Dag 94 – Tyskland: Frankensteins slott.

Det är inte så konstigt att det verkligen finns ett slott som heter Frankensteins slott. Frankerna var en stor folkstam och deras namn ynglade av sig åt alla möjliga håll: Frankfurt, Frankrike, Frank Gunnarsson… Att alla (utom möjligen vegetarianer) ryser mer när de hör ordet ”Frankenstein” än ”frankfurter” beror inte på frankerna, ej heller på borgens innevånare genom historien, utan på en engelsk 19-årig flicka.

När Percy Shelley en sommarkväll 1816 blev inbjuden av lord Byron till en villa utanför Genève, så hade han redan hunnit få två barn med sin följeslagare Mary Wollstonecraft. Nej, det var inte samma Mary som gjorde göteborgsresan, de blandas ofta ihop, utan hennes dotter. Under natten envisades Byrons läkare Polidori med att uppträda makabert och läsa tyska spökhistorier.

I den upphetsade stämningen beslöt man sig för att skriva en varsin skräckberättelse. Byron fick en idé om en vampyr, Polidori skrev om en dam med dödskalle som huvud, Shelley gick tillbaka till sina barndomsminnen och Mary kom inte på någonting, kanske förståeligt i det illustra sällskapet.

Nästa kväll diskuterade Shelley och Byron om det var möjligt för en människa att skapa liv i något som var dött; Darwin hade experimenterat med en vermicelli. Resonemangen gav Mary en sömnlös natt och morgonen därpå förklarade hon att hon hade fått en idé. Hennes berättelse blev den enda som fullbordades. Frankenstein or The modern Prometheus skulle så småningom bli mer känd och spridd än något som de andra skrev. Historien om den döda kroppen som ges liv och blir ett monster har fått dignitet av en urbild.

Mary nämner inget i sin dagbok om att hon skulle ha besökt Frankensteins slott när hon tillsammans med Shelley och Claire Clairmont i september 1814 återvände till England på Rhen. Radu Florescu hävdar i In search of Frankenstein att hon ville hålla tyst om besöket, så att alla skulle tro att idén helt föddes den där natten utanför Genève.

Som slott betraktat har Frankensteins inte så mycket att komma med, det vimlar av intressantare och större slott i Tyskland, så min guide undrade varför jag ivrade så för att titta på ruinen av några murar och torn, när det vimlar av attraktioner längsmed Nibelungen- och Berg-strasse, två av Tysklands populära turistvägar.

Men sevärdheter och minnesmärken får sin betydelse genom betraktarens relation till dem, en pressad ensam ros kan vara mycket vackrare än en hel bukett. För mig blev det inte bara en vallfärd tillbaka till det första mötet med monsterfiguren i ungdomens biografmörker, utan också ett sätt att komma närmare de två Mary, mor och dotter, dessa två märkliga kvinnor, vars romantiska, klarsynta, tragiska liv jag följt genom dagböcker och brevväxlingar.

I verkligheten hittar man anknytningen till bokens och filmens Frankenstein bara i den nybyggda restaurangens meny där man kan inleda med en illgrön Frankenstein Cocktail (”eine gruselige Mischung”) och avsluta med en blodröd glasscoupe. Utsikten över Rhendalen är magnifik och det är ett populärt utflyktsmål. Krögaren, som föddes 1948, exakt 1000 år efter slottets ursprungliga uppbyggnad, har ivrigt studerat dess historia, men då kommer vi in på den riktige Frankenstein, och berättelserna kring honom är nästan lika gruvliga.

En av borgens tidigare herremän, så säger traditionen, hade som husdjur en blodsugande fladdermus, som skickades ut i trakten på det att han finge dricka sig otörstig. Men det gick snett när en tillkommande 18-årig brud hittades blek och död i ett av slottets torn.

Vid foten av berget ligger Frankensteinbyn Niederbeerbach. Den hotades av en våldsam drake som lurade i en mosse. För att hindra honom från att komma upp slängde man varje år dit en vacker jungfru. Men 1531, när lotten föll på skogvaktarens dotter, bestämde George von Frankenstein att man inte längre skulle bjuda draken jungfru, utan motstånd.

Riddaren lyckades döda besten, men blev stungen av den giftiga svansen och dog strax efter. Hans gravmonument i Niederbeerbachs kyrka visar honom trampande på draken, som slingrar sin förrädiska svans upp kring benet. Men draken vilar ingalunda i ro. Den går igen, letandes efter riddaren, och senast den sågs var på Allhelgondagen 1852. Flera bybor blev attackerade av ett fjälligt djur som påminde om en liten dinosaur.

Mitt i byn står en gammal lind, under vars grenar man varje torsdag före mårtensmäss utmätte gammaldags straff. Den traditionella pålagan för kvinnor som slog sina män var att tvingas rida baklänges på en åsna.

Några ungdomar som gick vilse i grottor ledde till rykten på 1700-talet att skatter fanns gömda i labyrintiska gångar under slottet. Folk kom resande långväga ifrån för att pröva sin lycka. Krögaren hävdar bestämt att det inte finns några tunnlar, att det bara är en legend, å andra sidan vore han dum om han medgav för mycket innan han hittat något själv.

Det är möjligt att någon av dessa legender ingick bland de spökberättelser de fyra i villan berättade för varandra. Ett namn på ett slott, en anekdot, ett animerat samtal, minnet av en mor som dog en plågsam död i barnsäng. Fragment av liv som Mary Wollstonecraft-Shelley formade till en helhet när hon skrev färdigt boken i den lantliga idyllen Marlow intill Themsen. Historien om Frankenstein och hans tillkomst lär oss inte hur man kan gjuta liv i hopsydda kroppsdelar, den lär oss hur man tar delar av sitt liv och sina erfarenheter och skapar levande litteratur.