Dag 99 – Tyskland: Hannover: Max & Moritz.

”Dumhet är också en naturlig begåvning.”
”Frågan är ofta lögnens moder.” (Två Busch-citat)

Den otäckaste sagan är inte den där häxan knuffas i ugnen, inte heller den där en snövit vacker prinsessa tas ut i skogen för att undanröjas och träffar ett gäng konstiga dvärgar, den ena perversare än den andra. Nej, i alla otäcka sagor vinner det goda, och då kan de omöjligt vara otäcka på allvar. Om Hans och Greta hade hamnat i spisen eller Snövit satt sitt äpple i halsen och slumpen i form av en prins utan filter inte hade väckt henne – DÅ hade det varit otäckt. Men sagor är inte på det viset. Eller…?

Den som tror att sagor ALLTID ordnar upp sig till det bästa har inte hört talas om Max och Moritz. De var stygga pojkar som hittade på fantasifulla spratt i Pigge och Gniddes och Emil i Lönnebergas anda. Och stygga pojkar ska förstås ha sitt straff. Så när Max och Moritz matar de fyra hönorna med brödbitar som de bundit snören i så att hönorna stryper sig själva när de försöker komma loss och sedan stjäl och äter upp hönsen när de stekts och när de till hälften sågar igenom spången över bäcken och fyller kantorns pipa med krut eller stoppar ollonborrar i onkelns madrass – så är det helt riktigt att de i slutet får lära sig veta hut.

Först ramlar de mjölet och sedan i degen och bagaren får tag på dem och gör limpor av dem som han gräddar. Men de överlever! Då tar mjölnaren dem till kvarnen och mal ner dem så att ankorna kan picka i sig de små bitarna och hur det går sedan, det vet bara de stinna ankorna. Tänk om Emil skulle råka ut för det här!

Berättelsen om Max och Moritz kom till 1865 och även om det inte finns några pratbubblor till bilderna, utan verser under dem, så får den nog räknas som den första tecknade serien; inte minst därför att alla tecknade busungar i fortsättningen tycks ha drag av Max och Moritz, om än i måttligare framtoning.

Wilhelm Busch var en mångsidig man, född 15 april 1832 i Wiedensahl som den äldste av sju barn. Han hoppade av de tekniska studierna vid högskolan i Hannover och tog upp måleriet istället. Men det var först när han bröt med den akademiska konsten och började teckna sina humoristiska bagateller som han uppmärksammades i vidare kretsar. Humor förresten? Hur kan man finna något roligt i skuldkomplex och fritänkande, i pessimism och sadism, i påhopp och motstånd, i smälek och förståelse? Typiska karaktärsdrag hos en satiriker och karikatyrtecknare där humorn inte är ytligt underhållande, utan slungar hullingförsedda pilar mot samhällets sjuka sår.

Genombrottet kom med Max och Moritz och under de kommande tjugo åren producerade Buschs vilda fantasi en ström av bildberättelser: Hans Huckebein, olyckskorpen, Den fräcka mjölnardottern, Snurriburr eller bina, Apan Fipps, Småhantverk för småögon och småöron och många, många fler.

Det vimlar av svåröversätta ordvitsar. Tyskans ”Schnurr” betyder inte bara ”snurr”, utan för tankarna även till ”spelman”, ”mustascher”, ”tokigt påhitt”, ”skrumpen kärring” och ”morrhår” medans ”burr” betyder både insektsljud och ”ptro!”. ”Stippstörchen”, som jag översatt med ”småhantverk”, består av orden ”stipp” (”småsak”, ”prick”, ”sås”, ”peta på”) och ”störchen” som kan komma ifrån ”Stör” som betyder fisken ”stör” eller ”hantverksarbete”, men som också har att göra med ”Storch” (”stork”) och att ”kliva som en stork”. Denna associationsrikedom bidrar förstås en hel del den stimulerande upplevelsen om man läser berättelserna på tyska.

Den första översättningen av Max och Moritz var en dansk utgåva 1866. I dag finns det närmare 200; en av de svenska kom 1977 och var gjord av Lennart Hellsing.

På äldre dar ägnade sig Busch mestadels åt att måla lugna landskap, fjärran från de utmanande teckningarna. Han dog 9 januari 1908 i Mechtshausen där han ligger begraven.

Sedan 1937 finns ett Wilhelm Busch-museum i Hannover. Efter kriget flyttade det in i Georgenpalais (byggt 1779-1782) i Georgengarten – en av de tre trädgårdarna som ingår i parkanläggningen Herrenhausen. Wilhelm Busch-sällskapet ger ut en årsbok och faksimiltryck av hans anteckningsböcker.

Busch ingår i en tradition av satiriska tecknare och museet har en stor samling verk av andra konstnärer som arbetat i genren: Olaf Gulbransson, Heinrich Zille, A Paul Weber, Mirko Szewczuk, H E Köhler, Ronald Searle, Ewert Karlsson m fl. Det hålls regelbunda specialutställningar.