bara rusa på.

http://violdam6.files.wordpress.com/2012/07/girlsabttown_lc1adj.jpg?w=300&h=232

Blickar kan tala. Vad har egentligen Kay Francis (t.h.) sagt till flickan från landet i Storstadens lockfåglar?

George Cukors Storstadens lockfåglar (1931) handlar om två kvinnor som hyr ut sig till gästande affärsmän så att de ska komma i bra stämning för att skriva på affärskontrakt. Prostitution och bordellscener skulle bli helt förbjudna under koden. Det är därför vi aldrig får veta vad alla dessa saloonflickor egentligen gör i alla dessa västernfilmer.

https://i0.wp.com/photos1.blogger.com/blogger/5234/1532/320/Rhw1.0.jpg

Jean Harlows karaktär i Jack Conways Den rödhåriga kvinnan (1933) skulle bli det som slutligen drev moralens väktare till handling. Hon förför sin gifta chef, förstör hans äktenskap och har ett förhållande med privatchauffören samtidigt som hon lyckas bryta med alla mer konventionella konventioner. Det värsta av allt var att hon inte fick något straff i slutet. Strax innan den sista nedtoningen ser vi henne i Frankrike med en flaska champagne i baksätet av en bil tillsammans med en äldre herre. Och privatchauffören har hon lyckats få med sig. Charles Boyer fann rollen som chauffören så löjeväckande att han lyckades eliminera den från de kopior som visades i Frankrike.

http://violdam6.files.wordpress.com/2012/11/prts_red_pdvd_1135.jpg

”Övertrampen” i de ”förbjudna” filmerna var inte bara av sexuell karaktär. Våldet i gangsterfilmerna kom att tonas ned och bli mer indirekt efter kodens införande. Flera av filmerna visade ett socialt engagemang som blev mindre framträdande senare. Skildringar av människors utsatthet under depressionen var återkommande och man framhöll hur människor som hade kämpat för sitt land under kriget nu var övergivna på gatan utan arbete och bostad.

Självfallet fanns det individuella regissörer som lyckades hitta kreativa sätt att inte helt hamna i kodens stöpform, men det blev aldrig riktigt samma sting efter 1934.

Dag 111 – Österrike: Wien på eftermiddagen.

DETTA HAR HÄNT: Flanören, som rest till Wien för att besöka stadens filmfestival V’iennalen, tillbringade morgonen med att vandra mellan stadens kaféer och biografer. Resultatet hittills: tre koppar kaffe och inga filmer.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/786f9-800px-altwien02_hdr2_1280_shiftn.jpg

kl. 12.00
Bäckergasse är en av de många smala, medeltida gator som slingrar sig genom centrala Wien öster om Stephansdomen. Här finns flera populära kaféer att välja bland, bland .andra. Oswald & Kalb och Kix. Alt Wien ser både ut- och invändigt ut som om det skulle kunna tillhöra de äldsta kaféerna. Den murriga, mörka inredningen för tankarna till vänthallen på en gammaldags järnvägsstation. Till min traditionella svarta kopp tar jag här en gulaschsoppa.

https://i0.wp.com/www.bargaintraveleurope.com/09/images/greichenbeisl_doors.jpghttps://i0.wp.com/www.bargaintraveleurope.com/09/images/greichenbeisl_twain_room.jpghttps://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/262d7-dscn1951.jpg

kl. 12.15
Efter korven och soppan på de två senaste kaféerna börjar jag känna mig lite hungrig. Och lämpligt nog har jag kommit fram till Fleischmarkt (Köttmarknad), idag bara en gata, förr slaktarnas distrikt. I och för sig är det fortfarande en passande beteckning eftersom den ligger i ett område för nattliga nöjen som kallas för Bermudatriangeln av lokalbefolkningen. Affischer annonserar fester under den kommande Halloween-helgen eller Hallo Wien som man säger här.

Greichenbeisls wienerschnitzel är praktiskt lika berömd som Figlmüllers (se föregående avsnitt). Denna märkliga restaurang, som inte har något som helst att göra med en grekisk taverna, är en labyrint av gångar och smårum. Mark Twain, Franz Grillparzer, Johannes Brahms och Johann Strauss var gäster här. På väggen finns ett minnesmärke över folksången Der lieber Augusin som sjöngs här allra första gången 1679. Jag hoppar över kaffet efter lunchen.

https://i0.wp.com/images.travelpod.com/tw_slides/ta00/de0/a96/greichenbeisl-viennas-oldest-restaurant-vienna.jpg

kl. 13.15
Jag är nu nästan tillbaka vid Donaukanal, bara några hundra meter väster om utgångspunkten i morse. Bakom Greichenbeisl ligger Schweden-Platz och en bro som 1920 fick namnet Schweden-Brücke, men jag drar västerut längs Fleischmarkt och Rotenturm Strasse till Hohermarkt. Wiens äldsta marknadsplats var också länge avrättningsplats. En galge stod här till början av 1700-talet och en mackapär som användes för att doppa dåliga bagare i Donau var i bruk ända in på 1800-talet. Varför man slutade med denna tillsynes rättvisa behandling har jag inte lyckats få någon övertygande förklaring på.

Den engelskspråkiga bokhandeln Shakespeare & Co., runt hörnet från Ruprechtskirche, påminner om att jag fortfarande befinner mig inuti innetriangeln, eller ”szene”, som uttrycket är här för sådant som är trendigt. Vid synagogan försöker en handtextad skylt hålla eventuella besökare borta: ”Bitte nicht rütteln/ Frau Hilde ist krank!”

kl. 14.20
Freyung är ett av det medeltida Wiens största torg. På Österrike-fontänen står en staty av Österrike som Goethes dotterdotter lär ha stått modell för. Enligt sägnen gömde konstnären i en kritisk situation smuggeltobak i brunnens ihåliga figurer, men han lär ha kommit för sent för att få ut den igen innan figurerna göts på plats.

Wien_Freyung_Schottenstift

”Freyung” har med fri att göra vilket syftar på den asyl som främlingar och tjuvar (men inga andra bovar) kunde få i det skotska klostret. Torget användes för fester och populär underhållning, t.ex. avrättningar av förrädare genom att doppa dem huvudet före i en vattentunna. Inne på Schottenhof utgör Café Haag med sina gotiska valv en fristad för nutida vandrare. Jag vilar benen en stund till en liten kopp och något tilltugg.

haag
kl. 15.00
Den som är i Wien och får en plötslig längtan efter att se da Vincis Nattvarden behöver bara gå till
Minoritenkirche och titta på Giacomo Raffaelis mosaikversion. Den gjordes på begäran av Napoleon för att inte milaneserna skulle bli för upprörda när han tog originalet till Louvren. Planen hann aldrig verkställas och den österrikiska regeringen köpte kopian.

Giacomo_Raffaelli,_Vienna

kl. 15.20
Jag kände genast jag steg in genom dörren att det var något som inte stämde. Visserligen var det högt i tak och pelarna var magnifikt voluminösa, men rummet levde inte riktigt upp till beskrivningarna av Café Central som något utöver det vanliga. Över en kopp och liten kaka upptäcker jag så småningom mitt misstag. Jag hade kommit in på en liten bakficka som förvirrande nog heter Café Central Konditorei.

Det riktiga Café Central är en del av Ferstel-palatset. Efter en del letande bland gångar och arkader hittade jag en glasad dörr, låst, men bakom gardinerna skymtade dekoren från en hollywoodfilm: pampiga trappor och flera våningars takhöjd gör att de små runda kaféborden ser mindre ut än vanligt. Det här var mötesplatsen för Wiens intellektuella under mer än 100 år, Stefan Zweig höll hov och Trotsky kom för att spela schack. Kanske var det stängt på grund av brist på gäster som kan leva upp till de historiska klientelet. För det kan väl inte vara så att de fortfarande inte har haft råd att vinterbona de stora lokalerna?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c2/Wien_Looshaus.jpg

kl. 16.00
Det märks att jag närmar mig Hofburg, det kejserliga palatset. Priserna blir högre och husen förnämare, utom Looshaus, byggnaden utan ögonbryn, som Adolf Loos utmanande lät uppföra mitt framför porten till palatset. Kejsar Franz-Joseph tyckte att huset var så fult att han drog för gardinerna i alla fönster som vette mot Michaelerplatz.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a8/CafeGriensteidl_vor1897.jpg

Intill Looshaus ligger Café Griendsteidl, ganska nyöppnat efter att ha varit stängt sedan 1897. På den gamla rökiga tiden var författare som Arthur Schnitzler och Karl Kraus och kompositörer som Alban Berg och Arnold Schönberg stamgäster. Den nya stilen lockar till sig sektdrickande yuppies, så jag tar mig en lantpaté med cumberlandsås till den tradionella svarta koppen och försöker smälta in.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/536b7-at_wien_demel_2.jpg

kl. 16.30
Café Demel från 1785 ligger runt hörnet på gågatan Kohlmarkt. Det är egentligen ett tantkafé, men det är i regel de som har de godaste bakverken, och högsta priserna. Demel är hovleverantör, så det är mycket möjligt att jag mumsade på någon kejsares eller prinsessas favoritbakelse.

kl. 17.00
Efter tre kvarter längs Graben, Wiens breda  affärsgata väster om Stephansdomen, tar jag till höger in på Dorotheergasse och hittar strax Cafe Hawelka, den direkta motsatsen till Demel. Den opretentiösa inredningen för tankarna till flumvänstern, men kyparna är lika korrekt kläda som alltid och kaffet kommer på den traditionella silverbrickan, Hawelka var tidigare en känd plats för intelligensian, men numera är här nästan bara studenter, vilket oftast inte är riktigt samma sak.

https://i0.wp.com/www.braunhousehold.com/Global/Recipe-Images/All-about-coffee/Famous-coffee-houses/coffee-house-cafe-central-5.jpg

kl. 17.30
Fortsättningen på Dorotheergasse leder fram till Augustiner Strasse och Albertinaplatz. Här ligger Tirolhof. Deras apfelstrudel ler inbjudande från bakom disken och jag inser att dagen börjar närma sig sitt slut utan att jag ännu satt tänderna i detta traditionella bakverk. Det är med en viss tillfredsställelse som jag efteråt upptäcker i mitt vandrande referensbibliotek att Tirolhofs apfelstrudels anses som Wiens bästa. Intuition är lika viktigt som information när man upptäcker en ny stad.

https://i0.wp.com/www.painetworks.com/photos/jx/jx8416.JPG

kl. 18.00
Ingen filmfestival är komplett utan en retrospektiv, en serie äldre filmer kring ett tema eller en regissör. På andra sidan Albertinaplatz, i den ytterst belägna byggnaden i det stora Hofpalats-komplexet och hörn-i-hörn med Operan, finns Filmmuseum med världens obekvämaste biograf och här ska precis visas en film som jag inte har en tanke på att avstå för en kopp kaffe.

https://i0.wp.com/relevant.at/system/galleries/upload/5/3/7/119647/2476001554041742_BLD_Online.jpg

Experimentfilmaren Peter Kubelka, som designat biografen, tyckte att biografbesökare inte ska slappna av och sjunka ihop när de ser på film, så fällstolarna är av trä, och ryggstöden – också trä – lutar framåt. Eftersom duken sitter ganska högt upp innebär det att varje besökare i profil ser ut som ett spegelvänt S. Det är faktiskt bekvämare att sitta på golvet.

V’iennalens retro var den egentliga anledningen till att jag befann mig i Wien. Temat var ”Det förbjudna Hollywood”. I nästa avsnitt ska jag berätta om de fem år då hollywoodfilmen var så fräck och utmanande att man till slut blev tvungen att sätta stopp för det.

Dag 111 – Österrike: Wien på förmiddagen.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/00/12/d2/09/danube-canal-donau-kanal.jpg

En typisk dag i Wien inkluderar minst ett, gärna flera, cafébesök. Att en filmfestival pågår i staden ska inte behöva inkräkta på den föresatsen.

kl. 9.00
Det är tidig gryning på Aspernbrücke över Donaukanal. Morgondimman dröjer över vattnet, men även när den efter en stund övergår i soldis är förvirringen lika stor. Donaukanal är inte den riktiga Donau, frågan är om ens Donau är den riktiga eller om Neue Donau är den som ska räknas. När kan jag med gott samvete återvända från Wien och säga att jag har sett Donau? Om frågan är viktig kontakta en turistbyrå. För säkerhets skull bockar jag ännu inte av Donau i guideboken.

https://i0.wp.com/cdn1.images.touristlink.com/data/cache/UR/AN/IA/AT/NI/G/urania-vienna-at-night_400_300.jpg

En lustig byggnad i form av Långbens huvud eller en rejäl stövel står på kajen. Det är Urania, uppförd i jugendstil 1909-10 av Max Fabian. Vid nosen/tåspetsen, där entrédörrarna finns, är byggnaden precis så hög och bred som det behövs för att folk ska komma in. Sedan blir den högre och bredare allteftersom man går längre in, förbi biljettluckan till foajén och vidare in i salongen (kraniet/stövelskaftet). På hjässan finns ett observatorium.

Urania är Viennalens huvudbiograf. Filmfestivalen i Wien äger rum i slutet av oktober och är av den allmänna blandade typen som riktar sig till vanligt folk, i stil med London och Göteborg. Här ska under tolv dagar visas klassiska festivalfilmer: Fargo, Carla’s song, The portrait of a Lady, Crash, Lone star o.s.v.

Men dagens första visning är inte förrän klockan elva, så jag går vidare. Världens mest berömda ringled börjar vid Donaukanalen. Den drygt 4 kilometer långa 60 meter breda boulevard som omger Wiens centrum kom till i slutet på 1800-talet då man bedömde att muren och försvarsanläggningen inte längre behövdes för att hålla turkarna borta.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/01/Cafe-prueckel-eingang.jpg

kl. 9.10
Efter ett par kvarters promenad längs den del som kallas Stubenring ser jag det första kaféet, Café Prückel, vid hörnet till Dr Karl Lueger Platz, men det är för nära inpå den enorma hotellfrukosten, där bara karafferna med alla sorters färskpressade juicer, apelsin, grape, selleri, morot, äpple, ananas, tomat, plommon och andra, hade utgjort en hel liten buffé på egen hand. När jag betraktade härligheten från mitt bord slog det mig plötsligt att om det är sant som det sägs att även växter skriker när de bryts och krossas, så måste det ha varit, om vi bara kunde ha hört det, ett helvetiskt liv ute i köket tidigare på morgonen när frukter och grönsaker pressades till en oigenkännlig massa.

Dessutom lär Café Prückl aldrig riktigt ha hämtat sig efter att tjänat som rysk kavalleribarrack i slutet av andra världskriget, så jag fortsätter, nu på Parkring. Inne i Stadtpark till vänster skymtar Café Hübner. Det börjar kurra lite i magen, men jag skyndar vidare. I slutet av nästa delsträcka, Schubertring, kan jag inte hålla mig längre.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/03/9d/d7/2b/cafe-schwarzenberg.jpg

kl. 9.45
Cafe Schwarzenberger, Kärtner Ring 17, är ett typiskt wienerkafé. Till skillnad från de parisiska, som dräller ut på gatan som konfekten i en trasig karamellpåse, betonar de wienska det slutna, ombonade rummets funktion. Alfred Polgar konstaterade helt korrekt: På kaféerna finns människor som vill vara ensamma, men som, för att kunna vara det, behöver sällskap. Schwarzenbergers mörkbruna avlånga lokal är packad med små bord, så att så många människor som möjligt kan sitta ensamma tillsammans.

Det började på allvar i Wien när den armeniske immigranten Johann Diobato 1685 fick rättigheter att preparera och servera ”den turkiska drycken i form av kaffe”. Tilltaget blev så populärt att det 1904 fanns 700 kaféer i staden.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/65/Viennale-04-Stadtkino.jpg

kl. 10.00
Wiens kaféer är gjorda för att sitta länge i och ostört läsa någon av de många tidningar som etablisemanget erbjuder uppstuckna på pinnar,  men efter en liten svart (ein kleiner Schwarzer) drar jag vidare. Mitt emot kaféet ligger Schwarzenbergplatz, som med sina monument, minnesmärken och palats är ännu pampigare än Ringen. Jag föredrar smala, slingrande gator, helst fyllda med bokantikvariat, men mitt emellan paradplatsen och de två Belvedere-slotten (Unteres och Oberes) ligger festivalens blygsammaste biograf Stadtkino, och jag vill gärna se hur den ser ut på utsidan (den öppnar inte förrän på eftermiddagen) innan jag vandrar vidare.

Den här trakten, strax söder om Ringen, är full av kulturella byggnader: Historisches Museum, Karlskirche och Musikvereingebäude. Här någonstans ska Künstlerhaus med ytterligare en av festivalbiograferna ligga, men det är ingen idé att leta upp den eftersom jag börjar bli kaffesugen igen.

https://i0.wp.com/www.galinsky.com/buildings/cafemuseum/cafemuseum.jpg

kl. 10.15
Café Museum, Friedrichstrasse 236, byggdes 1889 av Adolf Loos som ett brott mot Secessionismen. Strävandena efter mer funktionalitet och nakenhet ledde till en miljö lika sträng som en klosterinteriör. Då kallades det retsamt för ett ”nihilistkafé” med musiker, författare och konstnärer bland gästerna, nu är studenter det dominerade inslaget. Då bidrog specialdesignade möblerna till det kala intrycket, nu är de ersatta med vanliga bord och stolar och på väggarna hänger affischer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

kl. 10.45
Ett par minuter längre ned på Friedrichstrasse kan de som har tid besöka Secessionsbyggnaden, en vit kub med förgylld kupol av Otto Wagner (1898), för att lära sig mer om denna avant-gardistiska rörelse. Belackarna kallade den för ”det förgyllda kålhuvudet”.

Men jag skyndar vidare för American discount bookshop, lite längre ned på andra sidan gatan, lockar mera. På nätet beskrevs bokhandeln som ”lite snaskig, men med ett bra urval av nya pocketböcker, även tecknade serier och böcker om film”. Det stämmer på pricken, det känns som en källare i Londons Soho.

Utanför affären börjar Wienzeile med en exotisk matmarknad i små bodar på området mellan de två körbanorna där floden Wien tidigare flöt (”zeile” betyder flodbank).. I andra ändan, flera kvarter bort, slår en loppmarknad upp sina stånd varje lördag.

kl. 11.00
Metro på Johannesgasse i den gamla stadskärnan innanför Ringen, ska precis börja dagens första festivalvisning, så jag skyndar mig för att hinna se den vackra interiören innan ljuset släcks, men sedan vandrar jag vidare för det är dags för en ny kopp.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/03/a1/f0/56/kleines-cafe.jpg

kl. 11.10
Kleines Café på Franziskanerplatz, som byggdes på 1970-talet efter en design i Art Deco av Hermann Czech, gör skäl för sitt namn. Trots att möblemanget är pyttelitet får det inte plats ens tio bord i rummet. Jag beställer en korv med stark senap och svart bröd till den ”lilla svarta”.

Det är inte billigt på Wiens kaféer. En liten kopp kaffe kostar omkring 20 kr, en stor det dubbla (det här var några år sedan). Den serveras nästan alltid på en liten silverbricka tillsammans med ett glas vatten.

Förr i tiden kunde man noga ange styrkan på sitt kaffe genom att peka på en färgpalett. Nu specificerar man sin beställning genom att säga ”Schwarzer” (svart) ”Brauner” (brun, dvs med lite mjölk i), ”Melange” (med varm mjölk), ”Kapuziner” (med grädde), ”Einspänner” (med vispgrädde) o.s.v. Att bara be om en kaffe ger inte kyparen mycket att gå efter.

kl. 11.45
Singerstrasse leder fram till Stephansdomen, Wiens mittpunkt, men jag har redan nästa kafé i tankarna och viker av in på Blutgasse för att nå Domgasse. Vid nr 6 öppnade Wiens första kafé 1863, det är stängt sedan länge och Röda Korset håller till där nu.

I en passage mellan Wollzeile och Bäckerstrasse ligger Figlmüller, restaurangen med Wiens största wienerschnizel. Jag försöker se en skymt av den genom de små fönstren, den borde synas på håll, men förgäves.

HÄRNÄST: Ska flanören lyckas slita sig från Wiens kaféer och äntligen komma iväg på bio.

figlmueller.jpg