Dag 58 – Lancashire: Järnvägsstationen

https://i0.wp.com/www.herodote.net/Images/StanleyLivingstone.jpg

Livets notiser, de korta mötena, de som etsar sig fast, till och med i historieboken, som det mellan Livingstone och Stanley.

George Washington gick en dag 1789 och shoppade i affärerna på Broadway, när familjen Irving såg honom i fönstret. De skyndade sig in och presenterade sin sex-årige son Washington, uppkallad efter presidenten. Den blivande författaren fick en vänlig klapp på huvudet.

Det fick också Lilian Gish när hon 1910 stod i kulisserna i en teater i New York och väntade på att göra entré i en liten biroll. Den som klappade hette Sarah Bernhard och hon såg tydligen något i den unga Lilians ögon. Vad, fick Lilian aldrig veta för Sarah talade franska, men några år senare var hon Griffiths största stjärna i Hollywood.

Själv har jag blivit upplyft av Tage Erlander, på den tiden jag gick att lyfta. Hur det påverkat mig vågar jag inte tänka på.

Livets fotnötter, möten så korta att en blinkning kan sudda ut dem.

Kvinnan i fönstret i det mötande tåget i natten mellan Hamburg och München, när hennes ansikte lystes upp av ljuset från min kupé. I Agatha Christies 4.50 från Paddington tror sig en passagerare se ett mord på det andra tåget.

En snabb blick från Stefania Sandrelli, italiensk films vackraste kvinna, några bänkrader bakom min i en biograf i Rimini. Jag hade nog stirrat för intensivt, som Lufsen på Lady.

Till skillnad från buss och flyg, där folk sitter vända åt samma håll, som flyttfåglar i sträck, så inbjuder de små tågkupéerna till möten. En snöig decemberdag träffade jag en japan mellan Bologna och Milano. I januari skulle han börja han sin karriär som salaryman, och det här var hans sista chans att se världen. I en tjock guidebok var allt han skulle se i Europa förprickat, närmast kom Da Vincis Nattvarden.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/02/brief_encounter.jpg?w=300

De korta mötenas skyddshelgon är Celia Johnson som i David Leans film Kort möte (Brief encounter) spelar hemmafrun Laura. Varje vecka tar hon tåget in till stan för att handla. En dag gör slumpen att hon möter läkaren Alec (Trevor Howard) på stationen. Deras känslor fördjupas vid de upprepade korta mötena mellan tågen.

Brief-Encounter

Filmen spelades in under andra världskrigets sista år. För att öka chansen att stationen stod kvar nästa dag flyttade man inspelningen från London till Carnforth i norra Lancashire.

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/geophotos/03/11/67/3116722_e9732a67.jpg

Arkitektguiden Nikolas Pevsner beskrev på 50-talet Carnforth som en av de få orter helt utan byggnader av intresse. När jag kom dit, långt senare, var det lika deprimerande. Två genomfartsleder med hög trafik korsar varandra, och allting stänger tre på eftermiddagen. Men Carnforth har ett högst anmärkningsvärt antikvariat – och sin järnvägsstation.

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/photos/04/86/048655_bcb44696.jpg

När stationen öppnade 1846 var den bara en enkel anhalt på linjen Lancaster-Carlisle. Men den engelska järnvägen byggdes upp av många privata bolag, och Carnforth blev en knutpunkt för linjer från Skottland, Lake District, Liverpool, Leeds och London. Ibland tillät bolag andras tåg på en delsträcka, men helst skulle man ha en egen plattform, och som mest fanns det hela sex stycken i lilla Carnforth. I dag återstår två. På platsen för gamla plattform 1 ligger nu en stor parkeringplats framför ett modernt, lågt stationhus.

AE Carnforth

De ovanliga, sluttande nedfarterna till passagerartunneln mellan plattformerna finns kvar. Dessa var, enligt Lean, den viktigaste orsaken till att Carnforth valts; han kunde inte föreställa sig Celia Johnson springa i trappor, utan att det såg löjligt ut.

AE Carnforth 2

Inspelningen i Carnforth ägde rum på nätterna mellan den 5:e och 16:e februari, med en extra dag för upptagningar av olika typer av tågljud (som också användes många år senare för Lawrence av Arabien). Scenerna i stationskaféet utgör filmens emotionella centrum, men de är inspelade i studio, i en dekor som var baserad på Carnforths, sedan länge rivna, kafé.

Till 60-talet såg stationen i stort sett ut som vid inspelningen, men då kom tiden ikapp.  Plattformar stängdes, byggnader förföll och klockan, som varit så viktig i filmen, stannade.

http://maricopa1.files.wordpress.com/2012/02/carnforth-clock.jpg?w=470&h=314

Men i oktober 2000 hände något. En kampanj för att skaka liv i stationen tog sin början. I januari 2002 kunde man åter köpa tågbiljetter, och i början av april var den reparerade klockan tillbaka. Ett kafé öppnade, baserat på filmens kafé, och tillägnat David Lean.

Så blir en liten järnvägsstation i en bortglömd stad förevigad genom en gammal film. Och alla som dyrkar livets korta möten har fått en plats att vallfärda till.

http://images.nypl.org/?id=3959152&t=w

I Noël Cowards pjäs Still Life utspelar sig Lauras och Alecs fem möten i fem korta scener på stationskaféet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s