Dag 78 – Belgien: Oudenaarde.

För Belgien hade vi satt upp ett mål, att på en vecka (sju dagar) dricka 50 flaskor öl. Vi befann oss för första gången i världens bästa ölland, och vi ville passa på. Vi hade en regel: det fick enbart vara sorter som vi aldrig druckit tidigare, öl som redan passerat våra läppar var inte tillåtna. Inga problem, tänkte vi, i Belgien finns det mer än 800 olika märken att välja på. Varför just 50 flaskor? Det verkade vara ett rimligt antal, och dessutom motsvarar det den genomsnittliga årskonsumtionen för en italienare.

Sex timmar efter att vi landat på Zaventern, Bryssels flygplats, satt vi på restaurang La Pomme d’Or i hörnet av Grote Markt i Oudenaarde och väntade på vårt första glas. Vi var kvällens första gäster och kocken, som också är ägaren, tog oss med ut i köket för att vi skulle få se hans specialrätt för kvällen, små kaniner som låg och puttrade i Liefmans brunöl på spisen. Det verkade lovande och kunnigt, så vi bad kocken att välja ölen åt oss för hela måltiden, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt.

Öl 1: Det första som kom in var en Hoegaarden Witbier (4,8%), en veteöl, som mycket riktigt passar som aperetif, men den var inte ny för oss, vi hade druckit den i Sverige. Den finns på Systembolaget, fast det kunde ju inte kocken veta.

Veteölen, de “vita” ölen, är mycket ljusa och ofta grumliga med fällning kvar i flaskan. De är vanligare i Tyskland. Huvudort i Belgien för vit öl är Hoegaarden, i närheten av Leuven, en timme öster om Bryssel, där man brygger den på lika stor mängd vete som malt med tillsats av två sorters humle och en hemlig ingrediens, som kan vara kummin.

Det var både fel färg och fel väderstreck. Vi satt i Oudenaarde, en timme väster om Bryssel, och hoppades på den regionens specialitet, bruna öl, kanske till förrätten, men…

Öl 2: Primus Haacht Pils – en pilsner! De flesta tänker på pilsner (lager) när de tänker öl, så är det i Belgien också. Trots att landet har så många fantastiska ölsorter, så är det pilsner som dominerar bland belgarna själva.

Stella Artois står för mer än hälften av ölkonsumtionen. Alken-Maes och Haacht är de andra två stora pilsnerproducenterna. Vi hade visserligen aldrig druckit Primus Haacht, men man åker inte till Belgien för att dricka pilsner.
Sen gick det bara utför.

Öl 3: Duvel (8,5 %) finns på Systembolaget, och Öl 4: är ett körsbärsöl. Vi minns fortfarande när körsbärsöl dök upp i Sverige, alla skämt det utsattes för, hur de som vågade dricka det mobbades. Det var inte riktigt vad vi hade tänkt oss till kaninen, men vår uppfattning om körsbärsöl skulle förändras drastiskt under veckan i Belgien.

Michael Jackson har i sin bok Great beers of Belgium en ölkategori, som belgarna själva inte använder, golden ales. Det mest kända ölet av den här typen är Duvel, som ska serveras kallt – glaset förvaras ofta i kylskåp – till skillnad från andra ales, som bäst dricks källarsvala. Bryggeriet Moortgat grundades 1871, men Duvel är en produkt från efter andra världskriget. Namnet är en omskrivning av det flamländska ordet för “djävul”.

Det är ovanligt med ett ale som är ljus som en pilsner, när man brygger så starka öl som 8 % blir resultatet i regel ett mörkt öl. Duvel var mörk fram till 1970, men smaktrenden gick mot pilsnerliknande öl, och man tog fram en ovanligt ljus malt med det nuvarande gyllene ölet som resultat.

Starten på vår ölturné var alltså inte så lysande, hittills hade vi bara druckit gamla bekanta och – en pilsner. Egentligen borde vi inte räkna dem, men eftersom vi inte valt dem själva, gjorde vi  undantag. Det var förstås inte kockens fel, för honom utgjorde traktens eget öl, det bruna, det konventionella, vardagliga, som kunde köpas i varenda butik. Han ville bjuda på något extra.

När vi gick fick vi en present, en flaska av kockens eget favoritöl, Öl 5: Uitzet Kriek, som han lät hämta från en back i sin bil. Vi drack det några kvällar senare på hotellrummet i Bryssel, och konstaterade att vi började tycka som många belgare, att det inte bara var acceptabelt med körsbärsöl, utan att vissa märken tillhör det bästa man kan dricka.

Ute på Grote Markt hade ölfestivalen börjat. Det var den egentliga anledningen till att vi hade åkt direkt till Oudenaarde. Tidigare, när vi släpade väskorna från stationen till hotellet hade trafiken kring torget varit livlig, men nu var gatorna avstängda och krogars och restaurangers bord var utflyttade. Jakten på det bruna ölet kunde börja.