Dag 61 – Lake District: Ön

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/geophotos/01/47/74/1477424_b4a6c20d.jpg

Vi åkte söderut från Ulverston och efter tjugo minuter tog vägen plötsligt slut vid Roa Island, som inte är en ö, utan en handfull hus längst ut på en smal landtunga. Framför oss låg ett naturfenomen. Tidigare hade vi ringt Alan Cleasby och berättat att vi var på väg och nu såg vi en liten, öppen motorbåt som närmade sig över vattnet.

På mindre en än kvart var vi förflyttade till ett annat land, Piel Island, en ensligt platt, vinddriven ö utan elektricitet och med bara en invånare, kungen av Piel, ja, han lär ha fru och barn också, men dem såg vi aldrig skymten av.

På gården framför huvudbyggnaden var det liv. Höns, tuppar, ankor och påfåglar samsades med ett lamm och en hundvalp. Valpen var gladast åt besöket. Han följde oss runt på promenaden till slottsruinen på öns ena sida. Bakom huset hittade vi ett litet rådjursbarn i en inhägnad och fåglar i burar.

https://i0.wp.com/www.southlakes-uk.co.uk/photo/shippiel.jpg

I huset finns en pub, den enda i England som har rätt att utfärda titlar. Det är inte särskilt svårt att bli dubbad till riddare. I ett hörn står en gammal ekstol, tronen. Den som sätter sig i den måste bjuda alla närvarande på en drink, lova att röka måttligt, dyrka det motsatta könet och i största allmänhet bekänna sin goda karaktär.

Om en riddare av Piel begår skeppsbrott i havet utanför har han rätt att kräva en fri övernattning och all mat han kan äta. En gång i tiden var ön viktig för både smugglare och tullare, under olika perioder, och upp till 250 skepp har legat för ankare utanför. Kelter, romare och skandinaver har bott här.

AE Peel

Det är inte långt till civilisationen, men när man sitter med en öl på en bänk vid stranden och tittar ut över omgivningarna är ödsligheten påträngande. Morecambe Bay är ett naturfenomen, en stor bukt som skiljer Lancashire från Cumbria, men bara ibland. När tidvattnet rinner tillbaka ut i havet kan man faktiskt gå på havsbotten mellan de två grevskapen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förr i tiden var vägförbindelserna runt bukten så dåliga att det var lättare att ta vägen över sanden. Under förutsättning att man höll reda på kvicksandhålen och kunde tidtabellen. Det handlar om stora områden, och när vattnet kommer tillbaka över den tolv kilometer långa ytan rör sig vågorna med nio knops fart. Om någon ändå vågar sig ut kan man följa med en erfaren guide på promenad från Grange-over-Sands.

Att gå på egen hand ska man överhuvudtaget inte tänka på.  Tio minuter in i landet från Grange ligger den pefekt pittoreska byn Cartmel ruvande på traktens tragedier. Golvet under kyrkan  är full med kroppar som som överraskats av det märkliga naturfenomenet.

Vid extremt lågvatten, och med mycket höga stövlar, är det även möjligt att gå ut till Piel Island. Det var inget vi funderade på.

Gå ner till bryggan och vinka när ni vill åka tillbaka, hade Alan Cleasby sagt. Till vår förvåning fungerade det, och tjugo minuter senare var vi tillbaka i verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s