Themsen – Den tredje dagen: Hampton Court – Datchet

Det var tidigt på morgonen och vi stod intill ett flytande tvåvåningshus. I uthyraren T W Allen & Sons broschyr är villkoren kring motorkryssaren Prisma hårdare än för någon annan båt. Hundar är inte välkomna, och besättningen, som av någon anledning inte får bestå av enbart män eller enbart kvinnor, måste vara erfaren. Det enda av kraven vi kunde uppfylla var det där med hunden, men det oroade oss knappast. För vi hade privatchaufför.

Themsen mellan de kungliga slotten i Hampton Court och Windsor är kantad av fashionabla villor. Det gällde att anpassa sig och resa med stil igenom ett sådant grannskap. Från vår upphöjda plats på övervåningen betraktade vi hur pendlarfolket vaknade, åt frukost och lämnade sina hem i Sunbury, Walton, Chertsey och andra förortsbyar längsefter floden, medan betjänten en trappa ned med van hand styrde vårt tio meter långa palats.

Det vill säga, vi ville gärna inbilla oss att det var så. I själva verket rusade vi förtjusta omkring överallt, var ständigt i vägen, och försökte se så mycket som möjligt utanför och inuti båten, samtidigt. Hur fungerade toaletten? Gick spisen att använda? Hur förvandlades delar av interiören till sängar? Vart tog duschvattnet vägen. Nästa dag skulle vi få en egen båt, vårt hem under den kommande veckan, och vi ville förbättra våra odds genom att skaffa oss så mycket erfarenhet som möjligt i förväg.

Prisma hade väntat på oss ovanför Molesey Lock, så vi hade fortfarande inte fått vara med om någon slussning. Det var härifrån som Mark Wallington, författaren till Boogie up the river, startade sin färd. Precis som ”de tre männen” som färdats innan honom tog han sig fram med en skiff, en sorts eka som på natten med hjälp av en presenning kunde förvandlas till ett tält.

”Themsen är 347,6 km lång, en oimponerande längd för en vattenväg av denna kaliber. … Themsen är dessutom en odramatisk flod. Under sitt meandrande mot havet färdas den genom vattenängar under större delen av sitt lopp, fallhöjden från toppen till botten är bara 106,6 m. Under den tiden smyger den utan mystik genom platser som Staines, Slough, Reading och Pangbourne, utan att passera några vattenfall, sjöar eller träsk. Det klassiska Themsen-djuret är ankan. Den klassiska plantan är geranium. Den enda stammen, pendlaren. …det tog mig inte lång stund att inse, att följa den här floden till dess källa hade alla förutsättningar att bli en av de tråkigaste resorna någonsin.”

Taggs Island

Intill varje sluss finns förstås en fördämning, med mer eller mindre forsande vatten, annars skulle det inte vara särskilt stor vits med att ha en sluss. Intill Molesey har man byggt en riktigt lockande liten fors för att lura upp laxarna i en fälla där de kan märkas och vägas innan de släpps lös igen på ovansidan. Med Tagg’s Island på höger sida började vi den tredje dagens resa mot Themsens källa.

karsino.jpg

Ön var mycket populär hos 1900-talets innefolk. Fred Karno byggde sitt Karsino 1913, ett lyxhotell med kasino. 1925 gick han i konkurs.

Garrick.jpg

Strax efter kommer Garrick’s Ait, uppkallad efter skådespelaren David Garrick. Han bodde i Hampton House på motsatta stranden 1754, där han byggde ett tempel åt Shakespeare.

sunbury

Det är inte långt mellan slussarna. Efter tre kilometer nådde vi Sunbury Lock i samma ögonblick som portarna öppnades för båtarna framför oss. Detta är det bästa och effektivaste tillfället att anlända till en sluss, under förutsättning att kön är tillräckligt kort för att alla båtar ska få plats. En fem-sex motorbåtar av normalstorlek går in i en normalsluss på den nedre delen av Themsen. Det sämsta tillfället att komma till en sluss är strax efter att portarna stängts och vattnet börjat fylla kammaren. Då måste man vänta ett helt kretslopp.

Under högsäsong uppstår det långa köer vid de populäraste slussarna, särskilt vid helgerna, då båtarna klungar ihop sig intill sina hemmahamnar när de gamla hyresgästerna återvänder och de nya ger sig ut. Men när vi reste i maj var det aldrig frågan om några trafikstockningar, inte ens medan den tropiska värmeböljan fortfarande hade nyhetens behag under den inledande helgen.

En sluss passeras under strikta former. Vi hade läst på innan. Slussvakten anvisar sida. Den förste besättningsmannen står i fören och kastar en lina träffsäker kring en pollare, medan den andre gör likadant i aktern och den tredje får stopp på båten och slår ifrån motorn. Helst ska allt detta ske innan flytetyget ställt sig på tvären i slusskammaren eller slagit emot båten framför. Att en man kan klara det var vår chaufför bevis på, men vi behövde all träning vi kunde få och gick därför så ofta som möjligt i vägen. När vi inte slängde linorna i vattnet, trasslade vi in dem i staket, blomrabatter, hundar och annat som råkade finnas i närheten.

En sak lärde vi oss effektivt genom att studera vår professionella förare, att komma med relativt hög hastighet in i slussen eller intill strandkanten för att inte förlora styrförmågan och sedan backa kraftigt. Det går förvånansvärt fort att få stopp på båten, och vi praktiserade den här principen flera gånger under de kommande dagarna, men eftersom vårt beteende i övrigt var allt annat än förtroendeingivande skrämde vi slag på många skeppare som kom springande med fendertar och båtshakar. Med en aning stolthet konstaterar vi i efterhand att vi aldrig någonsin stötte till någon annans båt. Vi höll på att sänka vår egen vid ett par tillfällen, men det är en senare historia.

Walton

Lite senare passerade vi under Walton Bridge, den fulaste bron över Themsen, ett jättemekano av någon som glömt att läsa bruksanvisningen. Man tyckte tydligen inte om utnämningen, för numera har bron stora bågar.

WES130103_09_gal

D’Oyly Carte Island repeterades en gång i tiden Gilbert & Sullivan-operetter i Sullivans villa.

Shepperton.jpg

Shepperton Lock ligger vid den välbevarade 1800-talsbyn, men den berömda filmstudion är för långt bort från floden för att synas. Vi minns inte många detaljer från den här dagen. Det blir så när man kan luta sig tillbaka och bara låta sig köras. Det kom väl någon sluss till, Chertsey och Penton Hook, men de hade redan förlorat nyhetens behag. Nästa dag skulle vi klara dem på egen hand, och då insåg vi att vi borde ha varit mer uppmärksamma.

Staines.JPG

Strax bortom Staines Bridge står London Stone, eller i varje fall en kopia i glasfiber. Originalet stod här i 700 år som ett bevis på att det var ända upp hit som London var ansvarig för Themsen. I dag slutar ansvaret vid den första slussen i Teddington.

Vi borde egentligen ha stannat för publunch, men för att chauffören inte skulle komma hem för sent med båten bestämde vi oss för att fortsätta. Ett stort fält på vänster sida efter Bell Weir Lock utgör den största sevärdheten mellan Hampton Court och Windsor. Det är Runnymede där Magna Carta undertecknades i juni 1215. Här finns också minnesmonument över Kennedy byggt på mark skänkt till amerikanarna och 20 000 allierade flygare som dog under andra världskriget. Inget av detta var det särskilt lätt att se från båten.

Som en hyllning till våra kurrande magar hittade vi omedelbart efter Old Windsor Lock en genväg (New Cut) förbi Ham Island (Skinkön). Nu såg det äntligen ut som om vi var ute ur London, men det var ett tamt landskap, det var den stora parken till Windsor Castle. Slottet var för långt borta för att synas.

Vår ankomst till Datchet var i mycket en repris av de tre män som färdats i båt före oss:

”Vi var trötta och hungriga…och när vi kom till Datchet tog vi klädkorgen, de två säckarna, och filtarna och rockarna, och andra liknande saker, och började leta efter logi. Vi passerade ett mycket vackert litet hotell, med klematis och klängväxt över portalen; men det var inget kaprifoligt över stället, och av någon anledning hade jag ställt in mig på kaprifol, så jag sa:

‘Åh, låt oss inte gå in där! Låt oss gå ett litet stycke till, och se om det inte finns ett beklätt med kaprifoli.’


Så vi gick vidare tills vi kom till ett annat hotell. Det här var också ett mycket trevligt hotell, och det var beklätt med kaprifol på sidorna; men Harris tyckte inte om utseendet på mannen som stod lutad mot ingången. Han sa att han inte alls såg ut som någon trevlig man, och att han hade fula stövlar: så vi gick vidare. Vi gick ett bra stycke utan att något ytterligare hotell kom i vår väg, och sedan mötte vi en man, och bad honom visa oss vägen till några stycken.


Han sa:


‘Men, ni är på väg ifrån dem. Ni måste vända helt om och gå tillbaka, då kommer ni till the Stag.’


Vi sa:

‘Åh, vi har varit där, och vi tyckte inte om det – inget kaprifol’

Nå, då,’ sa han, ‘finns the Manor House, mitt emot. Har ni provat där?'”

103 år senare står både Stag och Manor House kvar intill Datchets trevliga ”village green”. Till skillnad från ”tre män” hade vi bokat rum i förväg och den natten somnade vi med historiens vingslag susande i öronen. Nästa morgon vaknade vi ovanligt tidigt. Bara några hundra meter nedför gatan låg Lady Pauline och väntade på oss. Vi hade sett henne dagen innan när vi steg iland från Prisma. Nu skulle hon bli vår på riktigt.

2 reaktioner på ”Themsen – Den tredje dagen: Hampton Court – Datchet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s