Dag 97 – Tyskland: Liebfraumilch.

Liebfrau

Det finns kyrkor med namnet Liebfrauenkirche lite här och var i Tyskland. Jag hade sett en i Trier, så när jag kom till Worms och upptäckte en till var den bara en i raden – tills jag fick veta att det var den här som vinet var uppkallat efter. Omedelbart pockade gymnasietidens minnen på och steg fram ur töcknet.

Liebfraumilch var ett av tonårens populäraste berusningsmedel, friskt och lättdrucket (det här var långt före Kir). Det var på den tiden då man kunde få en flaska vin och en pocketbok för under fyra kronor, det var då det kostade lika mycket – sex och femtio – att äta dagens lunch på Epa-baren som att gå på bio, det var på slutet av 60-talet.

Att besöka kyrkan, som indirekt betytt så mycket för min uppväxttid, som hjälpt mig att formulera radikala samhällsmodeller och som lekt tafatt med min lever, blev till en helig plikt, ett vallfartslöfte.
Worms är Tysklands tredje största vinstad med inte bara ”kyrkan mitt i byn”, utan också vinodlingarna. När den började byggas på 1300-talet låg Liebfrauenkirche strax utanför stadsmuren, i närheten av de judiska kvarteren. Idag har staden vuxit bortom den, men fälten med vinrankorna omger fortfarande kyrkan.

På 1500-talet anlade kapucinermunkar ett kloster i närheten och planterade vinrankor runtom. I mitten av vingården ställde de en Madonna-staty (”Unsere Liebe Frau” det vill säga ”Liebfrau”) som skyddspatroninna. Pilgrimer kom fjärran från för att testa vinet, och så uppkom uttrycket ”Milch Unserer Lieben Frau”.

1786 grundade holländaren Peter Joseph Valckenberg en vinhandel i Worms och började im- och ex-portera. Under den förvirrade tiden efter den franska revolutionen besatte Napoleons trupper den vänstra Rhen-stranden och alla kyrkor förstatligades. Valckenberg förvärvade kapucinerklostret och dess vinodlingar på en auktion 1808. Han upprätthöll tradition och kvalite och lät som den förste i Tyskland trycka en etikett med beteckningen ”Liebfraumilch 1te Qualität”.

liebfrau 2Men det var länge sedan som det var äkta ”mjölk från madonnan” i flaskorna med Liebfraumilch-etiketten. Det är ett populärt vin, och odlingarna kring kyrkan skulle inte räcka långt. De är istället reserverade för det dyrare Wormser Liebfrauenstift-Kirchenstück. Hade vi haft råd med det vinet som studenter, så skulle vi inte ha haft lika stor anledning att revoltera.

Som kyrka betraktad är Worms Liebfrauenkirche inte särskilt märkvärdig, objektivt sett är katedralen mer sevärd, men varför vara objektiv, när personliga minnen och associationer kan ge så mycket mer än tre stjärnor i Michelin. Att vara resenär är precis som att leva, fast intensivare. (Man behöver förstås inte gå särskilt långt för att kalla sig för resenär.)

Det medför vissa risker att ha ett subjektivt och personligt förhållande till sevärdheterna. Man kanske inte säger högt till guiden i Aachen att det vackra medeltida guldsmidsarbetet i deras stolthet, domkyrkans skattkammare, påminner om något som mormor hade på dasset när man var barn. Och det kan vara svårt att förstå för en veteran, som riktigt längtar att få visa traktens vackraste sevärdheter, varför man hellre vill se några stenmurar som föreställer Frankensteins slott.

Livet är som en film. Tidiga scener påverkar upplevelsen av de som kommer efter. Jag fick en känsla av att man blev lite putt i Würzburg när jag tyckte att kvarteren i närheten av järnvägsstationen påminde om italienska badorter. Det var inte menat som något nedsättande, mina minnen från Pesaro, Cattolica och Rimini är mer förknippade med deras livliga filmfestivaler än med badstränderna. Faktum är att de trädomgärdade gatorna med sin livliga trafik och breda promenadytor och de tröskellösa dörrarna och de platta hustaken och andra otaliga detaljer gjorde att Würzburg (för mig) hade en betydligt starkare italienkänsla än alla romerska lämningar i Trier.

I Würzburgs historiska centrum ser det ut som Tyskland på riktigt. Kanske är den här staden den mest kosmopolitiska av de jag besökt under mina resor. Man tillhör faktiskt Bayern, men gör inte så stort väsen av det, eftersom det kan förstöra ryktet som vinstad. Här hittade jag resans enda riktiga biergarten, nere längs stranden och fullpackad i den varma vårkvällen. Och här finns en irländsk pub, det definitiva beviset på att en stad har ett nöjesliv.

wurz bier

Dag 96 – Tyskland: Aachen, m.m.

Wurzburg war

Det kommer ett ögonblick, då den tänkande resenären stannar upp och funderar: Bomberna? Hur var det med bomberna? Andra världskrigets bombräder måste ha förstört en hel del av Tysklands historiska byggnader och miljöer. Ändå kan jag vandra igenom romerska Trier, karolingiska Aachen och barocka Würzburg, nästan som om ingenting hade hänt.

Würzburg (ovan) var en av de mest förstörda städerna, nästan helt utplånat, inte ens Dresden blev så illa åtgången. Praktiskt taget allt måste vara, åtminstone delvis, nybyggt efter kriget. Ändå kallar man fortfarande centrum för Altstadt (nedan) och skiljer på det gamla universitetet (1592) och det nya (1896). Balthasar Neumann anges som byggherre till det ståtliga residenset (1744) och restaurerarna förbigås med tystnad.

Wurzberg

Det är nybyggt, men ändå gammalt. Det är som om man ville placera hela kriget i en parentes. Antagligen är det det enda vettiga sättet att hantera en total förstörelse av ens miljö, att utplåna utplåningen. I Dresden har träden börjat växa i slottsruinen (nedan) i väntan på att man ska få råd att restaurera. I Berlin rev DDR sin slottsruin trots omvärldens protester och byggde Palats der Republik, som senare måste  rivas på grund av asbestrisken. Och nu bygga slottet upp igen. Parentesen måste slutas.

Dresden

Resenärer fascineras av det gamla. Trier undgick förstörelse till mer än 50%, så det är stor chans att Tysklands äldsta apotek klarade sig, men om det skulle visa sig att det är återuppbyggt efter kriget, kan det då fortfarande göra skäl för namnet? Har det någon betydelse?

I ”Det andra Heimat” återkom människorna ständigt till kriget och skuldfrågan. Tjugo år senare är det fortfarande en del av vardagen. För åttio år sedan, i januari-februari 1943, gav de sista av de inringade tyskarna upp utanför Stalingrad. En av mina guider berättade att hennes pappa hade överlevt slaget. Han pratade aldrig om det och han lämnade fortfarande rummet om TV:n visade krigsscener eller explosioner.

En annan av mina guider hade simmat över Elbe och gett sig till amerikanerna, men överlämnats till ryssarna och tillbringat fyra år i fångläger. När våra minnen av kriget oftast är Clint Eastwood i Örnnästet, så är deras en släktings berättelser eller tystnad.

wurz residen

Den barocka 1950-talsstaden Würzburg anses som en av Tysklands vackraste. Residenset är ett av många kultur- och naturmonument i hela världen som av UNESCO utvalts till världsarv. Det är ett uttryck för en ny dimension hos FN-organet där kulturen (det som skapats av människor) och naturen (det som håller på att förstöras av människor) har fått en organisation som ser till monumentens rättigheter och värdighet; Würzburg har uppmanats sluta använda Residensets förgård som parkeringsplats.

Aachen_Cathedral_North_View_at_Evening

Andra UNESCO-världsarv i Tyskland är Lübecks gamla stadsdel, vallfartskyrkan Pfaffenwinkel, slotten Augustusburg och Falkenlust i Brühl, Michaeliskirche och domen i Hildesheim, de romerska minnesmärkena, domen och Liebfrauenkirche i Trier samt domkyrkorna i Speyer och Aachen (ovan).

Aachen var en av de första tyska städer som bombades av engelsmännen i början av kriget. Det var också en av de första som erövrades av amerikanerna i slutskedet. Det är inte så konstigt då att upptäcka att Aachen är Tysklands västligaste stad. Belgien och Holland ligger alldeles intill och gränsmötet mellan de tre länderna uppmärksammas med Europas största och modernaste labyrint (symbol för Europasamarbetet?).

aachen

Romarna var resenärer även i Aachen (Aquae Grani), men det är Karl den store och de varma källorna (hetast i Europa, 37-75◦) som sätter den historiska prägeln på staden. Man är så trött på alla sina källor att man nyligen, trots protester, pluggade igen en nyupptäckt för att bygga ett hus ovanpå.

Jag undrade varför man inte kunde behålla den i källaren, som vi göteborgare gör, men fick till svars att en svavelkälla luktar mycket mer än en stadsmur. Några romerska pelare i närheten var utbytta mot kopior eftersom man använde dem för att skriva slagord på.

Den lilafärgade texten skvallrade att feminister stod för de senaste budskapet. Det historiska känns inte lika angeläget i Aachen, kapitalister och politiska aktivister har andra prioriteringar.

Aachens offentliga utsmyckning är lika imponerande och inspirerande som den i Hannover. Helt naturligt har fontänerna fått en särställning: Karlsbrunnen på marknadsplatsen, Sparvfontänen och Vinzenzbrunnen på Münsterplatz och Geldbrunnen med den omdiskuterade framställningen av penningens kretslopp.

TyskAachen

Den populäraste fontänen är Puppenbrunnen (Dockfontänen). Den skapades av Bonifatius Stirnberg 1975 och består av bronsfigurer med rörliga leder. Vem som helst får pilla och vrida hur mycket som helst på konstverket. Hästen är en symbol för den internationella ryttartävling som äger rum i Aachen varje år; professorn representerar universitets 60000 studenter; att Aachen är en handelsstad kan man se i marknadskvinnan och fotomodellen står för konfektionsindustrin. Prästen representerar den berömda katedralen och tuppen visar hur kloka Aachen-borna är. Harlequin till slut symboliserar karnivalen och ”Ordern mot det alltförmycket seriösa”, som utdelas till en värdig person varje år.

Puppenbrunnen är förstås populär bland barnen. I deras engagerade vridande och omflyttande av figurerna märks inga funderingar kring om fontänen är ett original, en rekonstruktion eller ett falsarium. Den bara är – det räcker. Så småningom blir det mer komplicerat.

aachen2

Dag 95 – Tyskland: Fausts födelseby.

https://i1.wp.com/www.travunity.de/files/images/Luftbild-Knittlingen.preview.jpg

Varje gång jag berättade att jag skulle åka till Fausts födelseby, så möttes jag av den frågande invändningen:

– Men var inte han en figur i en pjäs!?

Folk skriver brev till jultomten och letar längsmed Baker Street i London efter nr 221B, så varför skulle inte någon besöka världens mest kända djävulsdyrkares påstådda hemby.

Faust1 001

Men det fanns verkligen en Faust före Faust och då menar jag inte Marlowes. Legendbildningarna började 1540, samma troliga år som Johann Faust dog, en troligen onaturlig död. Omkring 60 år tidigare hade han fötts i den lilla byn Knittlingen, öster om Karlsruhe. Efter besöket på den judiska begravningsplatsen i Worms och Frankensteins slott i närheten av Darmstadt, båda ligger lite längre norrut i Rhen-dalen, så verkade det naturligt att avsluta med Faust.

Faust2

Flera tågbyten, och det sista tågets avlägset belägna avgångsplattform i Karlsruhe, demonstrerade tydligt att jag var på väg ut till den riktiga landsbygden. Bretten är en trevlig liten marknadsstad, mycket lämplig som bas för utflykter i trakten. Och det är inte bara Faust-fantaster som har anledning att botanisera bland de lokala sevärdheterna, i Maulbronn ligger det största, äldsta (1147) och bäst bevarade klostret (cistesienskt) norr om Alperna, och i Bruchsal, ungefär lika långt (15-20 minuter med bil) åt andra hållet, finns ett vackert slott (Balthasar Neumann m fl, 1722) med en mycket imponerande samling av mekaniska musikinstrument, och i själva Bretten kan man besöka en minnesbyggnad, uppförd 1897 på platsen där Philipp Melanchton (1497-1560), Luthers kompis (de är begravda bredvid varandra i Wittenberg), bodde.

faustmuseum_knittlingen

Men det var Faust som ledde mig hit. Tanken på evigt liv har fascinerat människor i alla tider och den tar sig olika uttryck: liv efter döden bortom graven eller konstgjort liv i döda kroppsdelar eller liv genom pakt med djävulen. I slutet av den korta bygatan står Knittlingens två viktigaste byggnader – kyrkan och Faustmuseet.

Museet är nytt, det öppnade 1980, och som sevärdhet betraktat är det väl inte så märkvärdigt. De flesta av utställningsföremålen tycks vara fotokopior och fotografier på böcker och föremål som bevaras på annat håll.

Den geniune Faust-fantasten uppskattar att allt samlats på ett ställe, och den tyska noggrannheten garanterar att presentationen är mycket välorganiserad med olika rum för legendens Faust, den historiske Faust, Goethes Faust, Marlowes Faust, Heines Faust, Faust i musiken, Faust på teatern, kuriosa om Faust – det finns hela 21 avdelningar.

Faust3

Det tidigaste dokumentet som omnämner Faust var en missiv från abboten Trithemius till matematikern Virdung i Heidelberg, skrivet 20 augusti 1507. Faust var duktig i skolan, bäst i klassen i teologi när han tog sin examen i Heidelberg 1509. Men han var en orolig själ, ständigt på vandring, ibland ofrivilligt, som när han drevs bort på grund av sodomi eller svartkonster.

Legenderna placerar honom på många fler platser än vad han hann med, men i Bad Kreuznach finns en vinstuga tillägnad Faust och i Prag står fortfarande Fausts hus på Karlovo namesti och minner om de beryktade spektakulära kemiska experiment som en gång ägde rum där. När han befann sig i Prag hade han redan gjort sin pakt med djävulen, och Mephistopheles, som han alltid refererade till som ”min svåger”, manade honom till Krakow för vidare studier i ockultism.

https://i1.wp.com/www.arsastrologica.com/images/kunst96.gif

Tillbaka i Tyskland finner vi honom i Erfurt där hans undervisning om de grekiska hjältarna var så livlig att den framkallade syner och drev studenter till panik, en pedagogik långt före sin tid. Man var övertygad om att han kunde spana in i tid och rum och hans mottagning var knökad med bönder och adelsmän som vill veta sin destination. Hans visitkort beskrev honom som ”fons necromanticorum (andebesvärjare), astrologus, magus secundus”.

Fler och fler städer förvisade Faust, men klostret i Maulbronn utgjorde för en tid en fristad. De trettiofem omkringliggande byggnaderna, lada, stall, smedja, kornbod, gästhärbärge och så vidare., är väl bevarade och ger en unik bild av medeltidens totala klostermiljö. Skolan, som växte fram efter reformationen och som sett elever som Hölderlin och Hesse, är fortfarande aktiv och ockuperar övervåningen kring klostergången.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/ac/Faustus_tower_Maulbronn_monastery.JPG

På baksidan, väl avskilt från de andra byggnaderna, står Fausts torn. Här försökte han framställa guld i sitt alkemikök. Tyvärr är det inte möjligt att gå upp i tornet.

Faust dog på värdshuset Löwe i Staufen-im-Breisgau. Värden hittade honom på golvet i hans rum. Nacken var bruten och ansiktet förvridet. 45 år senare ställdes den första Faust-biografien ut på bokmässan i Frankfurt (ja, det fanns tydligen en bokmässa redan på den tiden).

https://i2.wp.com/www.leo-bw.de/media/labw_ortslexikon/current/generated/fromurl/7032_2010_1060.JPG.pv.jpg

Några steg från museet i Knittlingen står en låg vit tvåvåningsbyggnad. En skylt anger: ”Geburtshaus von Doktor Faust”. Det är ett privathus, så det var med en viss tvekan som vi knackade på. Damen som öppnade, tog vänligt emot oss och förde oss upp för trappan. På den övre hallens vägg hänger en träskåp med form av ett hexagram. Trianglar representerar de fyra elementen och bokstäver arrangerade i cirkelform utgör det hebreiska ordet ELOHIM.

En tidigare husägare hittade skåpet i en skräphög i en gammal lada. Om det verkligen tillhört Faust går inte avgöra, men den ovanliga formen och de magiska associationerna gjorde Faust mer levande än alla andra minnesmärken. Hur vågade den gamla damen ha ett sådant laddat föremål på sin vägg? Var hon aningslös, eller – tänk, tänk om hon kände skåpets hemligheter och förde traditionen vidare. (Familjen skänkte senare skåpet till museet. Se bilden ovan.)

Dag 94 – Tyskland: Frankensteins slott.

https://encrypted-tbn2.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcTZLixnWH635SWsjsuq460ubKTJhRkDyetYRkCHxQAglC4RArsG6ghttps://encrypted-tbn3.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcR-sY-i_msxaVV5di5dLlva8-XM54zq7ekZ63kRRJOz9v8nP0UpHw

Det är inte så konstigt att det verkligen finns ett slott som heter Frankensteins slott. Frankerna var en stor folkstam och deras namn ynglade av sig åt alla möjliga håll: Frankfurt, Frankrike, Frank Gunnarsson… Att alla (utom möjligen vegetarianer) ryser mer när de hör ordet ”Frankenstein” än ”frankfurter” beror inte på frankerna, ej heller på borgens innevånare genom historien, utan på en engelsk 19-årig flicka.

När Percy Shelley en sommarkväll 1816 blev inbjuden av lord Byron till en villa utanför Genève, så hade han redan hunnit få två barn med sin följeslagare Mary Wollstonecraft. Nej, det var inte samma Mary som gjorde göteborgsresan, de blandas ofta ihop, utan hennes dotter. Under natten envisades Byrons läkare Polidori med att uppträda makabert och läsa tyska spökhistorier.

I den upphetsade stämningen beslöt man sig för att skriva en varsin skräckberättelse. Byron fick en idé om en vampyr, Polidori skrev om en dam med dödskalle som huvud, Shelley gick tillbaka till sina barndomsminnen och Mary kom inte på någonting, kanske förståeligt i det illustra sällskapet.

Nästa kväll diskuterade Shelley och Byron om det var möjligt för en människa att skapa liv i något som var dött; Darwin hade experimenterat med en vermicelli. Resonemangen gav Mary en sömnlös natt och morgonen därpå förklarade hon att hon hade fått en idé. Hennes berättelse blev den enda som fullbordades. Frankenstein or The modern Prometheus skulle så småningom bli mer känd och spridd än något som de andra skrev. Historien om den döda kroppen som ges liv och blir ett monster har fått dignitet av en urbild.

Mary nämner inget i sin dagbok om att hon skulle ha besökt Frankensteins slott när hon tillsammans med Shelley och Claire Clairmont i september 1814 återvände till England på Rhen. Radu Florescu hävdar i In search of Frankenstein att hon ville hålla tyst om besöket, så att alla skulle tro att idén helt föddes den där natten utanför Genève.

Frankenstein

Som slott betraktat har Frankensteins inte så mycket att komma med, det vimlar av intressantare och större slott i Tyskland, så min guide undrade varför jag ivrade så för att titta på ruinen av några murar och torn, när det vimlar av attraktioner längsmed Nibelungen- och Berg-strasse, två av Tysklands populära turistvägar.

Men sevärdheter och minnesmärken får sin betydelse genom betraktarens relation till dem, en pressad ensam ros kan vara mycket vackrare än en hel bukett. För mig blev det inte bara en vallfärd tillbaka till det första mötet med monsterfiguren i ungdomens biografmörker, utan också ett sätt att komma närmare de två Mary, mor och dotter, dessa två märkliga kvinnor, vars romantiska, klarsynta, tragiska liv jag följt genom dagböcker och brevväxlingar.

I verkligheten hittar man anknytningen till bokens och filmens Frankenstein bara i den nybyggda restaurangens meny där man kan inleda med en illgrön Frankenstein Cocktail (”eine gruselige Mischung”) och avsluta med en blodröd glasscoupe. Utsikten över Rhendalen är magnifik och det är ett populärt utflyktsmål. Krögaren, som föddes 1948, exakt 1000 år efter slottets ursprungliga uppbyggnad, har ivrigt studerat dess historia, men då kommer vi in på den riktige Frankenstein, och berättelserna kring honom är nästan lika gruvliga.

Franken3

https://i2.wp.com/www.art-prints-on-demand.com/kunst/simon_marsden/sepulchral_effigy_of_georg_von.jpg

En av borgens tidigare herremän, så säger traditionen, hade som husdjur en blodsugande fladdermus, som skickades ut i trakten på det att han finge dricka sig otörstig. Men det gick snett när en tillkommande 18-årig brud hittades blek och död i ett av slottets torn.

Vid foten av berget ligger Frankensteinbyn Niederbeerbach. Den hotades av en våldsam drake som lurade i en mosse. För att hindra honom från att komma upp slängde man varje år dit en vacker jungfru. Men 1531, när lotten föll på skogvaktarens dotter, bestämde George von Frankenstein att man inte längre skulle bjuda draken jungfru, utan motstånd.

Riddaren lyckades döda besten, men blev stungen av den giftiga svansen och dog strax efter. Hans gravmonument i Niederbeerbachs kyrka visar honom trampande på draken, som slingrar sin förrädiska svans upp kring benet. Men draken vilar ingalunda i ro. Den går igen, letandes efter riddaren, och senast den sågs var på Allhelgondagen 1852. Flera bybor blev attackerade av ett fjälligt djur som påminde om en liten dinosaur.

Mitt i byn står en gammal lind, under vars grenar man varje torsdag före mårtensmäss utmätte gammaldags straff. Den traditionella pålagan för kvinnor som slog sina män var att tvingas rida baklänges på en åsna.

Några ungdomar som gick vilse i grottor ledde till rykten på 1700-talet att skatter fanns gömda i labyrintiska gångar under slottet. Folk kom resande långväga ifrån för att pröva sin lycka. Krögaren hävdar bestämt att det inte finns några tunnlar, att det bara är en legend, å andra sidan vore han dum om han medgav för mycket innan han hittat något själv.

Det är möjligt att någon av dessa legender ingick bland de spökberättelser de fyra i villan berättade för varandra. Ett namn på ett slott, en anekdot, ett animerat samtal, minnet av en mor som dog en plågsam död i barnsäng. Fragment av liv som Mary Wollstonecraft-Shelley formade till en helhet när hon skrev färdigt boken i den lantliga idyllen Marlow intill Themsen. Historien om Frankenstein och hans tillkomst lär oss inte hur man kan gjuta liv i hopsydda kroppsdelar, den lär oss hur man tar delar av sitt liv och sina erfarenheter och skapar levande litteratur.

Skandinavien: Mary Wollstonecraft.

http://alatterdaybluestocking.files.wordpress.com/2011/12/marywho-display.jpg

Fredagen den 26 juni 1795 steg den engelska författaren Mary Wollstonecraft iland vid Onsala. I en tid när kvinnor av värld knappt gick över gatan utan eskort kom hon till Skandinavien i sällskap med sin ettåriga dotter Fanny och en fransk tjänarinna.

Medan resten av Europa låg i krig med Frankrike reste de igenom sjöblockaden till Göteborg, vidare upp till Halden, över Skagerack till Larvik där hon följde den vilda klippkusten till Risør innan hon vände åter till Göteborg via Christiania. Hemresan gick över Köpenhamn och Hamburg till Dover. Hon var på väg i tre och en halv månader genom trakter som inte såg många resenärer och där engelska och franska inte talades allmänt; hästskjutsar, båtlägenheter och övernattningar improviserades för varje etapp.

http://books.google.com/books?id=KtTkCg3n7ugC&printsec=frontcover&img=1&zoom=1&imgtk=AFLRE71uVv8H82DEp8pmU8__RJRPtmlLgngn4PuCM5MBWgHYna98-c3ql-G-3q-dm7H9yOk2v129rD4tDVVtXC5xe-dzHsPHHCBzy_Kr2pIZ5d8Zx9M5sM1VmKM8_E69lor_s47yPrn9http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/76/WollstonecraftSweden.jpg/220px-WollstonecraftSweden.jpg

Den rika litteraturen kring hennes liv och diktning menade länge att hon skickades iväg på resan av Gilbert Imlay, barnets far, för att han skulle få vara ifred med sin nya kvinna. De tjugofem resebrev hon skrev publicerades som A short residence in Sweden och räknas bland reselitteraturens främsta verk. Poeter och romantiker påverkades av hennes beskrivningar av den vilda naturen, hennes journalistiska iakttagelseförmåga och filosofiska reflektioner. Där finns också passager indirekt vädjande till Imlay, men inget som får läsaren att misstänka ytterligare skäl för resan.

Ett dokument i Imlays hand i Bodleian Library i Oxford antyder att något mer låg bakom: ”…utser Mary Imlay, min bästa vän och hustru, att ensamt styra mina affärer och verksamheter som jag placerat i händerna på Herr Elias Backman, underhandlare, Göteborg...”

Mary och Gilbert var inte gifta, hon trodde inte på äktenskapet som ett rättvist uttryck för förhållandet mellan man och kvinna, men det hindrade dem inte från att kalla sig gifta när det passade dem. De hade träffats fyra år tidigare i Paris, där de studerat den franska revolutionen på plats. Mary hade året innan blivit en celebritet i Londons kulturella kretsar när hon i A vindication of the rights of woman, som konsekvens av revolutionens budskap om att varje man var jämlik, konstaterade att i så fall måste också varje kvinna vara det.

Gilberts fullmakt för Mary har fått sin förklaring genom Per Nyströms forskning i arkiverade affärshandlingar. I Mary Wollstonecraft’s Scandinavian Journey (publicerad i Göteborg 1980) berättar han att hon kom från Hull på ett skepp destinerat för Helsingør och hade hoppats stiga iland vid Arendal i Norge eller i Göteborg, men ogynnsamma vindar kom emellan. I närheten av en fyr, antagligen Nidingen, blev det stiltje och kapten signalerade för lots.

När ingen dök upp övertalade Mary kaptenen att, helt mot sjöreglerna, sätta i en båt med roddare som tog Mary, Fanny och barnjungfrun över till fyren, men de två gamlingarna som knappast var ”mänskliga till sitt utseende,… de hade ingen båt, och fick inte lämna sin post under några omständigheter.”

Mary mutade sjömännen att ro dem vidare mot fastlandet. Efter 11 km mötte de en båt med lotschefen (antagligen Malösunds) och de tre kvinnorna bytte farkost.

Vid middagen gick min värd rakt på sagt och sade att jag var en observant kvinna, för jag ställde honom frågor som en man.” De initiativ hon visade när hon lyckades ta sig iland på den främmande kusten, och det intryck hon gjorde på lotschefen blir desto märkligare när man i hennes privata, desperata brev till Imlay lär att hon nästa dag på vägen till post-skjutsen mot Göteborg svimmade av utmattning och depression över det olyckliga förhållandet.

I bevarade dokument har Nyström upptäckt att Marys egentliga uppdrag var att handha ett rättsprocess som Elias Backman för Imlays räkning inlett mot den norska kaptenen Peter Ellefsen. I Strömstad, Larvik och Risør träffade hon olika människor inblandade i fallet innan hon slutligen i Köpenhamn tog upp saken med A P Bernstorff i den danska regeringen (Norge låg under Danmark vid den här tiden).

Om resten av världen applåderade hennes reseskildring, så togs den emot med irritation och ilska av göteborgarna. Hennes åsikter…

* om stadens värdshus: de var så undermåliga att hon bad om privat nattkvarter hos Elias Backman, för sin två-veckorsvistelse;

* om Gunnebo slott, där hon besökte skotten John Hall: ett uttryck för fåfänga med italienska kapitäl bland vilda klippor, en stentrappa som hotar att krossa träbyggnaden och Venusar och Apolloar som är dömda att ligga under snö större delen av året. Det enda meriterande var att slottet hade gett arbete åt ett stort antal arbetare;

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/04/gunneboj-f-weinberg1809.jpg

* om de stora köpmanshusen: uttryck för en nyrikedom som hade skapats genom kriget, på medmänniskors bekostnad;

* om matvanorna: gästfriheten var förkrossande, med måltider upp till två-tre timmar långa. Med förvåning såg hon hur aptiten stimulerades med smör, bröd, ost, rå lax, ansjovis och snaps innan man satte sig till bords;

* om Göteborgs damer: de motionerade för lite och blev feta med dålig hållning. Kaffe, kryddor och bristande hygien förstörde deras tänder;

* om Göteborgs herrar: de var robustare, friskare, men hade mer vett och humor än kvickhet eller känsla;

* om tjänarna: deras situation var förtvivlad, särskilt kvinnornas. De var inte slavar, men kunde agas, och lönen var så låg att de tvingades till tjuvnad.

https://i2.wp.com/podularity.com/wp-content/images/wollstonecraft.jpg
I de privata breven kan man märka att Marys hållning till Imlay stärktes av vistelsen i Skandinavien. Senare resenärer kunde vid besök hos Peder Anker utanför Oslo, i den engelska parken, på väggen till en liten timrad stuga, bland andra besökares namn, hitta Marys. Trots att hon i sitt introduktionsbrev gick under namnet Imlay valde hon att befästa sitt besök med ”Mary Wollstonecraft”.

https://i0.wp.com/www.web-books.com/Classics/Books/B1/B1502/MAIN/images/0467-1.jpg

Efter återkomsten till England och ett självmordsförsök i Themsen gifte hon sig med en annan stark anti-äktenskapskämpe, William Godwin, födde en dotter, Mary, och dog två veckor senare på grund av komplikationer.

Innan dottern hunnit fylla tjugo rymde hon med Percy Shelley till kontinenten och vid en resa på Rhen besökte hon i närheten av Worms ett slott vars namn hon skulle komma att göra känt i hela världen: Frankensteins slott. Om detta måste jag berätta mer i nästa avsnitt.

Dag 93 – Tyskland: Worms.

Worms cemetery

Jacob dog år 1076. Han var ungkarl. Hans gravsten är den äldsta på Europas största och äldsta judiska begravningsplats i Worms. Den stängdes 1911, men den sista graven är från 1930-talet eftersom släktingar till tidigare begravna fortfarande släpptes in. 1942 hade nazisterna tömt Worms på levande judar. Att de döda på begravningsplatsen fick vara ifred berodde inte på ett under – det berodde på list.

Det var tanken på att få vandra omkring i denna tidsmaskin som fick mig att resa till Worms. Men det var en stad märkligt levande i sin historia som tog emot mig. Till skillnad från turiststaden Trier med sina stora, påtagliga monument, som lätt kan få en Disneyland-atmosfär kring sig (badet, basilikan och resten är till för att vi ska kunna komma och titta på dem), så kräver Worms fysiskt blygsammare byggnader ett större personligt engagemang.

Worms cathedral

En besökare i Worms är mer en pilgrim än en turist, och det är inte bara judar som vallfärdar till staden, katoliker och protestanter har också historiska band.

Mindre än en prick på marken kan ett minnesmärke knappast bli. Pricken markerar den plats där Martin Luther stod när han inför kejsaren och den romerska kyrkan vägrade ta tillbaka vad han skrivit. Av den medeltida riksdagsbyggnaden finns inga spår, men man kan ana dess väggar i parkanläggningen intill domkyrkan.

För den som satt sig upp mot myndigheter av olika anledningar blir pricken en sinnebild för motstånd och seger, en punkt att stanna till vid och fundera över ens egen relation till helheten. Ett mer traditionellt monument över Luther står ett par kvarter därifrån. Det är lättare att fotografera.

Jacob hade långt till begravningsplatsen när han levde, de judiska bostadskvarteren låg i motsatta änden av staden. Enligt judisk tro är det bra att ha de döda så långt ifrån sig som möjligt, att deras hus stod alldeles intill en tidigare romersk kyrkogård tycks inte ha haft någon betydelse.

Worms judengasse

Judengasse finns kvar, men upphörde som ghetto 1801. Gatan följer stadsmuren, med husen byggda så nära muren att bröstvärnet vid ett tillfälle går igenom rummen på den övre våningen.
Känslan av Worms som en ekumenisk vallfartsort gjorde sig påmind flera gånger under mitt besök.

Worms-Synagoge

Utanför synagogan, rekonstruerad i romansk stil efter kriget, stod ett tjugotal katolska män och kvinnor och lyssnade på sin guide. När de gick in i byggnaden tog de som var utan dok eller annan huvudbonad varsin lånekalott från en låda innanför dörren innan de slog sig ned på bänkarna för att höra om den konkurrerande religionens mysterier och ritualer.

Ett av mysterierna finns runt hörnet. Kvinnor kommer fortfarande till den tusenåriga, underjordiska Mikvahn, men numera tar de bara symboliska bad. Enligt lag och tradition krävs det 800 liter ”levande”, det vill säga rinnande vatten, för att rena en kvinna efter menstruationen.

Worms 1

Reningen av livets, och dödens, alla aspekter har en stor betydelse för judarna. Vid entrén till kyrkogården finns en liten byggnad och en fontän, båda är förknippade med rening. I byggnaden tvättades kroppen på vägen in till begravningsplatsen. Vid fontänen tvättar besökaren sig på vägen ut, ett besök bland gravarna kan leda till att man blir oren.

Att komma in på Worms judiska begravningsplats är som att vandra in i en skogsglänta. De enkla, likformiga gravstenarna står utan någon ordning mellan träden på grässluttningen. Inga gravar är särskilt markerade och det finns inga gångvägar mellan dem. Några av stenarna har med tiden sjunkit djupare eller börjat luta, att rätta till dem vore att störa de dödas frid. Blommor förekommer inte som utsmyckning, det skulle vara att härma den kristna traditionen.

Worms 2

Begravningsplatsen har formen av en likbent triangel. Entrén är vid basen och där står två stenar alldeles intill varandra, helt mot traditionen. Deras smala övre kant är alltid fylld med papperslappar som hålls på plats med små stenar. I den ena ligger rabbi Meir av Rothenburg. Han var medeltidens mest vördade rabbin och sattes 1286 i fängelse av kejsaren i ett försök att hindra en massutvandring till Jerusalem; den särskilda judeskatten var alldeles för inkomstbringande.

När Meir dog 1293 hölls hans kropp som gisslan. Först fjorton år senare kunde man begrava honom genom att en rik köpman, Alexander ben Salomon Wimpfen gav hela sin förmögenhet i utbyte. Det enda han begärde var att bli begraven intill rabbi Meir. Stenarna (som besökarna för med sig på sin resa till Worms) och papperslapparna är uttryck för vördnad.

I triangelns spets, i Rabbinernas dal, som enligt traditionen har sand från Jerusalem, ligger Worms mest kända rabbiner. En av dem, Jacob, insisterade på att han skulle ligga i ostlig riktning, mot Jerusalem, och följaktligen är hans grav den enda som ligger åt rätt håll. Hur alla de andra hamnat fel är det ingen som vet.

1900-talets gravar har moderna gravstenar med inskriptioner på tyska istället för hebreiska. Judar integrerade i det tyska samhället anade inte i början av 30-talet att förföljelserna även skulle drabba dem. Att undertrycka de etniska traditioner naoch särdragen var ett sätt att distansera sig. Så kan en gammal begravningsplats bli vittnesbörd till en samhällsutveckling.

Att den fick vara ifred för nazisterna beror på en wormsarkivists slughet. När Himmler under 30-talet besökte Worms lyckades Dr F Illert berätta så livligt om kyrkogården att Himmler blev mycket intresserad. Så när nazisterna senare beslutade att bygga hus på platsen hänvisade Illert till att Himmler hade tyckt om kyrkogården och att man därför borde inhämta hans tillstånd i Berlin. Tydligen var det ingen som vågade ta upp saken med honom.

Wormsarna menar att man bott vid Rhenstranden i 6000 år och därför är Worms Tysklands äldsta stad med anor in i Nibelungenmyten. Trierna menar att man inte kan kalla vad som helst för stad och under Romarriket var Trier traktens enda riktiga stad. Båda städerna erbjuder resenären en vandring tillbaka i tiden, till romarnas fysiskt storslagna New York eller till det andligt intima Nibelungen Jerusalem.

Dag 91-92 – Tyskland: Trier.

Trier Market

Den 23 april 1826 skrev Karl Friedrich Schinkel ett brev i Trier och skickade hem till sin fru Susanne. Han hade imponerats av ”byggnader på alla sätt så stora som dem i Rom. Enorma murmassor står fortfarande, vilka, emellertid, är av en märkligt komplicerad arkitektur (nästan byzantinsk).”

Det var redan mörkt när vi en majkväll 167 år senare anlände med tåg till Trier, långt upp i Moseldalen, bara femton minuter från Luxemburg. Gatorna var tomma som våra magar när vi drev omkring sökande efter ett bevis på att det fanns 100 000 innevånare.

Nattlivet måste ha varit häftigare på romartiden, flera stora bad, palats och tempel, en amfiteater med 25000 platser – med blod och musik på repertoaren – cirkus, forum och horrea, en fullgod sysselsättning för de 80 000 stadsborna på 300-talet. Augusta Treverorum grundades -16 vilket gör det till Tysklands äldsta stad.

I Romarriket, detta väldiga EU, var Trier den tidens New York och den 3:e mest betydelsefulla staden. Den låg lockande nära de vilda, otämjda trakterna i norr (Bronx?) med rika möjligheter till ärofyllda och stimulerande, barbariska sammandrabbningar.

År 293 blev Trier kejserligt residens, men när Konstantin flyttade till Bysans, och fick en egen stad uppkallad efter sig, dalade Triers betydelse.

Den trenden bekräftades ekande av både våra magar och fötter. Slutligen hittade vi en blygsam biergarten – som mer påminde om några bord och stolar framför en svensk korvkiosk (detta var trots allt inte Bayern, utan vindistriktet Mosel). Trots utmärkt mat och flera goda ölsorter kunde jag inte dränka en irriterande känsla av att jag hamnat fel. Varför åka till Tyskland och titta på romerska ruiner, när jag redan hade sett dem i Italien? Vad kunde Trier erbjuda efter långa dagar på Forum Romanum och Ostia Antica?

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/04/trierbaths.jpg

Nästa dag klarnade det, här och där. På fältet framför de kejserliga baden hade en cirkus slagit upp sina tält. Inte riktigt samma typ som romarnas, deras Cirkus Maximus låg en bit längre upp på sluttningarna i öster, men någon med sinne för historisk humor i stadsförvaltningen hade ansett det passande att denna modernare kringresande variant av spektakel och vilda djur höll till på palaestran framför baden.

Kaiserthermen byggdes under kejsar Konstantins tid, men man kom aldrig igång med badandet – Barbara-baden fanns redan – innan han flyttade. Bara Caracallas och Diocletianus bad i Rom var större och det förra ger en bättre bild av relationen mellan de rituella badrummen.

Det är under jord som Tiers Kaiserthermen är unika. Ett modernt köpcentras godstransportvägar bleknar vid jämförelse med de 10 km av servicegångar som krävdes för att hålla ett stort romerskt bad igång. Dessa gångar är välbevarade Trier och öppna för besökare. Där nere i halvmörkret sysslade slavar med det enformiga arbetet att transportera kol och hålla värmesystemet igång.

Under medeltiden hade marknivån stigit så mycket att man kunde använda ett av badhusets fönster som stadsport. Det är mig veterligt den enda stad som man kommit in i genom badrumsfönstret, först 1817 stängdes porten.

trier_basilica_int_01

Romarna byggde allt i stort format, så det var inga problem att gömma en kyrkorgel i en av Basilikans fönstersmygar när byggnaden restaurerades på 1950-talet. Det enorma rummet är helt utan utsmyckningar och pelare och de höga tegelstensmurarna med de mjölkvita fönstren (som gör att alla som kommer in i byggnaden förlorar sin skugga) ger en känsla av lagerlokal.

Byggnadens historia är dramatisk. På 1200-talet flyttade ärkebiskoparna in och byggde en flervåningsbostad i absiden, som avskildes från huvudrummet genom en vägg. På 1600-talet revs den östra väggen för att få en passande smal flygel till det nya palatset och 1944 föll taket in vid ett bombanfall. Trots alla dessa attacker har inte den romerska själen försvunnit och det är lätt att föreställa sig hur de nybadade romarna vandrade omkring på mosaikgolvet ivriga att träffa någon som kunde berätta nyheter hemifrån.

trier

Triers tre stora tidsmaskiner ligger på en rad: badet, basilikan, och längst i norr, katedralen. Sällan har väl ett sådant sammelsurium skådats som den hopbyggda domkyrkan och Liebfrauenkirche. Beroende på vilket håll man tittar från ser man något romanskt, något gotiskt, något barockt, något som påminner om ett palats, och minsann är där inte spår av en alphydda också. Purister får antagligen hicka, medan vi andra gratulerar oss själva för vår stora tolerans, ända tills vi får syn på den schweiziske konstnären F Gehrs moderna tolkningar av världens undergång och frälsningen på västväggen.
http://www.math.uni-trier.de/~PDEOPT/Trier_Porta_Nigra7.jpg

Hade vi bara fortsatt ett kvarter till kvällen innan, så skulle vi ha kommit till Hauptmarkt, Triers stortorg. Strax bortom ligger Triers symbol, och den naturliga pricken över den raka linje vi just beskrivit, Porta Nigra. Denna massiva stadsport är antagligen det arkitektoniskt vackraste romerska monumentet utanför Italien. De dubbla arkaderna leder till en innergård där fienden kunde anfallas från alla sidor. När romarna försvann förvandlades porten till en två-våningskyrka, men Napoleon blev så imponerad av den krigiska utstrålningen att han lät avlägsna alla fromma associationer.

https://i2.wp.com/www.go100percent.org/cms/uploads/pics/trier_marktplatz.jpg

Vid Hauptmarkt ligger Tysklands äldsta apotek och i närheten det äldsta judiska bostadshuset och den äldsta kyrkan. Trier-borna är tydligt stolta över sina uråldriga relationer. På fasaden till en 1400-talsbyggnad vid torget kan man läsa: ”Trier existerade 1300 år innan Rom ens fanns till”.

Trier2

Men Triers uppfattning om att det är Tysklands äldsta stad är inte självklar för alla tyskar. I Worms menar man att det är deras stad som är äldst. Det måste vi undersöka närmare i nästa avsnitt.

Turisthistoria: Några tankar om resandet.

Victorian-British-tourist-001

Med båt, allt längre trängande in i landet, varje flodkrök väktare av landskapets hemligheter; till fots, spjut i hand och sandaler på fötterna, längs spikraka stenbelagda vägar till civilisationens sista gränspostering; med häst och vagn över egentligen oframkomliga stenströdda kullar till improviserade värdshus’ ostandardiserade nattläger; med segel eller ånga på enformigt sträckande hav till nya kontinenter och ett nytt liv; av Spies förpackad och genom luften transporterad till ett rum med balkong och utsikt över syd-poolen.

Resenärer har funnits i alla tider. Deras avsikter, transportmedel och klädsel har förändrats, men själva kärnan i resandet, att erövra ett nytt rum, en ny miljö, ett nytt landskap, och lägga de nya erfarenheterna till de gamla, låta dem påverka ens uppfattning om sig själv och andra, den upplevelsen förenar det romantiska parets flykt upp för Rhen, bort från konventionernas England med den romerske soldatens marsch mot de upproriska gallerna och pilgrimens exaltiska resa till förlåtelsen och emigranten nya start och charterresenärens korta visit.

Sedan mitten av 1800-talet har resandet alltmer organiserats, blivit en industri med företag som syftar till att undanröja obehagliga överraskningar för resenärerna: Tågluffarkort gör att resenären inte behöver köpa biljetter för varje färdsträcka, aketresor undanröjer hotellbekymmer på resmålet, en sight seeing-buss gör en välavvägd stadsrundtur, elektroniska tidtabeller räknar automatiskt ut den bästa (det vill säga kortaste och snabbaste) färdvägen.

https://i0.wp.com/newsroom.aaa.com/wp-content/uploads/2011/07/history_travel-300x233.jpg

Men alla överraskningar kan inte förutses och organisationen kan bryta samman, hotell blir överbokade, sight seeing-bussar fastnar i bilköer och ibland vill man inte åka den kortaste och snabbaste, utan den långsammaste och vackraste, tågsträckan. Det är lätt hänt att de bästa resorna blir det samma som de bäst organiserade, att man varit så upptagen med att kontrollera om det fungerar hela tiden att det är först efter hemkomsten vid betraktandet av alla knäppta fotografier som man börjar reflektera över de miljöer man passerat igenom.

Hur erövrar du en ny miljö? Att bara se en ny stad från en bussrundtur är egentligen ingen större skillnad än att se en dokumentär om staden i TV, med TV-rutan utbytt mot bussens fönsterruta och berättaren mot guiden. Men att du tränger in stadens minsta gränder till fots behöver inte automatiskt innebära att du kommit den närmare. Det handlar mer om attityd än metod.

Att lära känna en ny stad skiljer sig inte särskilt mycket från att lära känna en ny människa. Du kan veta allt om hennes bakgårdar och kullar, fotograferat dem med vartenda objektiv, utan att du vet vem hon är. Det borde kanske finnas samtalsterapeuter för resenärer som vill få meningsfulla förhållanden till sina resgemål.

Vi ska i några kommande avsnitt följa resenärer i historien: en romares nöjesresa till Trier, Romarrikets New York; judars och katolikers och protestanters vallfärder till medeltidsstaden Worms; Doktor Fausts irrande från hans födelseby Knittlingen, Mary Wollstonecrafts märkliga uppdrag i Göteborg och hennes dotters upptäckt av litteraturhistoriens mest kända slott; de allierades inmarsch över gränsen från Belgien till Aachen i andra världskrigets slutskede; samt slutligen, min egen pilgrimsfärd till en kyrka som, utan att jag visste det då, hade stor inverkan på mig under gymnasietiden, Liebfraukirche i Worms.

Fortsättningen på Turisthistoria finns här

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/04/aachen2b212boctober2b1944.jpg

Turisthistoria – Frankrike: Paris.

https://i0.wp.com/b.vimeocdn.com/ts/978/264/97826441_640.jpg

Enstaka turister hittade till Paris till och med under den franska revolutionen. Mary Woolstonecraft-Shelley (Frankensteins författare) berättar att de redan i Calais köpte den röd-vit-blå kokarden och bar den som skydd mot mobben. Hundra år senare hade giljotinens halshuggningar upphört att vara folknöje, men stadens turister ägnade sig fortfarande åt det makabra.

I Death in the Seine, en film av Peter Greenaway, kan vi i en rekonstruktion se hur drunknade kroppar behandlades i bårhuset. Varje lik låg framme under tre dagar. Deras kläder hängde ovanför dem. Genom att sprinkla dem med vatten höll man dem fräscha. Att gå och titta på dessa kroppar tillhörde Paris sevärdheter på 1890-talet. Sedan kunde man fortsätta till något av slakterierna och avsluta med kanske resans höjdpunkt, ett besök i kloakerna.

paris

Sex, mat och dryck tillhörde huvudattraktionerna i Paris, särskilt för de viktorianskt styrda engelsmännen. Många restauranger hade privata rum där en gentleman kunde dinera med sin dam på alla vis. Boulevardlivet var berömt med kaféer som Café de Paris på Avenue de l’Opera och Café de la Paix (ovan) på Place de l’Opera. Guideboken rådde damerna att de utan att bryta mot anständigheten kunde besöka kaféerna, ”utom de på norra sidan av boulevarderna mellan Grand Opéra och Rue St Denis”.

Kring sekelskiftet rekommenderades restaurangerna Tour d’argent, Madame Pruniers och Pré Catalan, namn som fortfarande är gångbara, medan man i den andra ändan av menyn kunde hitta de billigaste typerna: Bouillons, en sorts soppkök, och Crémeries, arbetarrestauranger med ”vild” matlagning.

Nattlivet med sin dekadenta Can Can blommade på ställen som Folies Bergères, Olympia, Casino de Paris och Moulin Rouge. Från Renoirs och van Goghs favoritställe, utomhushaket Moulin de la Galette, avråddes dock.

https://i2.wp.com/autourduperetanguy.blogspirit.com/images/medium_folies_BERGERES.jpghttp://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/af/Casino_de_Paris_poster_-_Jules_Ch%C3%A9ret.jpg

Turisthistoria – Frankrike: Paris 1871.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/76/Paris_1871_-_after_Commune.jpg

I slutet av januari 1871 när tyskarna höll Paris belägrat i ”en ring av stål” inträdde ett vapenstillestånd. En kommitté i London bildades för att ordna med matsändningar till den franska huvudstaden. För övertyga sig om att leveranserna kom fram skickades John Bredall iväg för att rapportera.

Vid ankomsten till Dieppe upptäckte han att alla hotellrum var fullbelagda med tyska soldater och han uppmanades att återvända till England. I stället tog han tåget till Rouen där han träffade en herre med tre döttrar. De hade placerats på ett säkert ställe under belägringen och nu var han på väg tillbaka med dem.

Efter ha tillbringat natten i Rouen, i ett pensionat som mannen på tåget hade visat till, fortsatte Bredall nästa dag med tåg till Amiens. Vagnarna var uteslutande av tredje klass, smutsiga efter att han transporterat tyska soldater över hela landet. Fönsterna var trasiga och paraplyer måste spännas upp som skydd mot regnet.

När han slutligen kom till Gonesse i utkanten av Paris gick inte tåget längre, så den sista vägen in mot centrum tvingades Bredall gå. Han beskrev i sin rapport vad han såg:

Området på båda sidor av vägen var helt övergivet och blott några få bybor kunde ses. Ödelagda hemman, ruiner som fortfarande pyrde, mötte blicken i alla riktningar, hus slagna i stycken… gravar över soldater ihjälslagna i en eller annan av de stora sammandrabbningarna.”

Efter några timmar nådde Bredall de tyska linjerna och tilläts komma in i Paris. Han besökte olika delar av staden för att konstatera att utdelningen av mat fungerade och återvände efter tolv dagar till London där hans vänner hade börjat bli oroliga:

…några hade dragit slutsatsen att jag hade skjutits som spion.”

https://i1.wp.com/imgc.allpostersimages.com/images/P-473-488-90/16/1637/LZ5GD00Z/posters/betinet-blanche-d-antigny-and-her-velocipede.jpg

Cykeln blev enormt populär under 1870-talet och inte minst damer började cykelturista. Deras bagage skickades i förväg, så att de på kvällen vid ankomsten till hotellet kunde byta om och bli ljuvligt kvinnliga efter dammet på vägarna. Prospekten utlovade att chanserna till att träffa angenämt ressällskap var stora under dessa resor.

Den första cykelturen till Normandie ägde rum 1896, tolk och reseledare medföljde. Senare utsträcktes pedaltrampandet till Holland, Schweiz och Italien.

https://i0.wp.com/media.treehugger.com/assets/images/2012/05/BikesinNYC.jpg.492x0_q85_crop-smart.jpg