Themsen – Den nionde dagen: Oxford och Pitt Rivers

– Astaaa! Asta!!

Det var alldeles för tidigt för någon att skrika ”Asta”. Natten hade varit lugn, men kvart över sex kungjorde mannen i grannbåten att han och framför allt hans hund var vakna. Sedan minns jag inget förrän klockan ringde strax före åtta.

På vägen tillbaka från brödbutiken passerade jag en grupp människor som upprört stod och pratade. De pekade längsefter gatan med radhusen och nu såg jag sophinkarna och soppåsarna som stod på trottoaren framför varje hus. Eller rättare sagt vad som var kvar av dem. Alla var omkullslagna eller upprivna med mjölkpaket och matrester kringströdda. Från grannbåten hördes inte ett pip eller ens ett gläfs.

Hela världens vindskammare finns i Oxford. Den som tycker att det är småroligt att nostalgiskt bröta bland bråten på sin egen vind kommer att skratta ihjäl sig i Pitt-Rivers-museet i Oxford. Herr Rivers var en av de där som aldrig slängde något, men medan vi andra förr eller senare tvingas till en plågsam utgallring, så fick han ett museum uppkallat efter sig.

De flesta som kommer till Oxford missar antagligen Pitt Rivers samlade verk. Det finns mycket att titta på i universitetsstaden och genomsnittsbesökaren har bråttom vidare till Churchills Blenheim och Shakespeares Stratford. För dem som vänt upp och ned på sina priorieringar och börjar med det finstilta i guideboken återstår ändå en stötesten att snubbla på. Pitt-Rivers-museet ligger dolt innanför Universitets-museet och har bara öppet två timmar varje eftermiddag (utom söndag). Turligt nog sammanfaller dessa två timmar med det yttre museets tre gånger så långa öppethållande. Den typen av koordinering är inte självklar i England.


Här finns de flesta bevarade delarna av den utdöda dronten (dodon), en fågel som var större än en kalkon, med blå-grå fjäderdräkt och stort huvud försedd med 23 cm lång svart näbb som slutade i en röd spets. Mer eller mindre kompletta skelett ägs av flera museer i världen, men bättre bevarade kroppsdelar är sällsynta. I Köpenhamn finns ett huvud och i British Museum en fot, men det är bara Universitets-museet i Oxford som har både en fot och ett huvud.

Resten av Universitets-museets samlingar (med syftet att ”förklara all världens organiska varelser”) är kanske lite väl perifera för genomsnittliga diletanter och -farbröder, men själva byggnaden är en märklig skapelse. Det höga rummet, en venetiansk gotik i stål och glas, för tankarna till en katedral med mitt- och sidoskepp.

Varje pelare i galleriet är utförd i olika stenarter, utsmyckningarna i järn eller sten är naturtrogna kopior av växter, frukter, gräs och djur. Alla aspekter av byggnaden skulle förmedla kunskap. Men när de irländska bröderna O’Shea högg i sten gick de lite för långt. Deras blandning av karikatyrer över Oxfords berömda män med papegojor och ugglor på den yttre portalen väckte anstöt och man har försökt sudda ut och släta över.

Längst in i ”kyrkan” går en trappa ned till Pitt Rivers-museet, en ”krypta” som inte liknar någon annan. Pitt föddes 1827 i Hope Hall i Yorkshire och blev så småningom general, bland annat genom att slåss på Krim, men han insjuknade och skickades hem. Hans manual för gevärsskytte användes in på 1900-talet.

Det var hans naturliga intresse för skjutvapen som blev startskottet. Han började samla gevär och pistoler och arrangerade dem i en kronologisk sekvens för att utvecklingstendenserna tydligare skulle synas. Härifrån var inte steget långt till andra typer av vapen och så småningom verktyg överhuvudtaget.

Strax efter Darwins Origin of species (1859) kom Pitt med sin egen teori, Evolution of culture. Hans arbete nådde de etablerade vetenskapsmännens öron, Thomas Huxley, Herbert Spencer och John Lubbock. Darwin själv stödde Pitts medlemskap i Royal Society 1876.

När stugan blev för trång ställdes hans samling ut i Bethnal Green-filialen till South Kensington-museet enligt hans egna ”klassifikationsprinciper”: ”Utveckling är som ett dominospel… allt vi vet är att spelets grundläggande regel är sekvens.” Senare lämnades de 14000 föremålen till universitetet i Oxford.

Att komma in i Pitt Rivers-museets stora sal är en överväldigande upplevelse med föremål staplade på varandra i montrarna som i gamla tiders skyltfönster. De som minns antikvariatet Samlaren på Korsgatan i Göteborg kan ta det som utgångspunkt, mångdubbla ytan och inkludera hela världens alla tänkbara föremål.

Det tar flera dagar att komma igenom museet systematiskt, och för dem som inte nöjer sig med att gå på måfå bland montrarna och låta sig överraskas, utan vill göra mer målmedvetna studier i ett visst ämne, finns en handritad karta som visar vägen till de olika områdena.

Längs väggarna i bottenvåningen kan man följa klädedräktens utveckling bland olika folk, från Afrika och Palestina till indianer och eskimåer. Bland de 150 montrarna i labyrinten på golvet kan nämnas pipor, tobak, betel, snus och opium, sadlar, musikinstrument (gong gong, zittror, näsflöjter, klockor, röstförvrängare, visslande pilar), skriv- och räkneinstrument, hårkonst, spetsar och sömnad, heliga figurer, amuletter, trollmedel mot onda ögat, behandling av döda (inklusive recept på krympt skalle).

Den första balkongen innehåller bland annat: hårnålar, kosmetika, tand- och klo-utsmyckningar, arm- och vad-band, huvud-, hals- och bröst-utsmyckningar, speglar, fjäderbonader, fiske-utrustning, vikter, tidmätare, förvaringskärl, plogar, spel, leksaker, primitiva kirurgiska instrument, dockor, leksaksvapen, byteknologi från Anderna, matskålar, barnuppfostran, paraplyer, drakar. Den andra balkongen är tyvärr oftast stängd, men där hittar man annars alla ämnesområden som saknas på de två första planen.

Rivers logiska tänkande ledde honom till att börja med systematiska utgrävningar och han har i efterhand kallats för ”den vetenskapliga arkeologins fader”. Det nya i hans metod var: 1) fler platser var värda grundligare utgrävningar; 2) fynd och fyndplats dokumenterades exakt; 3) analyserna var noggrannare, till exempel jämfördes funna djurben med moderna djurben och 4) informationen publicerades för att spridas. Vid hans död föll hans metoder i glömska och det var först på 30-talet som det arkeologiska studiet nådde upp på samma vetenskapliga nivå igen.

”Massorna måste förkovras” var hans målsättning. Larmer Grounds uppfördes som ett kunskapscentrum med exotiska djur, teaterscen, pick nick-platser, indianhus från den stora utställningen, golfbana och hotell. Han betraktades av vissa som en excentriker som kunde fälla yttranden i stil med: ”Cykling är en institution som inte får glömmas bort i något projekt som syftar till massornas förkovran.” Hur den nu än var med excentriciteten, så var han i varje fall en förbaskat ovanlig general.


Vi stannade i Oxford en knapp dag, alldeles för kort tid med tanke på att Europas största bokhandel finns här. Blackwell’s, har, från den ursprungliga affären, expanderat uppåt, i sidled, under jorden och genom delning tills de nu består av åtta olika affärer.

Oxford är en universitetsstad och följaktligen full av besynnerliga traditioner och egendomligheter:
Society for the Destruction of Keble College har fortfarande en livlig verksamhet med medlemmar som stjäl tegelstenar från college-murararna.

Tom Tower i Christ Church College, slår fortfarande 101 slag (ett för var och en av de ursprungliga studenterna) fem minuter efter nio eftersom colleget befinner sig på longituden fem minuter efter Greenwhich-tiden.

Vid 83 St Aldgate finns en affär ägnad helt åt Alice i underlandet (traditionellt identifierad som den Tenniel illustrerat i Alices möte med fåret i uppföljaren Through the looking glass), men vi fick inte fotografera den, rykten om att konkurrerande affärer planerades i utlandet hade nått ägarnas öron.

Radcliffe Camera är uppkallat efter en fashionabel doktor som övervakade drottning Anne’s födslar, trots att alla sjutton barnen dog.

Det minsta colleget, Corpus Christi, har en årlig sköldpaddstävling.

Det största, St John’s, äger landområden i London och stora delar av Schweiz.

Av pubarna kan vi rekommendera stadens äldsta vattenhål, the Bear (1242), som har väggarna fulla av 7000 slipsar från hela världen (ägaren klipper aldrig en slips utan tillstånd och donatorn får ”one on the house”), Turf Tavern (omnämnd i Hardys Jude the Obscure) som med alla sina smårum och kringbyggda gårdar är en utmärkt oas varma sommarkvällar och kommissarie Morses favoritställe, King’s Arms
.

Annonser

En reaktion på ”Themsen – Den nionde dagen: Oxford och Pitt Rivers

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s