Jacob dog år 1076. Han var ungkarl. Hans gravsten är den äldsta på Europas största och äldsta judiska begravningsplats i Worms. Den stängdes 1911, men den sista graven är från 1930-talet eftersom släktingar till tidigare begravna fortfarande släpptes in. 1942 hade nazisterna tömt Worms på levande judar. Att de döda på begravningsplatsen fick vara ifred berodde inte på ett under – det berodde på list.
Det var tanken på att få vandra omkring i denna tidsmaskin som fick mig att resa till Worms. Men det var en stad märkligt levande i sin historia som tog emot mig. Till skillnad från turiststaden Trier med sina stora, påtagliga monument, som lätt kan få en Disneyland-atmosfär kring sig (badet, basilikan och resten är till för att vi ska kunna komma och titta på dem), så kräver Worms fysiskt blygsammare byggnader ett större personligt engagemang.
En besökare i Worms är mer en pilgrim än en turist, och det är inte bara judar som vallfärdar till staden, katoliker och protestanter har också historiska band.
Mindre än en prick på marken kan ett minnesmärke knappast bli. Pricken markerar den plats där Martin Luther stod när han inför kejsaren och den romerska kyrkan vägrade ta tillbaka vad han skrivit. Av den medeltida riksdagsbyggnaden finns inga spår, men man kan ana dess väggar i parkanläggningen intill domkyrkan.
För den som satt sig upp mot myndigheter av olika anledningar blir pricken en sinnebild för motstånd och seger, en punkt att stanna till vid och fundera över ens egen relation till helheten. Ett mer traditionellt monument över Luther står ett par kvarter därifrån. Det är lättare att fotografera.
Jacob hade långt till begravningsplatsen när han levde, de judiska bostadskvarteren låg i motsatta änden av staden. Enligt judisk tro är det bra att ha de döda så långt ifrån sig som möjligt, att deras hus stod alldeles intill en tidigare romersk kyrkogård tycks inte ha haft någon betydelse.
Judengasse finns kvar, men upphörde som ghetto 1801. Gatan följer stadsmuren, med husen byggda så nära muren att bröstvärnet vid ett tillfälle går igenom rummen på den övre våningen.
Känslan av Worms som en ekumenisk vallfartsort gjorde sig påmind flera gånger under mitt besök.
Utanför synagogan, rekonstruerad i romansk stil efter kriget, stod ett tjugotal katolska män och kvinnor och lyssnade på sin guide. När de gick in i byggnaden tog de som var utan dok eller annan huvudbonad varsin lånekalott från en låda innanför dörren innan de slog sig ned på bänkarna för att höra om den konkurrerande religionens mysterier och ritualer.
Ett av mysterierna finns runt hörnet. Kvinnor kommer fortfarande till den tusenåriga, underjordiska Mikvahn, men numera tar de bara symboliska bad. Enligt lag och tradition krävs det 800 liter ”levande”, det vill säga rinnande vatten, för att rena en kvinna efter menstruationen.
Reningen av livets, och dödens, alla aspekter har en stor betydelse för judarna. Vid entrén till kyrkogården finns en liten byggnad och en fontän, båda är förknippade med rening. I byggnaden tvättades kroppen på vägen in till begravningsplatsen. Vid fontänen tvättar besökaren sig på vägen ut, ett besök bland gravarna kan leda till att man blir oren.
Att komma in på Worms judiska begravningsplats är som att vandra in i en skogsglänta. De enkla, likformiga gravstenarna står utan någon ordning mellan träden på grässluttningen. Inga gravar är särskilt markerade och det finns inga gångvägar mellan dem. Några av stenarna har med tiden sjunkit djupare eller börjat luta, att rätta till dem vore att störa de dödas frid. Blommor förekommer inte som utsmyckning, det skulle vara att härma den kristna traditionen.
Begravningsplatsen har formen av en likbent triangel. Entrén är vid basen och där står två stenar alldeles intill varandra, helt mot traditionen. Deras smala övre kant är alltid fylld med papperslappar som hålls på plats med små stenar. I den ena ligger rabbi Meir av Rothenburg. Han var medeltidens mest vördade rabbin och sattes 1286 i fängelse av kejsaren i ett försök att hindra en massutvandring till Jerusalem; den särskilda judeskatten var alldeles för inkomstbringande.
När Meir dog 1293 hölls hans kropp som gisslan. Först fjorton år senare kunde man begrava honom genom att en rik köpman, Alexander ben Salomon Wimpfen gav hela sin förmögenhet i utbyte. Det enda han begärde var att bli begraven intill rabbi Meir. Stenarna (som besökarna för med sig på sin resa till Worms) och papperslapparna är uttryck för vördnad.
I triangelns spets, i Rabbinernas dal, som enligt traditionen har sand från Jerusalem, ligger Worms mest kända rabbiner. En av dem, Jacob, insisterade på att han skulle ligga i ostlig riktning, mot Jerusalem, och följaktligen är hans grav den enda som ligger åt rätt håll. Hur alla de andra hamnat fel är det ingen som vet.
1900-talets gravar har moderna gravstenar med inskriptioner på tyska istället för hebreiska. Judar integrerade i det tyska samhället anade inte i början av 30-talet att förföljelserna även skulle drabba dem. Att undertrycka de etniska traditioner naoch särdragen var ett sätt att distansera sig. Så kan en gammal begravningsplats bli vittnesbörd till en samhällsutveckling.
Att den fick vara ifred för nazisterna beror på en wormsarkivists slughet. När Himmler under 30-talet besökte Worms lyckades Dr F Illert berätta så livligt om kyrkogården att Himmler blev mycket intresserad. Så när nazisterna senare beslutade att bygga hus på platsen hänvisade Illert till att Himmler hade tyckt om kyrkogården och att man därför borde inhämta hans tillstånd i Berlin. Tydligen var det ingen som vågade ta upp saken med honom.
Wormsarna menar att man bott vid Rhenstranden i 6000 år och därför är Worms Tysklands äldsta stad med anor in i Nibelungenmyten. Trierna menar att man inte kan kalla vad som helst för stad och under Romarriket var Trier traktens enda riktiga stad. Båda städerna erbjuder resenären en vandring tillbaka i tiden, till romarnas fysiskt storslagna New York eller till det andligt intima Nibelungen Jerusalem.
Från Edinburgh till Istanbul 