Dag 75 – Holland: Hoorn & Lelystad.

Det var något som inte stämde. Det var måndag morgon, klockan var halv tio och gatorna var folktomma, inte ens en hund bland alléns många träd. Var fanns Hoorns 53788 innevånare?

En halvtimme tidigare hade vi tagit tåget norrut från ett myllrande Amsterdam, fortfarande upphetsat efter en vecka av just avslutade Sail-aktiviteter. Vår medfött praktiska läggning hade inspirerat oss till ett beslut om att frukosten trevligast intogs på ett litet kafe i en småstad, för då kunde vi sova en timme längre i våra breda, lyxiga Krasnapolsky-sängar.

Vi började ana att vi gjort ett misstag, en misstanke som fördjupades när vi svängde runt hörnet från Veemarkt in på Gedempte Turfhaven, ett gatunamn som vi med vår intuitiva känsla för det holländska tungomålet uttolkade som en med gräs övertäckt hamn. Nog var det torrlagt alltid.

Vi var nu i Hoorns centrum och gatorna var fyllda av övergivna tivoliattraktioner: karuseller, radiobilbana, lotteristånd, skjutbanor. Vi hade läst tillräckligt många deckare för att kunna göra en korrekt deduktion. Helt tydligt var det att ett kringresande tivoli hade roat staden kvällen innan.

Men nu i det grå gryningsljuset: två svenskar med knorrande magar vandrandes genom ett ödsligt tivoli i en ödslig holländsk stad. Var det kanske en felliniinspelning som väntade på att skådespelare och tekniker skulle dyka upp?

Att Hoorn (namnet kommer antagligen från den hornliknande kurva som  hamnen beskriver) var ett äkta exempel på en gammal holländsk stad med flera 1500- och 1600-talsbyggnader, gamla husgavlar och utsmyckningar, imponerade inte det minsta på oss, den enda sight vi ville se var en kaffepanna omgiven av ostfrallor.

Och där, på Niewstraat, mittemot kyrkan (nedlagd och övergiven) stod två bord ovanpå en kloakbrunn på trottoaren, bakom dem en öppen dörr till ett litet rum med bröd och ost och skinka och kaffe och en kvinna som såg ut att kunna bre smörgåsar. Räddade!

När vi gick därifrån en halvtimme senare fick vi veta att hon egentligen inte hade öppnat än. Ingenting i staden öppnade förrän klockan elva. Eftersom affärer i Holland i regel har öppet hela lördagar, så kompenserar de genom att ha stängt halva dagen en annan veckodag, oftast måndag förmiddag.

Det skulle bli många nya insikter på den här resan. För första gången skulle vi befara den holländska landsbygden, och för att göra det riktigt svårt för oss låg vår debut i de norra ödsligare delarna kring IJsselmeer, där man inte ens talar riktig holländska och där puritanismen ännu brer sina bomullstussar över befolkningen.

Titta på en karta över Holland (ja, jag vet att det korrekta namnet är Nederländerna, och att Holland är namnet på ett distrikt, faktiskt just det som ligger norr om Amsterdam, mellan IJsselmeer och havet, men eftersom ingen i Nederländerna verkar ha något emot att man kallar deras land för Holland, så gör vi det).

IJsselmeer upptar fortfarande en anmärkningsvärt stor del av Hollands yta. Det är nog det första man ser på kartan. Holland är ett av de mest tätbefolkade länderna i världen, 434 innevånare per kvadratkilometer (Storbritannien har 233). En stor sjö mitt i landet kan då verka lite onödig.

Fram till 1932 hette IJsselmeer Zuiderzee (Södersjön, i motsats till Nordsjön). Det året avslutades det långvariga arbetet med den 30 km långa Afsluitdijk, som effektivt stängde av Zuiderzee från havet, därav namnbytet. Därmed var första fasen avslutad i ett projekt att torrlägga stora delar av sjön, så att den tätt boende befolkningen kunde spridas ut lite mer.

Ett landområde som erövrats från vattnet kallas för en polder. Det omges av vallar, och vattnet hålls borta med hjälp av pumpar. De första poldrarna kom till på 1600-talet på initiativ av Jan Adriaensz.

Från IJsselmeer har man hittills skapat fyra poldrar, Wieringermeer (1927-1930), Nordöstra poldern (1937-1942) och de två som utgör Flevoland (1950-1957, resp 1959-1967). Hälften av sjöns yta har försvunnit.

Den här storskaliga landskapsansningen har förstås fått en hel del konsekvenser, många av resultaten är absurda och märkliga. Mycket i trakten kring IJsselmeer blev lite udda , och det var förstås det som lockade oss att göra resan runt sjön.

Hamnstäder som Blokzilj och Vollenhove upptäckte en morgon att det inte längre fanns något vatten vid deras kajer, i varje fall inget bredare än en kanal. Att Hoorn varit en Hansastad och att ett stort sjöslag (i oktober 1573) mot spanjorerna stått på vattnet utanför är svårt att föreställa sig i dag. Staden var kommersiellt och administrativt centrum för norra Holland och har gett namn till Kap Horn, då en av stadens sönder, Willem Schouten, blev den förste att segla runt Eldslandet.

Flevoland ligger på andra sidan sjön, mittemot Hoorn. Huvudstaden i den senaste poldern heter Lelystad, uppkallad efter chefsingenjören för Afsluitdijks-bygget, Dr. C. Lely. På vår rundturs sista dag åkte vi bil igenom det här området.

Lelystad är utbrett över en enorm yta med spikraka dubbelfiliga vägar som korsar varandra i räta vinklar. I fyrkanterna mellan vägarna skymtar låga hus bakom träd. Man har ingen känsla av att vara i en stad.

Vid köpcentrum ligger en konstgjord sjö omgivet av en vidsträckt parkeringsplats. Vi har aldrig sett något liknande, det är som en förort till Metropolis. Det mest utskällda bostadsområdet i Sverige framstår som en idyll vid jämförelse med Lelystad.

Orsaken till att vi överhuvudtaget hamnat i den här futuristiska miljön var att vi letade efter ett skeppsvrak i en åker. Vid torrläggningen hade skeppet dykt upp och man lät det ligga kvar. Under ett par timmar for vi runt på de vinkelräta vägarna tills det började kännas som vi utgjorde variabler i ett diagram.

Den enda vi mötte under irrfärden var en schweizare, som också försökte hitta till vraket med hjälp av samma guidebok. Då och då såg vi hans bil på avstånd över slätten, ständigt på väg i nya riktningar.
Så slutade resan. Nästa gång ska jag berätta hur den kom igång på allvar.