Dag 79 – Belgien: Ieper.

http://theswisswatchblogdotcom.files.wordpress.com/2012/08/dsc_0485.jpg

Västerut. Vidare västerut. Efter vår första kväll i Belgien, på ölfestival i Oudenaarde, äntrade vi tåget och fortsatte längre in i Flandern. Vi ville förstå öl, inte bara drabbas av det.

Tre saker krävs för att det ska bli öl: vatten, malt, humle och jäst. Vatten finns överallt och det finns ingen anledning att göra någon större affär av det, men nästan varje lokalt bryggeri i Belgien vårdar sin egen brunn, vissa öl lär bara gå att tillverka på rätt sätt med ett visst vatten.

Korn är det sädeslag som är minst lämpat att baka bröd av, vilket är tur, för samtidigt är det den bästa grunden för öl. Vete används för flera ljusa sorter och det händer ibland att råg blir öl, till och med ris och majs, men det allra, allra mesta ölet kommer från korn.

Söder om Bryssel och öster om Antwerpen ligger de områden som producerar det inhemska kornet, men större delen importeras, från Frankrike, Tyskland, Danmark, Holland och England.

Det är bara de allra största bryggerierna som Stella, som gör sin egen malt. De andra får förlita sig på de dryga halvdussinet malterier som finns i Belgien. Processen är enkel, man lägger kornet i vatten och låter det börja gro. Sedan torkar man det. Den sörja som uppstår är malt, som kan användas antingen för öl eller whisky.

Färg och karaktär på malten styrs genom bland annat fuktighet och temperatur. Precis som med whisky, så finns det öl som görs på en enda malt, men de flesta kombinerar två-tre olika, och specialöl kan i sällsynta fall använda sig av ända upp till åtta.

Något malteri låg inte i vår väg, däremot ett humlemuseum, mitt i Belgiens humleintensivaste odlingsdistrikt i västra Flandern. Efter en timme på tåget nådde vi Ieper, en ort som man inte kan komma till utan att återvända till första världskriget.

https://i0.wp.com/farm1.staticflickr.com/159/367326954_148d2e344f.jpg

Ieper (Ypres) jämnades med marken under de fyra år som allierade och tyskar slogs om de strategiskt viktiga kullarna, den sista biten belgisk mark som var oerövrad. Några större förändringar av frontlinjerna ägde aldrig rum. Totalt 68 miljoner män inkallades under första världskriget. Av dem dog 9 miljoner, vilket är nästan lika många som Belgiens befolkning i dag. Kring Ieper dog eller “försvann” en halv miljon. De 170 begravningsplatserna i trakten vittnar med sina strikta rader av vita kors om vansinnet. Vid många av dem finns små minnesmuseer. Störst är Tyne Cot med 11 871 gravar.

http://www.robots.ox.ac.uk/~derek/Images/Ypres/lakenhalle.jpg

Hela den återuppbyggda staden är ett monument, men det är i det nya interaktiva museet In Flanders Fields i helt återuppbyggda Lakenhalle (ursprungligen från 1304) som första världskrigets vardagsliv tränger in genom besökarens alla sinnen med hjälp av senaste interaktiva museiteknologi.

https://i2.wp.com/www.euro-t-guide.com/See_Photo/Belgium/NW_Ypres/In_Flanders_Fields_Museum_2011_10.jpg

Den 21 oktober 1914 inleddes striderna kring Ieper. Tyskarna skickade otränade, unga  volontärer in i staden och på Langenmarkt dödades de i hundratals i vad som kom att kallas Studentenschlacht (studentslakten, egentligen ska det översättas studentslaget).

Fraterniseringen i ingen-mans-land under den första krigsjulen är ingen myt. Den ägde verkligen rum. På julaftonen ställde tyskarna upp små julgranar med tända ljus på skyddsvärnet och julsånger började ljuda från båda sidorna. Efter ett tag tog man de första försiktiga stegen upp ur skyttegravarna och möttes på slagfältet. Julhälsningar och julgåvor utbyttes: tobak, konserver, korv, tidningar. Freden höll i sig till slutet av annandagen, på vissa håll en bit in i januari. Det var inte alla frontavsnitt som deltog, på vissa håll fortsatte striderna som vanligt och ibland kunde det skilja på bara 200 meter.

Den 22 april 1915 användes för första gången gas i striderna. Den mest fruktade gasen, senapsgas (eller yperite efter Ypres) togs i bruk i juli 1917. I december 1915 inleddes det andra slaget om Ieper. Det upphörde i maj 1916 på grund av brist på ammunition och soldater.

Den tredje sammandrabbningen, slaget om Passendale, inleddes under andra halvan av juli. Efter 14 veckor var engelsmännen uppe i 300 000 stupade. Fler brittiska soldater dog här per kvadratmeter än någon annanstans i världen. Fronten flyttades fram bara 10 km.

Sommaren 1918 kom amerikanerna till undsättning och den 11 november var kriget över. Tyskarna hade förutom en enda dag 1914 aldrig satt sina fötter inne i själva Ieper.

Vi kom till Belgien för att dricka öl, men i Ieper kom vi av oss. Det gick inte att bara åka igenom och låtsas som ingenting. Väster om staden ligger Popperinge med ett humlemuseum och på slätten i norr, bortom krigskyrkogårdarna, står ett trappistkloster med ölbryggande munkar. Detta var den egentliga anledningen till att vi befann oss i Belgiens nordvästligaste del och därom handlar nästa avsnitt.

Annonser

Dag 78 – Belgien: Oudenaarde, senare.

https://i2.wp.com/www.beer-pages.com/images/oudenaarde.jpg

Öltältet var inte stort och alla tycktes känna alla, så när vi klev in märktes det genast att vi var utsocknes. Öl 6: Det tog inte lång stund förrän plastglas med okänt innehåll var placerade i våra händer. Vi har fortfarande inte listat ut vad det var, utom att det bör ha varit en variant av det lokala bruna ölet.

belgien rose

Innan vi hann ta itu med problemet stod vi öga mot öga med traktens legend, Rose Blancquaert-Merkx, på sin tid den enda kvinnliga bryggaren i Belgien, nu pensionerad. Hon var balletdansös från början, innan hon blev sekreterare vid Liefmans bryggeri. Chefen tyckte om att åka på semester, så utifall Rose behövde rycka in någon gång berättade han bryggerihemligheterna för henne.

Så småningom tog hon över, och under 1970- och – 80-talen gjorde hon bryggeriet vida känt. Hon höll hårt på traditionerna, men var samtidigt öppen för att justera smaken på någon av sorterna för att den skulle passa kvinnor bättre.

Oudenaarde är en liten stad med 27 012 invånare, en timme väster om Bryssel i Vlaanderen, den flamländska norra halvan av Belgien. Staden är berömd för främst två saker: sina gobelänger (Jean Gobelin föddes här) och sitt bruna öl.

De viktigaste brun-ölsbryggerierna i Oudenaarde-trakten är Liefmans, Roman, Cnudde och Felix. Endast Liefmans är representerat i Systembolagets utbud, med framförallt Goudenband, som lätt känns igen på att flaskan är inslagen i papper. Fyra personer krävs för att manuellt slå in flaskorna, 3 000 var om dagen hinner de med. Buteljerna finns också i större varianter, vad sägs om en Balthazar-storlek, 12 liter.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/03/goudenband.jpg

Goudenband är en blandning av fyra månader gammal öl och ett-årigt öl. Mer jäst tillsätts i flaskan, så att processen fortsätter. Bryggeriet säljer ända upp till tio år lagrad öl, medan man i vissa belgiska barer kan hitta 25-åriga flaskor.

Liefmans-Glühkriek-1

Liefmans gör en öl som kanske är det märkligaste av dem alla, Glühkriek. Det innehåller kanel, kryddnejlikor, anis och körsbär, och ska serveras varm, som glögg.

Kring Oudenaardes stora torg var festen i gång, den första kvällen av en tre dagar lång ölfestival. Ett tiotal krogar hade flyttat ut sina bord och från lika många småscener konkurrerande man om kunderna med live-uppträdanden.

De Cridts en de Bierstube sprattlade Sally & Go-Go överröstade av Angry Eye en Beamer utanför Camargue en bit därifrån. Vi valde Katholieke Kring på andra sidan torget, för deras Dixieland Band var tystast, men om man satt riktigt nära kunde man ändå höra dem, trots deras elektroniska grannar.

Den billigaste bruin bier på ölfesten kostade 10 kr glaset, normalt betalar man mellan 20 och 25 kr för en öl på en belgisk krog. Två ord är vägledande när vi sitter med en meny full av vilt främmande ölnamn: trappist och tripel. De brukar vara garantier för exceptionella smakupplevelser.

Ename_Tripel_900

Öl 7: Det dröjde inte länge förrän en Roman Ename tripel passerade våra läppar, (tripel används som regel om ett bryggeris starkaste öl). Familjebryggeriet Roman ligger i Mater, strax utanför Oudenaarde. Det grundades 1545 och har gått i arv i fjorton generationer.

https://i2.wp.com/blogimages.bloggen.be/belgische_brouwerijen/9-457c627e5b99bb8f66835e42c4f6c330.jpg

Hur kommer det sig att lilla Belgien är världens största ölland? Det ligger mitt i det europeiska ölbältet, som sträcker sig från Irland i väster till Tjeckien/Slovakien och Österrike i öster. I söder återfinns vinländerna, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien och i norr snapsbältet med Sverige och Norge samt delar av Danmark och Skottland. Klimat och geografiskt läge är alltså en orsak.

Belgien blev sent en egen nation. Under större delen av historien har området tillhört olika riken och imperier. Egen konstitution och kung kom först 1831. Lokalpatriotism och individualism dominerar fortfarande; känslan för nationen som helhet störs av språkkonflikten mellan flamländare och valloner, många institutioner, som filminstitut och turistbyrå, finns i dubbla upplagor.

En sådan miljö bidrar antagligen till att små, lokala familjeföretag har lättare att överleva. Strax norr om Oudenaarde, i byn Eine,  ligger bryggeriet Cnudde. Deras öl säljs bara i byns tio krogar, och trädgårdens körsbär räcker blott till körsbärsöl för den egna familjen.

Mitt på Oudenaardes stortorg stod ett litet trähus uppfört särskilt för ölfesten. När det plötsligt tog eld i huset slog lågorna högt upp mot kvällshimlen. Antändningen var ingen olyckshändelse, utan en minnesceremoni,  inte som minne av att de bränder som attackerna från grannstaden Ghent ställt till med, utan för att hedra ett gammalt uppror mot hatade handelstullar. Med ett rytande var hela huset nedbrunnet på några minuter.

453

Öl 8: För jämförelsen skull beställde vi en Special Roman (5,5 %), men vi började få lite svårt att urskilja nyanserna och ölguidebokens beskrivning “kryddig chokladsmak” var förlorad på oss. Problemet med öl är att man påverkas av dem, ju fler man dricker desto fullare blir man. Detta gäller i synnerhet i Belgien, som visserligen har mer svaga öl än något annat land, men också mer starka öl. Och det är där uppe kring 8 och 10 % som de intressanta trappist- och tripel-ölen väntar på att erövras. Så mycket enklare livet vore om man inte blev onykter av alkohol.

Är en belgare någon som bälgar i sig? Och kommer uttrycket bälgaspel därifrån? Det här är tankar som lätt far omkring i huvudet medan magen drunknar i öl och natten sluter sig kring bordet på ett torg i Flandern. Det kommer att bli en tuff vecka.

https://i0.wp.com/b-live.in/wp-content/uploads/2012/05/beer2.jpg

Dag 78 – Belgien: Oudenaarde.

https://i2.wp.com/www.seayara.nl/wp-content/uploads/2012/06/Gevels-Markt-Oudenaarde.jpg

För Belgien hade vi satt upp ett mål, att på en vecka (sju dagar) dricka 50 flaskor öl. Vi befann oss för första gången i världens bästa ölland, och vi ville passa på. Vi hade en regel: det fick enbart vara sorter som vi aldrig druckit tidigare, öl som redan passerat våra läppar var inte tillåtna. Inga problem, tänkte vi, i Belgien finns det mer än 800 olika märken att välja på. Varför just 50 flaskor? Det verkade vara ett rimligt antal, och dessutom motsvarar det den genomsnittliga årskonsumtionen för en italienare.

https://i2.wp.com/photos.staypoland.com/00/00/25/07/55/img.jpg

Sex timmar efter att vi landat på Zaventern, Bryssels flygplats, satt vi på restaurang La Pomme d’Or i hörnet av Grote Markt i Oudenaarde och väntade på vårt första glas. Vi var kvällens första gäster och kocken, som också är ägaren, tog oss med ut i köket för att vi skulle få se hans specialrätt för kvällen, små kaniner som låg och puttrade i Liefmans brunöl på spisen. Det verkade lovande och kunnigt, så vi bad kocken att välja ölen åt oss för hela måltiden, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt.

http://tomwebster25.files.wordpress.com/2011/06/hoegaarden.jpg
Öl 1: Det första som kom in var en Hoegaarden Witbier (4,8%), en veteöl, som mycket riktigt passar som aperetif, men den var inte ny för oss, vi hade druckit den i Sverige. Den finns på Systembolaget, fast det kunde ju inte kocken veta.

Veteölen, de “vita” ölen, är mycket ljusa och ofta grumliga med fällning kvar i flaskan. De är vanligare i Tyskland. Huvudort i Belgien för vit öl är Hoegaarden, i närheten av Leuven, en timme öster om Bryssel, där man brygger den på lika stor mängd vete som malt med tillsats av två sorters humle och en hemlig ingrediens, som kan vara kummin.

Det var både fel färg och fel väderstreck. Vi satt i Oudenaarde, en timme väster om Bryssel, och hoppades på den regionens specialitet, bruna öl, kanske till förrätten, men…

https://i0.wp.com/www.itqi.com/files/image/photo_galery/big_primus-pils.jpg

Öl 2: Primus Haacht Pils – en pilsner! De flesta tänker på pilsner (lager) när de tänker öl, så är det i Belgien också. Trots att landet har så många fantastiska ölsorter, så är det pilsner som dominerar bland belgarna själva.

Stella Artois står för mer än hälften av ölkonsumtionen. Alken-Maes och Haacht är de andra två stora pilsnerproducenterna. Vi hade visserligen aldrig druckit Primus Haacht, men man åker inte till Belgien för att dricka pilsner.
Sen gick det bara utför.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/0/0d/Duvel_and_glass_sunday.jpg/200px-Duvel_and_glass_sunday.jpg

Öl 3: Duvel (8,5 %) finns på Systembolaget, och Öl 4: Liefman Kriek är ett körsbärsöl. Vi minns fortfarande när körsbärsöl dök upp i Sverige, alla skämt det utsattes för, hur de som vågade dricka det mobbades. Det var inte riktigt vad vi hade tänkt oss till kaninen, men vår uppfattning om körsbärsöl skulle förändras drastiskt under veckan i Belgien.

https://i2.wp.com/www.thecrescentsalford.co.uk/uploads/realales/liefmans_kriek_logo%5B1%5D_200w.jpg

http://books.google.com/books?id=mOdJAAAAYAAJ&printsec=frontcover&img=1&zoom=1&imgtk=AFLRE72qR6wbbZjJAWD5eK6orhj27mpOfjSvoTNAZ-81Tb4Dr0bylTkZMXQWw61BF6Jxvoh34SWmk6KE8PsSC5B15YVdPO0zfNR9wQ5MCxt7uRLf5b6c6DvJR2NDkt-5Rlj13p2CK373

Michael Jackson har i sin bok Great beers of Belgium en ölkategori, som belgarna själva inte använder, golden ales. Det mest kända ölet av den här typen är Duvel, som ska serveras kallt – glaset förvaras ofta i kylskåp – till skillnad från andra ales, som bäst dricks källarsvala. Bryggeriet Moortgat grundades 1871, men Duvel är en produkt från efter andra världskriget. Namnet är en omskrivning av det flamländska ordet för “djävul”.

Det är ovanligt med ett ale som är ljus som en pilsner, när man brygger så starka öl som 8 % blir resultatet i regel ett mörkt öl. Duvel var mörk fram till 1970, men smaktrenden gick mot pilsnerliknande öl, och man tog fram en ovanligt ljus malt med det nuvarande gyllene ölet som resultat.

Starten på vår ölturné var alltså inte så lysande, hittills hade vi bara druckit gamla bekanta och – en pilsner. Egentligen borde vi inte räkna dem, men eftersom vi inte valt dem själva, gjorde vi  undantag. Det var förstås inte kockens fel, för honom utgjorde traktens eget öl, det bruna, det konventionella, vardagliga, som kunde köpas i varenda butik. Han ville bjuda på något extra.

https://i1.wp.com/www.biblebiere.com/Bieres/U/Uitzet/Btl_Uitzet_Kriek.jpg
När vi gick fick vi en present, en flaska av kockens eget favoritöl, Öl 5: Uitzet Kriek, som han lät hämta från en back i sin bil. Vi drack det några kvällar senare på hotellrummet i Bryssel, och konstaterade att vi började tycka som många belgare, att det inte bara var acceptabelt med körsbärsöl, utan att vissa märken tillhör det bästa man kan dricka.

Ute på Grote Markt hade ölfestivalen börjat. Det var den egentliga anledningen till att vi hade åkt direkt till Oudenaarde. Tidigare, när vi släpade väskorna från stationen till hotellet hade trafiken kring torget varit livlig, men nu var gatorna avstängda och krogars och restaurangers bord var utflyttade. Jakten på det bruna ölet kunde börja.

http://fotogeniekbelgie.files.wordpress.com/2008/05/oudenaarde-28.jpg

Dag 77-78 – Holland: Giethoorn.

https://i2.wp.com/www.nlfilmdoek.nl/wp-content/uploads/2011/09/fanfare1.jpg

En ko glider lugnt betande fram över ängen, utan att röra på benen. I nästa ögonblick dyker ytterligare en ko upp. Den här glider baklänges. De möts. Världen håller andan inför ett till synes onaturligt kofenomen. Tills. Nästa bildvinkel avslöjar att de båda korna befinner sig i varsin båt på en kanal som korsar ett fält.

Så här inleds den holländska 50-talsfilmen Fanfare av Bert Haanstra. Den är inspelad i den lilla byn Giethoorn (uttalas ungefär schethårn) i nordvästra delen av Overijssel. Filmen, som aldrig visats i Sverige, är mäkta populär i Holland och var den direkta orsaken till att byn upptäcktes av turister. Vår lilla rundresa i norra Holland hade Giethoorn som slutmål.

Om vi inte hade vetat hur det egentligen skulle se ut, så hade vi förskräckta farit vidare. Den här delen av Overijssel utgörs av vattenlandskapet De Wieden med mängder av småsjöar och kanaler som inbjuder till alla tänkbara aktiviteter på, under och invid vattenytor.

I centrum av naturreservatet ligger Giethoorn med en bred och lång genomfartsgata, kantad av utspridda attraktioner i stil med stor turistbyrå, informationstavlor, restauranger och parkeringsplatser. Det påminde mer om en rastplats längsmed en motorväg än Nordens Venedig. Nyhetsinslag på BBC.

Det ursprungliga Giethoorn grundades 1230 av en grupp flyktingar från Medelhavet. De första invånarna fann mängder av gethorn, antagligen från vildgetter som drunknat vid den stora översvämningen 1170. De döpte därför sin nya hemort till Geytenhorn.

Det myckna torvgrävandet under årens lopp ledde till uppkomsten av större och mindre sjöar och transportkanaler mellan dem. Många av husen kunde till slut bara nås med båt eller gångbro och på så sätt uppkom dagens karaktäristiska Giethoorn.

giethoorn-7-620x465

Till de äldsta delarna längsmed Dorpsgracht kommer fortfarande inga bilar. Binnenpad, en wandel- och fietspad (gång- och cykelväg) går utefter kanalen. Ibland hoppar den med hjälp av en högbågad (fri höjd för kor och annat skrymmande gods) bro över för ett kort ögonblick till andra sidan.

Binnenpad finns de populäraste övernattningsmöjligheterna, i privathem, identifierade med respektive familjs namn. Vi bodde hos Mol-Groenewegen, som hade mött den stora efterfrågan genom att försiktigt bygga ut huset mot trädgårdssidan för att få plats med fler sovrum och ett frukostrum. Incheckningen är helt informell, man knackar på köksdörren och ropar: ”Är det nå’n hemma?”

giethoorn11

I en liten kanalvik intill huset låg en flottilj med fluisterboten på uppladdning. Det vanligaste sättet att ta sig runt Giethoorn är med hjälp av dessa ljudlösa elektriska båtar. Man hyr båtarna per timme eller per dag och det finns detaljerade kartor som hjälp vid planeringen av utfärderna.

Medan vi satt och avnjöt vår kvällsmat på en terrass intill Dorpsgracht hörde vi operasång i fjärran. Den närmade sig fortare än en tenor kan röra sig. Innan vi fått någon naturlig förklaring, och spekulationerna fortfarande studsade mellan våra av ett flertal öl stimulerade hjärnor (joggare med hörlurarna uppskruvade till max?, statisk elektricitet mellan två fluisterbooten?) intensifierades situationen genom att en manskör tycktes närma sig från andra hållet.

Framför vårt restaurangbord möttes två farkoster med maskerade sångare ombord, duellerade musikaliskt ett ögonblick, och for vidare. Så här höll det på ett tag. Över Giethoorns vattendrag spreds vokala mobila klanger. Vår servitör förklarade att det inte är så här varje kväll. Just i dag skulle en körtävling äga rum, och det här var de olika deltagarnas sätt att sjunga upp sig på.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/23532524.jpg

Lite senare gled vi ut med en av familjens båtar. Ett stort antal korta sidokanaler leder från Dorpsgracht till Bovenwijde, en större sjö. En bit ut i sjön ligger en flytande scen där sångtävlingen pågick för fulla halsar. Vattnet framför scenen var ett kokande hav av traktens alla varianter på flytetyg.

Vi vågade oss inte alltför nära eftersom vi var rädda att vår ovana med båten skulle kunna leda till att vi puttade till någon och orsaka en kedjereaktion genom den lättrörda publiken.På säkert håll betraktade vi den unika tillställningen. Giethoorn lever verkligen så mycket som möjligt på vattnet.

Vi hade gärna stannat längre än en natt i Giethoorn. Inte bara för att den äldsta puben råkade ha sin veckostängningsdag just den kvällen vi var där, utan för att vi upptäckte mer och mer konstiga saker som hade varit värda att betrakta närmare.

Floran av ovanliga museer tycktes ovanligt rik i den här trakten: mineralmuseet De Oude Aarde, snäckgalleriet Gloria Maris, dykmuseet med den första handgjorda automatiska respiratorn av holländskt ursprung, ett histo-mobilmuseum och Museumboerderij ‘t Olde Maat Uus, som vi inte har en aning om vad det kan innehålla.

Kvällen slutade med fyrverkerier till den segrande körens ära. Rock, jazz och annan musik förekommer på den flytande scenen under andra sommarkvällar.
I gryningen kunde dimmornas lek över kanalen ses från sovrummets takfönster. Vad kunde vattnet avslöja för hemligheter under nästa dygn? Kanske bröderna Lejonhjärta skulle glida fram runt den närmsta kröken? Det skulle vi aldrig få veta. För nu väntade bilen och motorvägen ned till Amsterdam och verkligheten.

https://i2.wp.com/blog.ibs-b.hu/wp-content/uploads/2012/04/giet13.jpg

Uttryck i engelskan som anspelar på den holländska karaktären:
Dutch courage = mod stimulerat av alkohol
Dutch treat/going Dutch = alla betalar sin del
in Dutch (även in Europe) = att ha problem eller ligga dåligt till
to beat the Dutch = att vara mycket ovanlig eller annorlunda
Dutch auction = auktion där priset sjunker för varje bud tills någon accepterar det
Dutch coffe = kaffe bryggt på kallt vatten (vanligt uttryck i Japan där man säger datchi-koohii)
Dutch doors = dörrar halverade på mitten så att man kan öppna antingen den övre eller nedre halvan (bra vid översvämningar)
Dutch comfort = inte särskilt hög bekvämlighet
Dutch uncle = någon som oombedd försöker förklara eller lära ut något

Dag 76-77 – Holland: Franeker – Sappho – It Heidenskip – Vledder.

https://i2.wp.com/static.skynetblogs.be/media/133403/dyn006_original_250_300_pjpeg_2535747_63cdf3680b1631d0a434e2cc57d5774d.jpg

Franekers mest internationellt kända innevånare var Anne Marie van Schurman, Sappho kallad av sin samtid. Som vi nämnde i föregående avsnitt var hon den första kvinna som deltog i undervisningen vid stadens ryktbara universitet, grundat 1585. Descartes var 1629 en annan av studenterna innan Napoleon 1811 stängde läroanstalten.

Sappho van Schurman var en synnerligen lärd dam som talade franska, tyska, italienska och spanska flytande och kunde göra sig förstådd på latin, grekiska, hebreiska och etiopiska. På det senare språket skrev hon dikter. Hon var entomolog (insektskännare) och tecknade, målade, skulpterade, arbetade med vaxmodeller och silhuettkonst. Prov på hennes delikata broderier finns i stadens eleganta stadshus.

Hon korresponderade med Richelieu och andra av den tidens storheter. Drottning Kristina besökte henne vid ett tillfälle. När hon var drygt 20 år gammal hörde hon predikningar av Jean de Labadie (en tidigare jesuit) som grundat en mystisk sekt. Hon lär senare ha gift sig med honom i hemlighet.

Vi var förstås nyfikna på denna märkliga mångsysslare och under vår alltför korta eftermiddag i Franeker gjorde vi ett besök i ‘tCoopmanshûs för att titta på deras van Schurman-samling. Museer kan vara sådana tidstjuvar, så vi var inställda på att göra en snabb och koncentrerad visit, men bland museiplanens rumsbeskrivningar hittade vi fascinerande mackapärer, som fick oss att rusa omkring på upptäcktsfärd.

https://i2.wp.com/resources21.kb.nl/gvn/POP01/POP01_02333_W.jpg

På vinden fanns ett ytterst komplicerat objekt, en metallmodell över Salomos första domslut. När Jan K Elzinga slutade som låssmed 1901 drog han sig tillbaka i fyra år. Resultatet blev ett virrvarr av trådar, kugghjul och hävstänger som när de sätts i rörelse spelar upp bibelberättelsen. Under tjugofem år reste han omkring i landet med modellen.

https://i0.wp.com/www.pietersmilda.nl/wp-content/uploads/2012/03/DSC05621.jpg

I en annan del av museet står Jacob Kooistras skapelser. Redan som barn byggde han modeller av sådant han hittade. Byborna lärde sig snart att Kooistra hade användning för allt och istället för att slänga bort något slängde man in det i hans trädgård. Huvudnumret på museet är ett komplett tivoli, där allt rör sig, från karusellen till dansparen på dansbanan.

http://www.dehorecafriesland.nl/thumbs.ashx?w=375&h=2000&src=/photobooks/6577/bogt%20algemeen%20135.jpg

De bogt fen Gune (som förstås betyder Guinea-bukten) är namnet på Hollands äldsta ännu verksamma studentkrog. Innan vi lämnade Franeker funderade vi en stund med hjälp av en öl över vad vi varit med om: Eisingas planetarium, Elzingas och Kooistras mekaniska apparater och inte minst Sapphos mångsidighet. Aldrig tidigare under våra resor hade vi träffat på sådana uttryck av individuell kreativitet samlade på en så liten plats.

Dagen började lida mot sitt slut och vi med den. Vi hade inte hunnit se mycket av Stavoren och Hindeloopen på förmiddagen därför att den mesta tiden hade gått åt till att cykla mellan platserna. Båda städerna har haft livliga kontakter med Skandinavien, den förra genom påhälsning av vikingar 991. I den senare märks påverkan i möbler och skrin.

https://i1.wp.com/www.balkstercourant.nl/files/2012/07/bcNFM-522x391.jpg

Vi hade lika lite tid över för Workum, för vi var inbjudna till It Heidenskip, en frisisk variant av stavhopp. I den gyllene augustikvällen såg vi under några timmar hur mer eller mindre vuxna män och kvinnor sprang ut på en brygga, svingade sig ut med en hög stolpe och försökte landa på andra sidan en vattengrav. Det var en genialisk princip, för även om de som hoppade längst fick de ljudligaste applåderna, så var förlorarna som plumsade i vattnet minst lika uppskattade.

Den tredje dagens morgon ilade vi med bil in i landet, i riktning mot den tyska gränsen. Vi var på väg till Drenthe, ett av norra Hollands mer bortglömda landskap. Torrmossar och ödsliga ljunghedar lockar  inte lika många turister som storstadsliv eller vattenlandskap. Men vi har alltid dragits till det okända och nu väntade oss något verkligt ovanligt – en häst.

huifkarcentrum vledder.500

 

I Huifkarrencentrum i Vledder (och på andra ställen i trakten) kan man hyra häst och vagn för dagen, ett veckoslut, en vecka eller längre. Det är ett ovanligt avslappnande sätt att färdas på under förutsättning att man trivs med djur som är större än en själv. Hästen såg snäll ut och man lovade oss att han var det, men vi hade en känsla av att han nog bestämde själv om han tänkte komma när vi ropade på honom.

Det är förstås en perfekt semestervariant om det finns hästtokiga familjemedlemmar och de övriga inte har något emot att sova primitivt. 3-4 personer får plats i den övertäckta vagnen (de ser ut som prärievagnar) medan resten sover i tält. Med hjälp av detaljerade kartor kan man planera färdvägar som är anpassade till hyrtiden.

Efter ett par timmars lunkade och skakande förstod vi varför de gamla västernpionjärernas vagnar kallades för präriens skepp. De som har anlag för sjösjuka bör kanske ha med sig några piller eller man kan alltid stiga av och gå bredvid hästen och försöka vänja sig vid den.

Men vi ville inte komma för sent till vad vi trodde skulle bli resans höjdpunkt: Giethoorn, Hollands Venedig, helt beroende av sitt vattenkanalsystem. Om den staden ska vi berätta i det sista avsnittet innan vi åker till Belgien.

Dag 76 – Holland: Hindeloopen – Workum – Franeker.

”Voersint eer Ghy begint”

På resans andra dag korsade vi som sagt sjön och började vår färd på allvar in i det främmande landet. Vi var fortfarande kvar i Holland (dvs Nederländerna), men vi var också i Friesland, det västligaste av landskapen norr om IJsselmeer.

https://i1.wp.com/api.ning.com/files/hpa0t08EPZ7*qOLX5Mnqxfr9bKVeatlJsdMX2A2XXXsZzqHYy7YnWtFuq-v2CSnYnQ*3K5*vt2SBUilvEokK4mX4YGhRtwlN/FrieseVlag.jpg

Friesland är holländarnas Wales. Man har en egen flagga, nationalsång och språk, frisiskan (det låter som engelska, tyska och holländska samtidigt) som talas av 70% av infödingarna. I Friesland finns världens äldsta planetarium, Hollands största fyr (Brandaris), Europas längsta nudiststrand (på ön Vlieland) och här föddes Margaretha Geertruida Zelle. Till skillnad från Wales ligger mer än hälften av landet under havsytan.

Dagens mål var Franeker, en viktig stad i den europeiska historien, dit både Descartes och drottning Kristina vallfärdat, kanske något bortglömd i våra dagar. Men först var det då det här med cykelturen. Vi brukar inte göra det onödigt lätt för oss på våra resor och cykeln är trots allt ett seriöst transportmedel i Holland, med rätt att köra mot enkelriktningar, och man bör anpassa sig till traditionerna i landet.

När vi planerade turen hemma på kartan såg det ut som en bra idé att cykla längsmed IJsselmeer. I verkligheten ser man inget av sjön, bara den flera meter höga skyddsvallen, men det fanns mycket kor att titta på.

https://i2.wp.com/www.suncamp.nl/toerinfo/ned/904147/904147m0f1.jpg

Framåt lunchtid minskade inslaget av kreatur och vi förstod av vi närmade oss en stad. Hindeloopen är kanske mest känt för Het Eerste Friese Schaatsmuseum, som vi antog betydde Det Första Frisiska Skridskomuseet, eftersom det var fullt av skridskor. Det här var vårt första möte med de många märkliga specialmuseer för udda intressen (ost, öl, snäckor, dykarutrustningar) som Holland tycks var fyllt av.

https://i1.wp.com/www.slow-it-down.co.uk/wp-content/uploads/2012/11/vmElfstedentocht_131154-586x398.jpg

Den som gillar skridskor ska verkligen ta sig till Hindeloopen eller som broschyren säger det: ”Voor schaatsliefhebbers is een bezoek aan dit museumn bijna een must.” Den riktige entusiasten väntar till en kall vinter när kanalerna fryser till (ungefär vart femte, sjätte år) och deltar i det traditionella Elfstedentocht (elvastädersloppet) då man på skridskor (gärna traktens traditionella trämodeller) tar sig mellan provinsens elva städer.

https://i1.wp.com/images.swissinfo.com/hotel/max300/250/2506916.jpg
Vi trampade vidare på den sista cykelsträckan, till vår nästa övernattningsstad Workum och De Gulden Leeuw, som både till namn och läge, ovanför en krog vid marknadstorget, i högsta grad påminde om ett engelskt värdshus.

*

År 1774, i maj, söndagen den 8:e, tidigt på morgonen, inträffade ett himla ovanligt fenomen, planeterna Mars, Venus, Merkurius och Jupiter stod med månen i Vädurens tecken. En holländsk präst hade i veckor propagerat för att domedagen var nära och paniken började sprida sig bland massorna. Det blev den utlösande faktorn för en ullmakare i Franeker.

eise_house

Eise Eisinga föddes 1744 och började omedelbart studera euklidisk geometri. Innan han var aderton hade han publicerat tre böcker i ämnet utan någon formell utbildning. Ett år senare var hans beräkningar om kommande sol- och månförmörkelser klara.

I sitt enkla bostadshus mitt emot stadshuset började han göra en modell över sina teorier i sovrummet, och 1781 var världens första planetarium klart. Det gick inte helt smärtfritt. Större delen av modellen var i taket och på väggarna, men när en planet började närma sig golvet hotade hustrun att gå sin väg.

4511057a-i1.0

I takets plankor är cirkelformade skåror uppsågade så att metallpinnar med små kulor (planeterna) kan kretsa kring solen. Cirklarna är förskjutna för att simulera verklighetens ellipiska banor. Varje kula tar lika lång tid på sig att komma runt taket som planeten i rymden. Saturnus behöver nästan 30 år för ett fullgöra ett kretslopp, så den kulan har inte hunnit med många varv sedan den kom till. Uranus, Neptunus och Pluto är av naturliga skäl inte med.

I en sjunde skåra visar två nålar stjärntecknen och aktuellt datum. Någon automatik för skottår klarade Eisa inte av, så den 29/2 måste man pilla tillbaka nålen en dag.

https://i1.wp.com/www.mkbfraneker.nl/upload/Eise_Eisinga_Planetariumkamer.jpg

På väggen ovanför sängskåpet visar tavlor solens upp- och nedgång, dagarnas olika längd och stjärnhimlens rotation. En något ovanlig klocka är uppdelad i sju segment (ett för varje veckodag), som i sin tur är uppdelade i tjugofyra mindre segment (ett för varje timme).

centrale deel raderwerk

Allt detta drivs av ett maskineri som är dolt mellan planettaket och det riktiga taket. Varje vecka måste verket skruvas upp så att de åtta tyngderna kan fortsätta att falla. Oregelbundenheter i rörelser åstadkoms genom ett genialisk kombination av oliktandade kugghjul.

Eisa dog 1828, 84 år gammal. Han lämnade noggranna instruktioner om hur apparaten skulle handhas. Över den lilla porten vid sidan av Eisas hus finns ett motto. Det inleder den här artikeln.

Om Franeker inte låg så avsides skulle Eisas planetarium vara en stor och välkänd turistattraktion, nu är den bara stor. Annat var det förr. Då var staden var Hollands kulturella centrum. Landets andra universitet grundades här 1585 där Anna Maria van Schurman blev den första kvinna som deltog i universitetsundervisningen, bakom en särskilt byggd skärm. Om henne ska vi berätta mer  i nästa avsnitt.

FOTNOTER (för mindre vetande läsare):
1: Margaretha Geertruida Zelle är kanske mer känd under namnet Mata Hari.
2: De naturliga skälen för att tre av planeterna inte är med i planetariet är förstås att de ännu inte var upptäckta.
3: Översättning av mottot: ”Titta innan du hoppar”.

Dag 76 (75) – Holland: Zuiderzeemuséet.

https://i2.wp.com/www.vacationstogo.com/images/ports/275/1401.jpg

Och det blev morgon den andra dagen. Under natten hade en kyrkklocka strax utanför hotellrummet slagit vilt omkring sig. Någon måste ha skruvat upp den för hårt, för den slog heltimmarna en timma för tidigt eller var det Enkhuizbornas knep för att inte komma för sent till jobbet?

Om en dryg timme skulle vi vandra ned till kajen och ta båten över IJsselmeer till det exotiska Friesland i norra Holland (Nederländerna), men först var det dags att en sista gång reflektera över gårdagens upplevelser, att mentalt komprimera dem, lämna plats för dagens nya och samtidigt se till att allt långt senare skulle kunna packas upp i en läsbar form på den här sidan. En fotograf knäpper bara på utlösaren, byter film och framkallar, åtminstone förr i tiden, nu är det ännu enklare. För en skribent är det inte lika mekaniskt, det är mer som att föda barn eller baka bröd.

*

(IJsselmeers vågor och asterisken representerar en tillbakablick till föregående dags eftermiddag:) Innan vi var riktigt framme i Enkhuizen lade båten till ett ögonblick vid Zuiderzeemuseets brygga. Vi steg iland och förflyttades tillbaka till början av 1930-talet. På ett stort område har man samlat byggnader från byar och städer kring det gamla Zuiderzee, för att återskapa och bevara för framtiden den miljö Afsluitdijk och poldrarna förstörde.

https://i1.wp.com/www.de-liefde.nl/img/gr/Vaargebied/zuiderzeemuseum_enkhuizen.jpg

Tre enorma och hotfulla kalkugnar från Akersloot vaktar entrén från sjön. Strax bortom, djupt i skyddsvallens skugga, ligger en liten fiskeby. Placeringen på en sluttning mot vattnet ska återskapa deras ursprungliga läge i Monnickendam, men man har inte tagit steget fullt ut. I verkligheten låg de utanför vallen så att bottenvåningen översvämmades varje gång det blev flod. Då tog man sitt bohag och flyttade upp på vinden. När vattnet drog sig tillbaka kom man ner igen. På det här sättet fick man golvet regelbundet skurat utan att behöva tänka på att hämta vatten.

https://i2.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/51787723.jpg

I den närbelägna (på museiområdet alltså) byn från Zoutkamp hade man uppfunnit en enklare metod för att förse rummen med rinnande vatten. Här var problemet att det enda tillgängliga vattnet i IJsselmeer var odrickbart. Med hjälp av en omställbar stupränna kunde man leda regnvattnet in i huset när man blev törstig.

På det här sättet kan man utan datoriserade hjälpmedel vandra i en virtuell verklighet, bland och in i 130 hus som representerar olika kulturer kring Zuiderzee från perioden 1880-1930. Det var inte bara fisket som dog när Afsluitdijk förvandlade havsviken Zuiderizee till insjön IJsselmeer. En hel del andra näringsgrenar försvann: rökerier, ko-operativ, korgmakare, segelmakare, repslagare, varv. Alla är representerade på museet, i fungerande form. Man kan till och med bli rakad efter gammaldags metoder, men bara på söndagar.

Planer på ett museum har funnits sedan 1930-talet, men det var först 1968 som grundstenen till utomhusmuseet lades. I maj 1983 invigdes det. Vi insåg snabbt att våra tre timmar inte alls skulle räcka. Vill man se inomhusmuseet också (med båtmodeller, dräkter, interiörer) behövs det en hel dag. Det är väl värt en dagsutflykt från Amsterdam, men det blir för lite tid över om man kombinerar det med den ångloks- och båtfärd som vi berättade om i förra avsnittet.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/03/img_0298.jpg

I ett av husen från Zoutkamp lever en kvinna som man gjorde i början av seklet. Beroende på vilken veckodag eller tid på dagen man kommer på besök kan man se henne tvättandes, bakandes, matlagandes eller tekokandes. Om man tar av sig skorna kan man få prova hennes lådsäng eller titta i linneskåpet.

Det här att göra husen levande är mest utvecklat i Urk. Byggnaderna som representerar Urk ligger högre än alla andra. Det beror på att förebilden var en ö i Zuiderzee innan den uppslukades av Noordoost-poldern.

Ett gäng med frivilliga spelar Urk-bor hela dagarna. När vi kom på besök var det tvättdag och gatan korsades av hängande tvätt. Bakom ett lakan dök en någorlunda ung kvinna upp och frågade om jag hade någon båt. Hon var dotter till en änka vars man drunknat och de försörjde sig nu på att ha liten affär med synålar och andra småsaker i ett skåp i ett hörn av rummet. De skulle få de bättre om dottern kunde fånga en karl.

https://i2.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/01/b9/e6/3b/at-the-zuiderzee-museum.jpg

Urkborna pratar förstås sin bydialekt och det var bara med hjälp tolk som vi helt kunde göra oss förstådda. Märkligt nog är en hel del av orden snarlika svenska. Med lite kunskaper i danska och tyska och med god portion lyhördhet kan man ana sig till en hel del. Att till exempel ”vrouw” betyder ”kvinna” är betydligt lättare att förstå om man vet att det uttalas ”frau”. Som de flesta andra holländare kan aktörerna engelska, men att tala det vore att falla ur rollen som Urk-bo.

I ett hus med öppen dörr gick vi in bara för att upptäcka att utgången spärrades av en irriterad kraftig fiskare. När han lugnat sig över vårt intrång berättade han att han förlorat sin båt och nu bara gick hemma. Han visade stolt upp sin bostad och en liten statyett han köpt i England. I förtroende fick vi veta att prostituerade brukade ha den i fönstret som signal. Stod den med rygget utåt var hon upptagen. Vi fick absolut inte berätta det för hustrun. Ibland är det svårt för aktörerna att bortse från sina kunskaper i engelska och vänta på tolken, som till exempel när vi frågade vad han skulle göra om han kom hem en dag och upptäckte statyetten i sitt eget fönster, med ryggen utåt.

https://i0.wp.com/farm3.static.flickr.com/2124/2378376848_9f3f5ce6c6.jpg

*

Vågor, vågor – tillbakablicken var slut. Det fanns ingen tid att sortera intrycken av kyrkan, skolan, apoteket, stadskanalen, rökeriet. Zuiderzeemuseet kräver minst två tillbakablickar.

En ny dag låg framför oss, lika blank som IJsselmeer. Lite mer än timme tar resan över till Stavoren i Friesland. Vi besökte kommandobryggan och kaptenen som helst ville prata om sina upplevelser under Sail i Amsterdam veckan innan, men vi lyckades få lite annan information ur honom. Innan Afsluitdijk trafikerades den här sträckan av en bilfärja, och det är fortfarande det snabbaste sättet för cyklister att ta sig till cykelbanorna norr om sjön, vilket ett 30-tal cyklar i aktern tydligt demonstrerade.

https://i0.wp.com/hollandtour.org/files/urk_-_enkhuizen_veerdienst_urk-enkhuizen_by_ferry_boat_prins_claus.jpg

För att bättre smälta in med urinvånarna hyrde vi cyklar och trampade iväg. Runt, runt gick färden, det verkade inte finnas någon utväg från staden. Rätt som det var befann vi oss ute på landet och fick vår första praktiska demonstration på vad som menas med spikrakt. Nästa gång ska vi berätta om vårt första möte med de många besynnerliga småmuseer som det dräller av i Friesland.