Themsen – Den andra dagen: Chiswick – Strand – Kew – Syon House

Chiswick Reach är nog den vackraste delen av Themsen i London. Den trevliga promenaden förbi de georgianska byggnaderna, båthusen och de många pubarna (Blue Anchor, Rutland) borde finnas med bland alla turisters måsten.

James Thomson satt i 1600-talspuben the Dove (i närheten av Hammersmith Pier) och skrev Rule Britannia och The Seasons. Han förkylde sig så illa på floden att han dog i lunginflammation och begravdes i Richmond, vårt etappmål en sightseeing-båts-timme längre upp. Hammersmith Terrace, till höger, har sjutton identiska hus från mitten av 1700-talet. Strax efteråt kommer en ö, Chiswick Ayot.

Corney Reach leder i en vid båge förbi Barnes Railway Bridge (1:a bilden ovan), en elegant järnbro av Locke invigd 1849, till Chiswick Bridge (1933), som har den längsta cementarkadbågen av alla Themsens broar. Puben the Ship samlar på paddlar, troféer och annan memorabilia från roddtävlingen. Man får användning för sin samling vid extremt högvatten då floden slår mot pubens väggar.

Båten förde oss vidare uppför Mortlake Reach, under Kew Railway Bridge (1869) och förbi Oliver’s  Ait  till ett annat av våra favoritområden. Vackra och populära sträckor längs Themsen drar till sig pubar och Strand-on-the-Green har sin beskärda del. Oliver Cromwell använde Bull’s Head som sitt högkvarter medan City Barge (1484) är uppkallad efter Lord Mayors båt, som brukade ligga i närheten.

Kew Bridge heter egentligen King Edward VII Bridge eftersom han invigde den 1903, men ingen orkar säga det. Vår sightseeing-båt gjorde här sitt första stopp, för att släppa av besökare till den berömda botaniska trädgården.

Med Kew Palace, där George II och hans stora familj bodde, som utgångspunkt har trädgården sedan 1751 utvecklats till en av världens viktigaste botaniska samlingar. Kombinationen av historia och växter är antagligen unik och upplevelsen förhöjs av att veta att prinsessan Augusta, Georges mor, satt i pagoden från 1761 och tröstade sig med att dricka te när hon insåg att hon inte skulle bli drottning av England bara för att hon blivit änka.

Themsen följer trädgårdens ena långsida, men från floden såg vi inte mycket av Decimus Burtons järn- och glaskreationer Temperate House och Palmhuset med världens största samling av orkidéer. Den senaste tillbyggnaden är the Princess of Wales Glasshouse (1987) med tropiska örter.

The clog and apron race äger rum i slutet av september. Då följer botanikstudenterna den gamla traditionen att inkläda sig ”träskor” och förkläden av läder för att med trädgårdsknivar i fickorna springa de 350 meterna längs Broad Walk på 60 sekunder. Den långsmala Brentford Ait ligger till höger.

Bortom entrén till Grand Union Canal/River Brent, den stora artären upp till Birmingham, kom vi plötsligt ut på landet. Bostadshus och industrier var för första gången sedan flodmynningen helt borta från båda stränderna. Men det var bara en kort illusion skapad av två parker. Norra strandens ”Syon Park såg ut som regnskog omgiven av fastighetsplanerare” (Wallington).

Syon house

Av Syon House syns inte mycket från floden. Det är inte så lätt att ta sig dit landvägen heller, eftersom det ligger lite långt från närmaste allmänna kommunikationer. Gräsmattan är utmärkt för picknick om man kan glömma husets blodiga historia.

St Bridgets nunnekloster från 1431 var också öppet för munkar. Henry VIII hängde vid upplösningen av klosterväsendet en av munkarna och fortsatte av bara farten med att halshugga de fyra första av de nya hyresgästerna: Catherine Howard, ”Protector” Somerset (som började bygga det nuvarande huset), Lord Guildford Dudley och Lady Jane Grey. Det sägs att när kistan med Henry passerade på floden mellan London och Windsor ”så sprang locket upp på natten vid Syon”. Francis Drake hade diabildsaftnar på Syon House då han berättade för drottning Elizabeth hur han gjorde när han seglade runt jorden.

Strax före Isleworth Ait ligger på höger sida All Saint’s Church, som brann ner under andra världskriget, inte på grund av bomber, utan två skolpojkars lek med tändstickor. Den nya kyrkan är från 1969.

Syon Reach leder vidare fram till Isleworth, en liten by med 1700- och 1800-talshus som förstärker känslan av lantlighet, men efter nästa krök påmindes vi om att vi fortfarande färdades genom Londons förorter, Richmond var i sikte.

Den stora gångbron från 1894 har inte i första hand fått sina dimensioner i en storslagen gest mot gångtrafikanterna. Tre fördämningsportar är byggda i brovalven. De öppnas bara två timmar före och efter när tidvattnet är som högst, den övriga tiden skulle vattennivån upp till slussen i Teddington sjunka för mycket. Vi kom precis för att se hur de stora luckorna droppande av vatten höjdes i luften. Båtens kapten varnade för att vi kunde bli blöta om vi stannade kvar på fördeck, men ingen brydde sig om honom. Det var alldeles för spännande och efter tre timmars solfärd spelade några droppar ingen roll.

I stort sett är den södra stranden av Themsen lika med den vänstra när man färdas uppför floden, men då och då när den slingrar sig som mest kastas begreppen om. Så när vi hade passerat Twickenham Bridge (förgrund – 1933) och Richmond Railway Bridge (bakgrund – 1848; intressant för dem som vill studera tidig järnvägsarkitektur) och lade till vid bryggan på vänstra stranden hade vi Richmond ovanför oss i nord-ost.

En reaktion på ”Themsen – Den andra dagen: Chiswick – Strand – Kew – Syon House

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s