Träden växte tätt alldeles inpå vägen, utan att lämna plats för en dikesren, som om någon hade haft bråttom och bara röjt undan minimalt för att det skulle gå att komma fram. När bussen passerade en kalhuggen remsa tittade flera passagerare samtidigt ut genom fönstren under några ögonblick innan de återgick till vad de sysslat med innan. Jag förstod att vi hade passerat stadsgränsen där muren tidigare stått, och att det fortfarande, nästan ett år efter den rivits, för många människor inte var en vardaglig händelse.
Vi åkte med buss 99, en nyinrättad linje, mellan Wannsee i sydvästra Berlin och Potsdam i gamla DDR. Jag var på väg till DEFA-ateljéerna i Babelsberg. Om jag hade försökt göra samma sak för två år sedan skulle jag dels ha behövt ordna ett besöksvisum innan jag lämnade Sverige, eftersom det enklare dagvisumet bara gällde för själva staden Öst-Berlin, inte för landsbygden utanför; dels skulle jag ha varit tvungen att resa en lång omväg via Friedrichstrasse och med tåg i en halvcirkel söder om Väst-Berlin.
DEFA-studion står inte längre under statligt beskydd och privatiseringsprocessen är lång och besvärlig. Man försöker locka internationella filmintressenter, men troligtvis är det tv-produktion som kommer att bli den huvudsakliga inriktningen. Studio Hamburg och Bavaria är Tysklands ledande inom området och för att kunna konkurrera med dem måste DEFA göra moderniseringar inom ett flertal områden.
Oljeeldning ska ersätta koluppvärmningen, de manuella skrivmaskinerna ska förvandlas till datorer och ett internt kommunikationssystem införs, en ganska viktig åtgärd på ett ateljéområde som omfattar 500 000 m². Personalminskningar behövs, i studiokantinen var 27 människor anställda för att servera 260 måltider/dag. Trots underutvecklingen fick dokumentäravdelningen i höstas uppdraget att göra en film om Brandenburger Tor.
Ett av DEFA:s försök att få studions ekonomi på fötter är att öppna den för turister och bjuda på studiotur med specialevenemang. De som blivit bortskämda av Universal i Hollywood och liknande hyperelektroniska platser har kanske inte så mycket att hämta i Babelsberg, här går det så att säga med ångmaskin, men om man rättar förväntningarna efter förutsättningarna, så kan man tillbringa en fascinerande dag vandrande mellan studioområdets olika avdelningar. För de filmhistoriskt intresserade är det ett Mekka, att stå i ateljén där Metropolis spelades in, och att se Marlene Dietrichs kläder från Blå Ängeln är en andlig upplevelse.
Ufa (Universum Film AG) bildades 1917 genom sammanslagning av privata filmbolag. DEFA (Deutsche Film AG) etablerades 1946. Tanken var att den tyska filmindustrin skulle bli tillräckligt stark för att motverka de allierades propaganda.
Ateljéerna som byggdes i Berlins utkant blev Europas största och på 20-talet florerade den tyska filmproduktionen. Under rekordåret 1922 spelades 472 filmer in. Ufas ljussättning och dekor blev stilbildande i Europa. Regissörer som Murnau, Pabst, Lubitsch, von Sternberg och Lang, skådespelare som Pola Negri, Emil Jannings, Greta Garbo och Marlene Dietrich gjorde några av sina bästa filmer här. De flesta hamnade så småningom i Hollywood; den amerikanska filmen är i hög grad byggd på europeiskt kunnande i filmarbetets alla faser.
Metropolis är kanske den film som mest förknippas med Ufa-ateljéerna. Den största studiobyggnaden uppfördes 1926 för att härbärgera den futuristiska stadens stora kulisser. I dag är den uppdelad i en större och två mindre och kallas för Metropolis-Halle. Att filmproduktion pågick kunde vi se genom det spelcasino som var uppbyggt i en av de mindre, men i den större studion var man i färd med att bygga om för ett franskt teaterbesök. Senare på hösten användes lokalen för utdelningen av det europeiska filmpriset Felix. Två bevis på hur man på olika sätt försöker hitta alternativa användningsområden. Några spår av Moloch syntes inte till.
En rundvandring på studioområdet tar en halv dag och då visas ändå bara en femtedel av hela ytan. Det är svårt att göra det snabbare eftersom man hela tiden slussas runt i grupper mellan de olika aktiviteterna. Somt är rent töntigt, till exempel sjörövarna som demonstrerar stunts, annat är riktigt informativt, som när vi följer en filminspelnings olika faser; från dekorverkstad via studiohallarna och klipprum till en liten biograf där en halvtimmes film visar klassiska scener ur studions rika produktion.
I den stora kostymgarderoben får barnen klä ut sig och sminka sig, och i Europas största rekvisitaförråd, med över en miljon föremål, kan vi leta bland minnen från filmer som är lika konkreta och påtagliga som de som springer ur verklighetens föremål.
På en uppbyggd berlingata från 20-talet demonstreras hur en filminspelning går till. Besökarnas kameror klickar, precis som på en riktig gata i Berlin. Och är det egentligen någon skillnad mellan filmstudions kulissgata och dagens Unter den Linden med Brandenburger Tor, som förvandlats från en kuliss för de preussiska ritualerna till en bakgrund för turistisk kommers.
Det som vi ibland uppfattar som aningslös valhänthet i det gamla DDR bottnar i att den statliga tryggheten inte krävde att man behövde utveckla något speciellt kunnande i att konkurrera. Nu när man lär sig kommersiellt tänkande är det som att se ett barn börja ta stapplande steg. Det ser lite komiskt ut ibland, lite ovant, men antagligen springer man snart. Om inte DEFA-studion kan trygga sin sysselsättning kommer vi att få en ny ruin, en ruin av kulisser. Det finns fler än ett sätt att bomba en byggnad, politiska beslut och processer kan vara lika effektiva.
I nästa fas stiger vi ned i den aningslösas dal och når Dresden – en stad som till en del påminner om Västra Frölunda.
Sedan mitt besök strax efter murens fall har de första trevande försöken att bygga en temapark ersatts av en mer sofistikerad anläggning. Och filminspelningarna fortsätter när studion firar 100 år.
Från Edinburgh till Istanbul 