Themsen – Den femte dagen: Marlow

LttleMarlowCemWeb

Vi seglade förbi Little Marlow utan att stanna och kontrollera om vägen till kyrkogården fortfarande är skyltad med: ”Little Marlow Cemetery. No through-road.” trots att Edgar Wallace ligger begraven där.

Vi hade börjat ana det redan i Cookham på lördag kvällen och fick det nu bekräftat i Marlow: att försöka kombinera ett späckat sightseeing-program med ett utforskande av Themsen på tolv dagar är ett hopplöst företag. En båt går mycket långsammare än en bil och man kan i regel inte ta några genvägar eller välja alternativ, det är bara att följa flodens vindlingar. Sevärdheterna, särskilt de annorlunda som vi är mest förtjusta i, ligger sällan intill floden, så det går inte att köra ända fram, och efter timmar på floden i stekande sol minskade vår lust till långpromenader för varje dag.

Efter att ha styrt båten uppför Themsen under två dagar började vi inse att vårt misstag inte låg i att vi bara var en tvåmansbesättning, i stället för tre, utan att vi saknade hund. När en man med en valp förklarade att ”han har inte fått gå i än” förstod vi att hundarna längsmed floden har en speciell intim och intensiv relation till den. När de väl initierats och doppats i dess vatten har de för alltid förlorat sin valpiga oskuld.

Marlow.jpg

På väg ut från Marlow Lock såg vi en som gjorde det. En strävhårigt spolformad hund av den där obestämda ras som tycks ha tagits fram för att inte slå omkull porslinsfigurer i trånga lägenheter sprang runt däcket på båten framför oss. I nästa ögonblick låg han i vattnet med ivrigt vevande framtassar för att hinna ikapp husse och matte, lyckligt omedveten om att han inte kom någon vart i den strida strömmen mot forsen.

Man lyckades vända båten och komma upp längsmed den nödställde, men Themsens motorbåtar är för höga för att mänskliga armar ska nå ned till vattnet. En båtshake sträcktes ut, men jycken tyckte inte att det var rätt tillfälle att leka med pinnar. Man kunde förstås få upp honom genom att spetsa honom på båtshaken, men det verkade som räddarna tyckte att det var ett för drastiskt alternativ.

Vår egen båt fortsatte under tiden framåt och behövde en viss uppsikt. Nästa gång vi fick tid att titta tillbaka mot olycksbåten hade en av besättningen hoppat i vattnet och sträckte upp den Themsen-invigda hunden mot räddningen på däck. Det sista vi såg av dem var hur räddaren förgäves försökte ta sig upp i båten, och våra tankar gick till den dramatiska händelsen på sydkusten när tre poliser och två civila drunknade under försöken att rädda en hund som ramlat i från den stormpiskade piren. Och vi tänkte att engelsmännen älskar verkligen sina djur.

Den vittbereste resenären som nalkas (Stora) Marlow på Themsen kan lätt drabbas av en obestämd deja vu-känsla. Bron (1831-36) ser precis ut som en mindre version av den berömda över Donau i Budapest. Det beror på att arkitekten William Tierney Clarke övade sig på Marlow-bron först.

Thomas Love Peacock bodde i Marlow när Percy Bysshe Shelley 1817 flyttade in i ett hus på samma gata. Tillsammans utforskade de omgivningarna i ”woody Marlow’s winding vale” (The genius of the Thames av Peacock) och en båtutflykt till Lechlade, nära Themsens källa, är beskriven i Shelleys dikt “A summer evening churchyard”. Vi stod framför Albion House på West Street (nedan) och försökte föreställa oss hur Mary Wollstonecraft, Shelleys hustru, hade suttit innanför dess väggar och skrivit Frankenstein.

Albion.jpg

Författaren till vår favoritbok på floden bodde också i Marlow. Flera hus i staden slåss om att Jerome skrev delar av Tre män i en båt just där, men det troliga är att det mesta skrevs i hans hem på Marlow Common.

Strax innan bron, intill den livligt trafikerade huvudgatan, sitter Marlows största mysterium, Fick-Venus, helt naken. Vem är hon? På sockeln står ”Till det lyckliga minnet av Charles Frohman” och citatet ”För det är inte rätt att i hus som muser hyser sorgen dvälja skall; sådant passa oss icke.” Ingen vet varifrån det kommer.

Alongside the road approaching the suspension bridge that...

Frohman var den första teaterproducent som vågade satsa på Barries tekniskt komplicerade pjäs Peter Pan. En av tvillingarna spelades i början, 1904, av Pauline Chase som i rollen som ”Den-skära-pyjamasflickan” hade fått smeknamnet ”Fick-Venus” på grund av sin litenhet. 1906 avancerade hon till huvudrollen, Peter Pan, och blev förknippad med den flygande pojken i många år framåt.

Marlow var innan första världskriget en populär stad bland författare, konstnärer och skådespelare. Under sina perioder i England bodde Chase i närheten av Marlow, medan Frohman varje sommar hyrde en stuga i staden och blev bästa vänner med slaktaren och barberaren. Han drömde om att få sluta sina dagar här, långt bort från det larmande teaterproducerandet, men han var med bland de drunknade passagerarna vid Lusitania-sänkningen 1915.

Pauline Chase och hans vänner startade en insamling för att resa ett minnesmärke över honom. När skulptören Leonard S Merrifields nakna nymf avtäcktes 1924 väckte hon uppståndelse. Statyn utsattes för många attentat och ett stängsel restes för dess skydd.

Spekulationens vågor svallade i Marlow, föreställde statyn verkligen Pauline, hade hon poserat naken för skulptören, men inga rykten har bekräftats. Och citatet är kanske inget citat.

Under den stora stormen 1990 föll en trädgren över statyn och slog av dess huvud och fötter. De senare försvann och det var först flera månader senare som de anonymt lämnades in i stadshuset. I september var alla bitarna hoppusslade igen.

Vid det här laget hade vi hittat Marlows söndagsöppna matbutik vilket gjorde att vi tappade allt intresse för vidare sightseeing, gick istället in och provianterade och återvände med kassarna till en flytande lunch på båten.

En god spökhistoria residerar nästan alltid i gamla engelska slott, kyrkoruiner och pubar som patinerats av seklers ölstänk – men i ett modernt sportcentrum? Bisham-borna fick skylla sig själva när de byggde idrottskomplex i ruinerna till det en gång så mäktiga Bisham Abbey. Historien berättar hur en av hyresgästerna efter sekulariseringen, Lady Elizabeth Hoby, i ett anfall av ilska slog ihjäl sin son när han spillde bläck i en bok. Sedan dess har man i trakten hittat anteckningsböcker skrivna med barnslig handstil och dåligt torkade med läskpapper.

Marlow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s