Dag 111 – Österrike: Wien på förmiddagen.

En typisk dag i Wien inkluderar minst ett, gärna flera, cafébesök. Att en filmfestival pågår i staden ska inte behöva inkräkta på den föresatsen.

kl. 9.00
Det är tidig gryning på Aspernbrücke över Donaukanal. Morgondimman dröjer över vattnet, men även när den efter en stund övergår i soldis är förvirringen lika stor. Donaukanal är inte den riktiga Donau, frågan är om ens Donau är den riktiga eller om Neue Donau är den som ska räknas. När kan jag med gott samvete återvända från Wien och säga att jag har sett Donau? Om frågan är viktig kontakta en turistbyrå. För säkerhets skull bockar jag ännu inte av Donau i guideboken.

En lustig byggnad i form av Långbens huvud eller en rejäl stövel står på kajen. Det är Urania, uppförd i jugendstil 1909-10 av Max Fabian. Vid nosen/tåspetsen, där entrédörrarna finns, är byggnaden precis så hög och bred som det behövs för att folk ska komma in. Sedan blir den högre och bredare allteftersom man går längre in, förbi biljettluckan till foajén och vidare in i salongen (kraniet/stövelskaftet). På hjässan finns ett observatorium.

Urania är Viennalens huvudbiograf. Filmfestivalen i Wien äger rum i slutet av oktober och är av den allmänna blandade typen som riktar sig till vanligt folk, i stil med London och Göteborg. Här ska under tolv dagar visas klassiska festivalfilmer: Fargo, Carla’s song, The portrait of a Lady, Crash, Lone star o.s.v.

Men dagens första visning är inte förrän klockan elva, så jag går vidare. Världens mest berömda ringled börjar vid Donaukanalen. Den drygt 4 kilometer långa 60 meter breda boulevard som omger Wiens centrum kom till i slutet på 1800-talet då man bedömde att muren och försvarsanläggningen inte längre behövdes för att hålla turkarna borta.

kl. 9.10
Efter ett par kvarters promenad längs den del som kallas Stubenring ser jag det första kaféet, Café Prückel, vid hörnet till Dr Karl Lueger Platz, men det är för nära inpå den enorma hotellfrukosten, där bara karafferna med alla sorters färskpressade juicer, apelsin, grape, selleri, morot, äpple, ananas, tomat, plommon och andra, hade utgjort en hel liten buffé på egen hand. När jag betraktade härligheten från mitt bord slog det mig plötsligt att om det är sant som det sägs att även växter skriker när de bryts och krossas, så måste det ha varit, om vi bara kunde ha hört det, ett helvetiskt liv ute i köket tidigare på morgonen när frukter och grönsaker pressades till en oigenkännlig massa.

Dessutom lär Café Prückl aldrig riktigt ha hämtat sig efter att tjänat som rysk kavalleribarrack i slutet av andra världskriget, så jag fortsätter, nu på Parkring. Inne i Stadtpark till vänster skymtar Café Hübner. Det börjar kurra lite i magen, men jag skyndar vidare. I slutet av nästa delsträcka, Schubertring, kan jag inte hålla mig längre.

kl. 9.45
Cafe Schwarzenberger, Kärtner Ring 17, är ett typiskt wienerkafé. Till skillnad från de parisiska, som dräller ut på gatan som konfekten i en trasig karamellpåse, betonar de wienska det slutna, ombonade rummets funktion. Alfred Polgar konstaterade helt korrekt: På kaféerna finns människor som vill vara ensamma, men som, för att kunna vara det, behöver sällskap. Schwarzenbergers mörkbruna avlånga lokal är packad med små bord, så att så många människor som möjligt kan sitta ensamma tillsammans.

Det började på allvar i Wien när den armeniske immigranten Johann Diobato 1685 fick rättigheter att preparera och servera ”den turkiska drycken i form av kaffe”. Tilltaget blev så populärt att det 1904 fanns 700 kaféer i staden.

kl. 10.00
Wiens kaféer är gjorda för att sitta länge i och ostört läsa någon av de många tidningar som etablisemanget erbjuder uppstuckna på pinnar,  men efter en liten svart (ein kleiner Schwarzer) drar jag vidare. Mitt emot kaféet ligger Schwarzenbergplatz, som med sina monument, minnesmärken och palats är ännu pampigare än Ringen. Jag föredrar smala, slingrande gator, helst fyllda med bokantikvariat, men mitt emellan paradplatsen och de två Belvedere-slotten (Unteres och Oberes) ligger festivalens blygsammaste biograf Stadtkino, och jag vill gärna se hur den ser ut på utsidan (den öppnar inte förrän på eftermiddagen) innan jag vandrar vidare.

Den här trakten, strax söder om Ringen, är full av kulturella byggnader: Historisches Museum, Karlskirche och Musikvereingebäude. Här någonstans ska Künstlerhaus med ytterligare en av festivalbiograferna ligga, men det är ingen idé att leta upp den eftersom jag börjar bli kaffesugen igen.

kl. 10.15
Café Museum, Friedrichstrasse 236, byggdes 1889 av Adolf Loos som ett brott mot Secessionismen. Strävandena efter mer funktionalitet och nakenhet ledde till en miljö lika sträng som en klosterinteriör. Då kallades det retsamt för ett ”nihilistkafé” med musiker, författare och konstnärer bland gästerna, nu är studenter det dominerade inslaget. Då bidrog specialdesignade möblerna till det kala intrycket, nu är de ersatta med vanliga bord och stolar och på väggarna hänger affischer.

kl. 10.45
Ett par minuter längre ned på Friedrichstrasse kan de som har tid besöka Secessionsbyggnaden, en vit kub med förgylld kupol av Otto Wagner (1898), för att lära sig mer om denna avant-gardistiska rörelse. Belackarna kallade den för ”det förgyllda kålhuvudet”.

Men jag skyndar vidare för American discount bookshop, lite längre ned på andra sidan gatan, lockar mera. På nätet beskrevs bokhandeln som ”lite snaskig, men med ett bra urval av nya pocketböcker, även tecknade serier och böcker om film”. Det stämmer på pricken, det känns som en källare i Londons Soho.

Utanför affären börjar Wienzeile med en exotisk matmarknad i små bodar på området mellan de två körbanorna där floden Wien tidigare flöt (”zeile” betyder flodbank).. I andra ändan, flera kvarter bort, slår en loppmarknad upp sina stånd varje lördag.

kl. 11.00
Metro på Johannesgasse i den gamla stadskärnan innanför Ringen, ska precis börja dagens första festivalvisning, så jag skyndar mig för att hinna se den vackra interiören innan ljuset släcks, men sedan vandrar jag vidare för det är dags för en ny kopp.

kl. 11.10
Kleines Café på Franziskanerplatz, som byggdes på 1970-talet efter en design i Art Deco av Hermann Czech, gör skäl för sitt namn. Trots att möblemanget är pyttelitet får det inte plats ens tio bord i rummet. Jag beställer en korv med stark senap och svart bröd till den ”lilla svarta”.

Det är inte billigt på Wiens kaféer. En liten kopp kaffe kostar omkring 20 kr, en stor det dubbla (det här var några år sedan). Den serveras nästan alltid på en liten silverbricka tillsammans med ett glas vatten.

Förr i tiden kunde man noga ange styrkan på sitt kaffe genom att peka på en färgpalett. Nu specificerar man sin beställning genom att säga ”Schwarzer” (svart) ”Brauner” (brun, dvs med lite mjölk i), ”Melange” (med varm mjölk), ”Kapuziner” (med grädde), ”Einspänner” (med vispgrädde) o.s.v. Att bara be om en kaffe ger inte kyparen mycket att gå efter.

kl. 11.45
Singerstrasse leder fram till Stephansdomen, Wiens mittpunkt, men jag har redan nästa kafé i tankarna och viker av in på Blutgasse för att nå Domgasse. Vid nr 6 öppnade Wiens första kafé 1863, det är stängt sedan länge och Röda Korset håller till där nu.

I en passage mellan Wollzeile och Bäckerstrasse ligger Figlmüller, restaurangen med Wiens största wienerschnizel. Jag försöker se en skymt av den genom de små fönstren, den borde synas på håll, men förgäves.

HÄRNÄST: Ska flanören lyckas slita sig från Wiens kaféer och äntligen komma iväg på bio.