Themsen – Den nionde dagen: Oxford – Newbridge

Bortom Oxford upphör omvärlden och porten till ensamheten heter Osney Bridge, Themsens lägsta bro, ett sommarnöje för lokalbefolkningen som roat betraktar de båtar som tror att de kan komma igenom, trots uthyrarens varningar. 1885 ramlade fyra människor i vattnet när den förra bron kollapsade.

På andra sidan järnvägen och Oxford Canal sträcker Oxfords norra förorter ut sig mot Woodstock, men floden lämnar snabbt stadsmiljön och gör ett sista försök att bli bred och stöddig när den passerar det populära utflyktsfältet Port Meadow.

Den 4 juli 1862 rodde Lewis Carroll, Alice och hennes två systrar och vännen Duckworth upp till bryggan vid puben Perch (1100-talet). Alice minns det som en solig dag, men den officiella väderhistoriken påstår att det var mulet med spridda skurar. Hursomhelst fick hon och hennes vänner för första gången höra början av Alice i underlandet.

Efter Godstow Lock (1790) lade vi till nedanför klosterruinen (byggd 1138 – förstörd av Cromwells armé 1646) och vandrade över bron till Trout Inn, ursprungligen härbärge åt klostret, nu en idyllisk pub med murgröna. Vi hade lämnat Oxford på eftermiddagen och det var fortfarande någon timme kvar till det traditionella puböppningsklockslaget och eftersom det här var en traditionell pub (Lewis Carroll var en av stamgästerna), så fick vi återvända törstiga till båten. Sedan liberaliseringen av öppettiderna är det omöjligt att gissa hur de individuella pubarna har öppet.

På andra sidan bron passerade vi en äkta modern pick-nick. Ghetto-blastern var på full volym, matkorgar och vinflaskor lång strödda kring en utbredd duk medan studenterna plaskade i vattnet, hoppade från bron och dansade på ängen. Det var civilisationens sista suck, och efter motorvägsbron smalnade floden märkbart samtidigt som tystnaden fyllde luften.

King’s Lock (1928) verkade så nära, men nu började det svänga på allvar och under några minuter färdades båten i nästan alla väderstreck, utan att slussen kommit närmare. Från och med King’s är slussarna manuella med en lång båtshake som ett viktigt nytt hjälpmedel i hanteringen av den bortre porten för att spara på slussvaktens ben.

Ända sedan Reading, tre dagar nedför Themsen, hade vi i stort sett färdats norrut, men direkt efter King’s Lock når floden sin nordligaste punkt. Här börjar en vid båge söderut innan fåran slutligen bestämmer sig för att sträcka ut mot källan, fortfarande långt borta i väster.

Vi var nu på väg in i ett av de folktomaste områdena i södra England. Mellan Swinford och Lechlade (den övre gränsen för motorbåtar) finns inte en enda by inom synhåll för Themsen. Vissa sträckor skulle ha varit helt öde om inte en slussvakt hade dykt upp mitt i landskapet. Några pubar ligger civiliserat nog med jämna mellanrum, men inte fler än att vi kunde besöka alla utan att börja sluddra.

Då och då påmindes vi om att det kulliga Cotswold, ett av de turistpopuläraste distrikten med flera av Englands sötaste byar, låg norr om oss. Genom varje modellby rinner förstås en bäck, och varje Cotswold-bäck slutar sitt liv i Themsen. Först kom River Evenlode med en hälsning från Moreton-in-the-Marsh och så småningom den mest berömda av dem alla, River Windrush, som börjar som tre strömmar norr om Guiting Power och förenas med Dickler från Stow-on-the-Wold vid Bourton-on-the-Water.Redan namnen på dessa byar frammanar visioner om utomjordisk skönhet.

Inte ens ”Tre män i en båt” var längre vårt ressällskap. De vände sin roddbåt i Oxford för att ta sig tillbaka till London. Redan i Pangbourne blev längtan efter storstaden för stor, så de övergav båten och tog fem-tåget till Paddington.

Swindon, strax efter Eynsham Lock (1928), är sista chansen att proviantera innan Lechlade. Vi fyllde på vår färskvattenstank så att vi tryggt genom hela ödemarken skulle kunna fortsätta att duscha och spola och koka te. Öl och annan näring räknade vi med att inta på pubarna.

Bron i Swindon (1771) är den andra av Themsens två broar som fortfarande tar ut en tullavgift. Det var George III som såg till att den blev byggd efter att ha upplevt en ovanligt jobbig färjetur. Enligt ett parlamentsbeslut sattes de skattefria avgifterna till 1 penny per ko, kalv, gris, får och häst medan människor kom undan med ½ penny och lamm med ¼ penny.

För fordon var kostnaden 1 penny per hjul. För en tid sedan försökte kommunen köpa bron för att avskaffa avgifterna, men en privatperson bjöd över, kanske i tron att han kunde höja tullen och tjäna sig en hacka. Men parlamentsbeslut ändrar man inte så lätt på.

Northmoor Lock (1896) är den ödsligaste slussen på Themsen, inte ett hus så långt ögat ser över slättlandskapet. Vi kom dit efter sex, så vi hade inte ens slussvakten som sällskap. Men en halv timme senare hamnade vi mitt i traktens nöjescentrum, de två ensliga pubarna Rose Revived och Maybush Inn på varsin sida om Themsen vid Newbridge.

Majkvällens högsommarvärme gjorde att det var tomt inomhus. Men kring borden i Rose Reviveds trädgård ner mot floden var trängseln med ätande och drickande människor desto större. Så enkelt och tillfredsställande kan (nöjes)livet vara. Skymningen föll i takt med maten och vid desserten dolde nattmörkret diskret resterna från våra orgier.

Vi avslutade kvällen på andra sidan, i Maybush Inn. Det här var en enklare pub, lågt i taket och med en homogen grupp av stammisar samlade kring den enda bardisken, med undantag för två som låg utspridda på golvet, tassarna lojt utspärrade i trygg förvisning om att inte bli trampade på. Ingen brydde sig om oss och när vi väl fått vår ”one for the river” och navigerat förbi de levande mattorna, drog vi oss diskret tillbaka in i ett hörn och försökte se ut som om vi hade kommit hit varje kväll i tjugo års tid.

I ficklampans sken på vägen tillbaka till båten blev fotografen invigd i Themsen, helt ofrivilligt och utan förvarning. I ena stunden var allt som normalt, i nästa ögonblick befann sig hans förvånade ansikte i höjd med mina knän. Det var antagligen en irriterad markägare som hade grävt en turistfälla i strandkanten. Themsen tycks ha samma vanebildande effekt på människor som på hundar. För redan nästan dag var han i på samma sätt igen, ofrivilligt och utan förmåga att stå emot de mystiska krafter som floden utstrålade.