Themsen – Den åttonde dagen: Abingdon – Oxford

Nuneham

En bit ovanför Abingdon Lock passerade vi Lock Wood Island, en perfekt plats för pirater. Det var en av Alice Liddels favoritutflyktplatser och här hörde hon antagligen flera kapitel av Alice i underlandet.

När Horace Walpole såg floden från Nuneham Park (ovan) konstaterade han att det var ”the most beautiful place in the world”. Det förklarar varför Lord Harcourt på 1700-talet lät flytta en hel by för att få bättre utsikt mot floden från sitt Nuneham House. Arkitekten Stiff Leadbetter uppdrogs att bygga ”ett enormt hus i gyllene sten”.

Capability Brown ansvarade för parken med tempel, statyer och follies. Den gamla bykyrkan förvandlades till herrgårdens kapell. Harcourt sa om sitt nya hem: ”Så fördelaktigt och förtjusande man kan önska, omgivet av kullar som bildar en amifiteater och vid foten floden Themsen.

Alla tyckte inte om att flytta till de moderna husen i modellbyn Nuneham Courtenay. På en träbänk bredvid ett träd i parken finns anslaget: ”Detta träd planterades av en Babra Wyatt som var så fäst vid det att hon vid flyttningen av byn Nuneham Courtney innerligen bad att hon måtte förbli i sitt gamla habitat. Hennes önskan villfors och hennes stuga revs inte förrän efter hennes död. Anno 1760.”

Idag används Nuneham House som konferenscenter för Oxford University. I parken står Carfax Conduit, en utsirad vattenfontän (1615) som ingick i Oxfords vattensystem. Kvar i Oxford finns bara den berömda vägkorsningen uppkallad efter fontänen.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Aktiviteterna kring Radley College båthus gav oss en liten föraning om vad som väntade oss närmare Oxford, men bara en liten. Men först, Sandford Lock, inte bara djupast och en av de äldsta (omkr 1633), utan också ovanligt stor för att ligga så här långt upp, vilket antagligen hänger ihop med åldern. Inte så att den har hunnit växa mer, utan därför att fraktvolymen kanske var större på den tiden.

”Dammen inunder fördämningen vid Sandford, precis bakom slussen, är en mycket bra plats att dränka sig i. Undervattensströmmarna är fruktansvärt starka, och kommer man bara i så ska det sedan inte vara några problem. En obelisk markerar platsen där två män redan drunknat, när de badade; och trapporna till obelisken brukar vanligtvis användas som en trampolin av unga män som vill veta om det verkligen är farligt.”

En av männen var Michael Llewelyn Davies, myndling och en av de tre bröder som J M Barrie baserade Peter Pan på.

Iffley.png

Efter Iffley Lock (omkr 1633) bröt helvetet lös.

”Mellan Iffley och Oxford ligger den svåraste Themsen-sträcka jag vet. Man måste vara född på det här vattnet för att förstå det. Jag har farit över det ett antal gånger, men jag har aldrig lyckats komma underfund med det. Den man som kan ro i en rak kurs från Oxford till Iffley borde kunna leva bekvämt, under samma tak, tillsammans med sin hustru, svärmor, äldsta syster och den gamla trotjänaren som varit i familjen sedan han var barn.”

Hela Oxford var ute på Themsen och rodde omkring huller om buller. Åttor och treor och kvartingar. De var överallt. Och mitt i allt ihop anslöt bifloden Cherwell, som har sin källa i källaren hos en bonde. Det är sant. Han byggde tak över källan för att slippa gå ut efter vatten. Det är härifrån uttrycket ”källare” kommer.

Det otäckaste med åttorna är att alla åtta sitter med ryggen i färdriktningen och att deras för är vass. Visserligen är det en rättvänd i aktern, men han eller hon är helt inställd på att hetsa upp de andra åtta till att ro snabbare. Man har upptäckt att åtta killar med tätt åtsittande kortbyxor blir mer påverkade av en kvinna i aktern och tvärtom.

Vi tänkte att den bästa strategin är nog att lägga sig i samma hastighet som roddarna. Då skulle vi i varje fall inte riskera att bli påkörda bakifrån. Efter ett tag hörde vi vilda skrik om att vi körde alldeles för fort, men då var vi praktiskt taget igenom gatloppet. Vi hade faktiskt varit uppe i det dubbla varvtalet mot vår normala hastighet.

Plötsligt tog Themsen slut vid ett hus i samma ögonblick som en puntare upptäckte att han drivit ut från den lilla skyddande bäcken mitt framför vår vilt frustande farkost. Vi slog omedelbart back och tänkte över situationen. Medan puntaren i panik tog sig in mot land igen försökte vi komma underfund med vad som hänt med floden. Långsamt tog vi oss runt husknuten och upptäckte en bro, passande kallad Folly Bridge. Lättade gav vi gas och i nästa ögonblick hade vi lämnat allt stojet bakom oss.

Närmare Oxford än så här kommer inte Themsen. Nästan bortglömd flyter den igenom industriområden i den västra förorten, bortom järnvägsspåren. De som sett Kommissarie Morse vet att Oxfords järnvägsstation ser riktigt lantlig ut.

Strax bortom Osney Lock (1790) var vår övernattningsplats. Med god fart gick vi in strax bakom en äkta, lång kanalbåt och skrämde slag på den gamle mannen i aktern. Trots att han var ganska packad hade han inte förlorat något av sin reaktionsförmåga.

När han lugnat sig ville han aldrig sluta prata, så lite skrämd kanske han hade blivit, eller också berodde det på att han hade befunnit sig på kanalerna i flera månader, väntande på besked om när han skulle opereras. Då och då vrålade han ”Asta!” med en andedräkt som påminde om en eldsprutande drake som fått slut på tändvätska. Asta var hunden förstås, en olydig byracka med oändlig initiativförmåga.

Fortsätter det så här, tänkte vi, så borde vi kanske flytta på båten för att få sova ostörda. Närmare bron skulle nog trafiken överrösta honom. Men vi blev kvar…

En reaktion på ”Themsen – Den åttonde dagen: Abingdon – Oxford

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s