Themsen – Den sjätte dagen: Whitchurch – Pangbourne

Romarna och saxarna började bygga kvarnar och vid tiden för Domesday Book (1086) fanns det 6000 vattenkvarnar i England, de allra flesta längsmed Themsen. Den enda som fortfarande är igång är kvarnen vid Mapledurham Lock, i en byggnad från 1400-talet. Slussen från 1777 var 1956 den första på Themsen som blev mekaniserad.

Det här är kvarnen där Ratty och Mole i Wind in the Willows (Det susar i säven) hade sin picknick. (”Willow” betyder förresten ”vide” eller ”pil”; ”säv” heter ”rush” på engelska.) Mapledurham House och det närbelägna Hardwick House slåss om att vara förebilden till Kenneth Grahames Toad Hall.

Vi lade till vid en äng som var så typisk att den ägdes av National Trust för att den garanterat skulle fortsätta vara typisk. Från bron mellan de två byarna Whitchurch och Pangbourne hoppade ungdomar i badbyxor och grova skor ned i Themsens vatten, ett beteende som upprepades allt oftare under den kommande veckan tills det blev för grunt närmare källan.

Större delen av Pangbourne är skild från floden genom järnvägen. Våra svenska sedlar väckte en viss uppmärksamhet i den lilla banken, men vi fick till slut byta dem mot mera gångbara pundsedlar. Kenneth Grahame bodde mitt emot kyrkan där han i början av 1900-talet hittade på berättelser om livet kring Themsen och bifloden Pang för sin fyraårige son Alastair. 1908 kom Det susar i säven ut i bokform första gången.

Det var hög tid för publunch och dubbelbyarna vimlade av attraktiva vattenhål. Trots att Swan Inn ligger intill Themsen ovanför Whitchurch Lock (1787) och omnämns i ”tre män” som en ”gammaldags liten” pub föredrog vi att gå över bron, inte bara för att se hur det såg ut på andra sidan, utan också för att träffa den lilla gumman som samlade in 4 pennies från varje bil som passerade.

Pangbourne toll

Den viktorianska järnbron är en av Englands få broar som fortfarande tar upp en tullavgift. Ljussignaler reglerar trafiken så att ingen bil ska kunna smita igenom. Att rationalisera hanteringen genom att ta dubbelt så mycket betalt av de bilar som åker åt ena hållet och låta de andra åka gratis är inte att tänka på. Att den här typen av otidsenliga rutiner överhuvudtaget finns kvar beror på att de styrs av en mycket otymplig lagstiftning med konsekvenser ända upp i Parlamentet.

Publuncher är det billigaste och enklaste sättet att döda sina hungerkänslor i England. De rika utbudet av ölsorter gör proceduren spännande och intressant även de få gånger man råkar ut för smaklös mat. Greyhounds trädgård visade sig vara en bakgård med konstgjord gräsmatta, men vad gjorde det när pubpersonalen var trevlig.

Inne i baren träffade vi en man som, när han hörde att vi kom uppför floden, började prata om Alan Ayckbourns pjäs Way upstream (1981) som handlar om en nöjestripp på en flod som förvandlas till en fantasi med drag av Peter Pan. Uppsättningen vid National Theatre i London för några år sedan förföljdes av tekniska problem, bland annat gick det hål på ”floden”, det vill säga den bassäng som båten flöt i, så att teatern dränktes. Vi var överens med vår pubvän om att Ayckbourn var en av Englands mest spännande dramatiker och vi blev inte förvånade när vi i slutet av samtalet fick veta att han var en arbetslös skådespelare (pubvännen alltså).

Way upstream

Salisbury Playhouse

En reaktion på ”Themsen – Den sjätte dagen: Whitchurch – Pangbourne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s