Themsen – Den tionde dagen: Newbridge – Lechlade

Så vaknade vi för sista gången på floden. Det sävliga tempot och det ständigt strömmande vattnet hade fått en hypnotisk effekt. Att resan kunde ha ett slut kom som överraskning. Omvärlden hade gjort sig påmind bara genom dagstidningarna, som berättade om katastrofal torka och visade bilder på tomma flodbäddar i England och Frankrike. Vi läste förvånade om hur inledningen till Bank Holiday-helgen skapade trafikkaos i hela södra England, själva hade vi mött ungefär fem båtar dagen innan.

Men det var inte helt slut. Visserligen kan inte motorbåtar ta sig längre upp än till Lechlade, men vi tänkte inte ge oss. Med Lechlade som bas planerade vi att utforska Themsens övre lopp. Det måste finnas en punkt där en flod börjar och vi hade föresatt oss att hitta den.

Vi lämnade Newbridge (från medeltiden, som allting annat i England med ”new” i namnet) och Themsen blev allt smalare. För varje biflodstillflöde vi passerade förlorade huvudfåran en ansenlig mängd vatten. Det var samma folktomma landskap som dagen innan med en avlägsen bondgård och slussarna som enda bevis på mänskligt liv.

Precis när vi kom ut från en sluss låg båten högt över strandkanten, men för varje krök höjde sig omgivningen tills vi strax innan nästa slussning flöt fram i en djup ravin. Ibland var meandrarna så livliga att det var omöjligt förrän strax innan att avgöra om vi var på väg att möta båten framför oss eller om vi hade hunnit ikapp den.

Shifford Lock (överst – 1898; den sista som byggdes på Themsen) var förmiddagens enda sluss. Så the Trout (nedan) vid Tadpole Bridge (ovan – 1700-talet) var ett välkommet avbrott i enformigheten. Så sent som 1986 jagade den förre ägaren bort de båtar som försökte lägga till och bli gäster hos honom. Nu var alla välkomna.

På pubens gräsmatta kryllade det av pensionärer som släpade ned bord och stolar till stranden för att få ut så mycket nöje som möjligt från sin utflykt: mat, öl, sol, vatten. Vi följde deras exempel, men flyttade bordet in i skuggan av ett stort träd. Sol och vatten hade för länge sedan förlorat nyhetens behag, men mat och öl kunde vi aldrig få nog av. Fotografen levde farligt och beställde en paj gjord på råkor skjutna av en bonde i trakten.

 

Rushey Lock (1790) har inte ens vägförbindelse med omvärlden. Den prisbelönta trädgården kring slussvaktens stuga kan bara beundras från de få båtar som passerar förbi. Synbarligen helt utan anledning dök Old Man’s Bridge, en massiv gångbro, upp. Det måste vara den minst använda bron över Themsen och vi kan tänka oss många ställen den den bättre behövdes.

Efter Radcot Lock (1892) började civilisationen sakta återvända till floden. Först kom Radcot Bridge, Themsens äldsta bro från 1200 – vi besökte förstås den omtalade puben Swan – som i någon form är samtida med bron – för att få vår eftermiddagsöl och prata med de uppstoppade fiskarna. Bortom Grafton Lock (1896) låg bondgårdarna nästan vid vattnet och till och med en by, Kelmscott, skymtade bakom träden.

Författaren, hantverkaren, konstnären och socialisten William Morris bodde och arbetade här i många år till sin död 1896. Han är begraven på kyrkogården, men museet i Kelmscott Manor är tyvärr öppet bara en gång i månaden.

Intill Buscot Lock (1790) finns spår av en hamn. Buscot Park var ett pionjärlantbruk på 1900-talet. Tegel tillverkades och transporterades på floden. Vid ett bränneri framställdes konjak från betor som exporterades med båt hela vägen nedför Themsen och över Kanalen till Frankrike, men det var av någon anledning ingen lysande affär.

St John’s Lock (1790) – den sista slussen. På en vecka har vi tagit oss igenom 42 av Themsens 44 slussar (den första missade vi helt på grund av strul från båtbolaget, den andra gick vi över för att komma till ön där vår båt väntade). På vissa sträckor av kanalsystemet kan man stöta på lika många slussar under en dag, så Themsen är jämförelsevis rena semestern.

Old Father Thames ligger utsträckt i närheten av slusskammaren vid St John’s. Han skulpterades av Rafaetle Monti inför Themsenkonservatoriets jubileum i Crystal Palace 1857. Efter att ha legat vid källan under många år flyttade man honom slutligen hit eftersom man var rädd för vandalisering.

Ovanför St John’s tycks Themsen göra ett sista försök att se bred och betydelsefull ut, men det är en illusion. Kraften har verkligen gått ur floden och det är enbart de låga stränderna som tillåter fåran att vidga sig.

Framför oss signalerar St Laurences ståtliga kyrkspira att vi nalkas Lechlade, det första riktiga samhället sedan vi lämnade Oxford. Rika ullhandlare är orsaken till att kyrkorna i trakten är ovanligt stora för sina städer. Shelley inspirerades av stillheten och några rader från hans dikt finns på kyrkogården: ”Here could I hope that death did hide from human sight sweet secrets...”

Den sista kvällen i Lechlade skulle vi återvända  till fots över ängen till Trout Inn vid slussen för att ta farväl av Themsen vid en riktig riverside pub. I en av barerna jammade några jazzmusiker, i ett tält spelade man ett gammal spel med käglor och pendel och överallt på gräsmattan ned mot floden satt ätande och drickande människor.

Våra grannar från övernattningen i Long Wittenham hade plockat upp sina vänner i Oxford och låg förtöjda vid strandkanten. Samuel Johnson hittade precis de rätta sammanfattande orden: ”Närhelst jag kommer innanför värdshusets dörrar känner jag hur jag glömmer alla bekymmer och hur jag befrias från ensamhet.

Vi lade inte till direkt i Lechlade, utan fortsatte ett stycke förbi, fram till Ingleshams Round House, den officiella slutpunkten för motorbåtar. Här möts Thames & Severn Canal, River Churn och River Thames. Churn ser ut som huvudfåran och utan karta är det lätt för Themsen-farare att ta fel. Många menar att den riktiga källan borde vara vid Churns uppflöde, eftersom det är både längre bort från havet och högre upp.

Kanalen är nedlagd och oframkomlig. När den öppnades 1789 kunde båtar ta sig tvärsigenom hela England från Themsens mynning till River Severn och vidare ut mot Atlanten. Den 3,5 km långa Sapperton-tunneln (näst längst i England) grävdes ut för att leda kanalen förbi den högsta punkten, vattendelaren.

Sista dagen besökte vi Tunnel House som står ovanför den pampigt smyckade tunnelöppningen. Puben är den mest kneipe-liknande vi sett i England och landskapet påminner mer om Schweiz. Själva tunneln har på våren genom avrinningen ur berget tillräckligt med vatten för att man ska kunna göra utflykter med elektrisk båt genom den. Entusiastiska volontärer hoppas att hela Thames & Severn Canal ska bli uppgrävd och återinvigd.

Annonser

En reaktion på ”Themsen – Den tionde dagen: Newbridge – Lechlade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s