Themsen – Den andra dagen: Westminster – Lambeth – Vauxhall

”The Thames coils like an intestine through the belly of the nation.”
(Mark Wallington: ”Boogie up the river”)

Om Themsen är som en tarm i Englands mage, så klarade vi av ändtarmen i går. Den andra dagen började precis där den första slutade, vid Westminster Pier, i skuggan av Big Ben. Solen hade lockat fram turisterna ur deras hålor och köerna till sightseeing-båtarna började bildas redan en timme innan avgången halv elva. Ett vackert väder kräver vatten, även om besökare och engelsmännen själva ytterst sällan ses i det, så vill man åtminstone vara på eller i närheten av det.

Slagsmålen om de välexponerade platserna i fören hade ordnade former. Själva föredrog vi de mindre populära invid de öppna panoramafönstren. Tanken på att stekas under den tre timmar långa färden till Richmond lockade oss inte.

Vår båt lade ut från den flytande bryggan, men hejdade sig och gjorde en lång undanmanöver medan ett pråmsläp på väg upp släpptes förbi. Man tar inte de minsta risker efter olyckan i augusti 1989 då 51 passagerare drunknade vid en kollision mellan Marchioness och mudderskeppet Bowbelle i närheten av Southwark Bridge.

Westminster Pier ligger direkt intill Westminster Bridge byggd 1862 av Thomas Pages som ersättning för den tidigare stenbron från 1749. Här fanns antagligen mycket långt tillbaka i tiden ett vadställe, kanske var det den närmaste platsen till mynningen där Themsen kunde överfaras utan båtar.

Den första väg byggd av romarna i England var antagligen Watling Street som ledde rakt från Portus Dubris (Dover) till Verulam. Söder om floden har man lyckats spåra vägen till Shooter’s Hill i Blackheath, i norr vet man att den går längs Edgware Road från Hyde Park Corner. Om dessa två punkter förenas hamnar man vid Westminster Bridge, och det är mycket möjligt att romarna använde vadstället innan de byggde bron på den lämpligare platsen i närheten av nuvarande London Bridge.

Westminster Bridge är målet för en rodd som är så strapatsrik att den kallas för kanotisternas Mount Everest. Segrartiden för de 201 kilometrarna från Devizes i Wiltshire till Big Ben ligger på under 24 timmar, men det kan ta upp till tre dagar. Kanoten måste bäras vid 71 ställen längs färden via Kennet and Avon Canal till Themsen vid Reading och etapperna måste tajmas så att man inte får tidvattnet mot sig under den sista sträckan.

(Inom parentes kan nämnas att den berömda roddtävlingen mellan Oxford och Cambridge gick ett enda år, 1836, mellan Westminster och Putney Bridges. Cambridge vann lätt. Den sträcka som blivit den traditionella ligger en bit längre uppåt floden.)

Direkt efter Westminster Bridge dyker Houses of Parliament upp. Den nygotiska skapelsen uppfördes av Charles Barry och Augustus Pugin 1852 efter att Palace of Westminster hade brunnit ner 1834. I Canalettos och Samuel Scotts förskönande målningar ges det gamla palatset en vision av Venedig. Det vackra läget intill Themsen har en mer prosaisk förklaring. Genom att uppföra byggnaden så att den gränsade till floden ville man undvika att eventuella uppretade folkmassor skulle kunna omringa parlamentet.

Bortom parlamentshuset kan vi skymta Westminster Abbey, de brittiska kungarnas kyrka för vigslar, kröningar och begravningar sedan saxaren Edward the Confessor (Bekännaren). St Augustine gick omkring år 600 iland på den trekantiga Thorney Island, skapad av två bäckar som flöt ut i Themsen på båda sidor om platsen för Houses of Parliament. Här, på lagom avstånd från dåvarande London, grundade han det första av de tre benediktinkloster som kom att ligga längsefter Themsen.

Danska vikingar förstörde klosterkyrkan under sina härjningar, men den byggdes upp igen. Geoffrey Chaucer begravdes i Westminster Abbey därför att han hade bott i närheten och därför att han hade varit en viktig kunglig tjänsteman. Ingen anade då att han skulle bli så att säga grundstenen i Poet’s Corner.

Den första Lambeth Bridge, en hängbro från 1862, ersattes 1932 av den nuvarande stålbron. De ananasprydda pelarna har sin förklaring i traditionen bland amerikanska sjömän att efter hemkomsten från Västindien hänga upp en ananas på sin dörr som en välkomsthälsning. Namnet Horseferry Road i närheten minner om att det gick en färja här tidigare, antagligen redan på romartiden.

På andra sidan Lambeth Bridge märks det att vi lämnat innerstaden med sina ståtliga byggnader. Floden byter därför namn från Kings Reach till Nine Elms Reach. Det kommer att dröja länge än innan vi kan säga att vi är helt ute ur London, med vår takt blir det inte förrän i slutet av den tredje dagen.

Vauxhall Bridge (1900) är full med små skulpturer som representerar sysselsättningar värdiga människan. Vi hinner knappt se dem innan båten har passerat, men vi har hört att de ska föreställa kunskapen och utbildningen, de sköna konsterna, astronomin, jordbruket, arkitekturen, maskinkonsten och krukmakeriet. Vi var särskilt angelägna om att få se arkitekten eftersom hon håller en kopia av St Pauls i handen. Det är förresten ungefär här som det är den sista chansen att vända sig om och se den riktiga katedralen.

Båten stävade vidare mellan ständigt nya londonstadsdelar, Pimlico i norr och Nine Elms, dit Covent Garden-marknaden flyttat, i söder. London söder om Themsen är lite som Mölndal, turister finner sällan anledning att åka dit.

En pampig byggnad med ett utseende som inte liknar något annat, utom möjligtvis en korsning mellan en biograforgel och en ångmaskin, har synts under en lång stund framför oss. När vi kom närmare upptäckte vi att den bara var ett tomt skal. Vid nedläggningen av Battersea Power Station nöjde man sig inte med att flytta möblerna, utan man avlägsnade hela innanmätet. Ytterväggarna står kvar eftersom exteriören är byggnadsminnesförklarad. Det fanns planer på att förvandla komplexet till ett jätterekreationscenter, men de rann ut med tidvattnet.

När Grosvenor Bridge invigdes 1859 var det med sina tio spår in till Victoria Station världens bredaste järnvägsbro. I dag är den ännu bredare.