Att resandet tog fart när järnvägen kom på 1800-talet torde knappast förvåna någon, sambandet är självklart. Men nog hör jag ett par ögonbryn höjas inför påståendet att även läskunnigheten i England skulle ha stigit som en följd av det nya transportmedlet.
Tidningar, böcker och brev kunde snabbare och enklare spridas över landet. Kiosker växte upp på stationerna och på plattformarna ropades till och med den senaste volymen av stora bokverk som Macaulay’s History of England ut. Mjöl och färsk mat transporterades längre sträckor till lägre kostnader. Även de fattigare fick råd med fisk från havet och i Manchester steg konsumtionen från tre till 80 ton/vecka.
Men järnvägen drog inte bara med sig fördelar på sitt spår. Även epidemier tog tåget och smittan spred sig lättare över större områden. Många människor påverkades av spårläggningen, och järnvägsbolagen drog sig inte för att använda tuffa metoder. I en utfrågning i parlamentet fick en bolagsordförande frågan om han inte ens skulle väja för Westminster Abbey eller Blenheim Palace. Han svarade att kyrkan skulle nog få stå, men huset skulle ryka.
Åtminstone 20 000 människor fick flytta från sina hem på sträckan London-Birmingham. Slott revs delvis eller fick sina omgivningar förstörda i bl a Penrith, Huntingdon, Shrewsbury och Northampton. I många städer förstördes miljön när järnvägsbroar byggdes över gatorna.
Bland de brev som under åren kommit till North London-järnvägen finns ett där en anonym avsändare påstår att hon känner till ”ett antal passagerare som har drivits till vansinne av det djävulska skriket från lokomotivets fördömda vissla och bara väntar på tillfället att skjuta antingen lokföraren eller lokomotivet.”
Från Edinburgh till Istanbul 