Turisthistoria: Schweiz.

Det var längtan efter romantiska naturupplevelser som drev engelsmännen att resa under 1800-talet. Upphetsade genom sina poeters beskrivningar av främmande länder gav de sig ut för att söka efter längtans blå blomma. Och vad kunde vara mer romantiskt än Schweiz med sina toppar och dalar och sjöar?

När de schweiziska bönderna, värdshusvärdarna och skogsarbetarna hämtat sig från den första överraskningen började de finna på olika sätt att underlätta för dessa märkliga varelser, turisterna, som invaderade deras land och klängde omkring utan att göra någon större nytta.

De tidigaste resenären fick nöja sig med enkla värdshus där undermåligt avlopp och bristen på avskildhet lämnade mycket att önska. Men mycket snart tog sig schweizarna före att höja standarden.

Bland hotellpionjärerna fanns familjen Badrutt i St Moritz, senare skulle vintersportorternas vagga stå här; Franz Bucher som byggde Grand Hotel i Bürgenstock 1873; Rudolf Egger som förvandlade sitt hotell i Kandersteg till Grand Hotel Victoria och Alexander Seiler som ägde hotellen Gletsch (senare Hotel du Glacier du Rhone) och Mont Cervin vid Zermatt.

Den nyrika viktorianska medelklassens längtan efter överflöd tog sig uttryck i elegant dekorerade salonger och storslaget anrättad mat. Cesar Ritz‘s namn är för evigt associerat med den här typen av hotell och restauranger. Han började sin karriär i San Remo och Monte Carlo innan han blev chef för Grand Hotel National i Lucerne.

Med all denna mat i sina magar behövde turisterna bekväma sätt att ta sig upp till de storslagna utsikterna och efter de första bergsbanorna vid Rigiberget (1871) och Pilatusberget (1889) tog byggandet av de nästan vertikala järnvägarna fart. Vägförbindelserna i Schweiz förbättrades markant som en följd av turismen.

På 1820- och 30-talen fanns diligensvägar igenom passen vid San Bernardino, Splügen och Gotthard. Turisternas krav ledde till att även isolerade platser fick förbindelser: Albula, Brünig, Bernina, Furka, Fluela och Grimsel.