Themsen – Den första dagen 4

Flooding 3

Den 17 november 1894 hade en tredjedel av årsnederbörden fallit under 26 dagar. Themsens vatten steg redan på flera ställen över vallarna, så när en ovanligt hög tidvattenvåg svepte upp längs floden var katastrofen ett faktum. Flodbankar spolades iväg, boskap dränktes, hus isolerades och vägar stod under vatten. Åtgärder vidtogs för att det inte skulle inträffa igen, avledningskanaler grävdes, högre bankar anlades, men när centrala London översvämmades 1928 dog fjorton människor.

Att leva och bo intill en flod är att ständigt vara beredd på att naturen ska slå till. Ändå väljer människor att bo i latent farliga områden, under en vulkan eller i en jordbävningstrakt. Themsen blev oroligare med åren, tidvattnet ökade i styrka i takt med landet sjönk i sydöstra England och möjligheten att svälja vattenmassorna minskade när Embankment i London byggdes och floden blev smalare.

Incidenter och motåtgärder går långt tillbaka i tiden. Efter en förödande storm blev Geoffrey Chaucer den 12 mars 1390 utsedd av en kunglig kommission att ansvara för ”vallar och diken” mellan Woolwich och Greenwhich, en omväxling till översynsarbetet vid Westminster Abbey. 1852 svepte en flodvåg över Duke of Wellingtons kista när den drogs av hästar på väg till begravningen i Maidenhead.

Flooding 4

1858
föreslogs en damm vid London Bridge, men då behövdes tidvattnet för att spola bort all skit som släpptes ut i floden. 1904-07 diskuterades om att bygga något vid Gravesend, men viktigare saker fanns att ta itu med. Strax före andra världskriget fanns planer på en barriär, men de föll på grund av argumentet att den kunde bombas av tyskarna.

Den riktiga tankeställaren kom 1953 när översvämningar längs den engelska ostkusten och vid Themsens mynning tog 300 liv. Den gången nådde inte flodvågen in till London, i så fall kunde katastrofens konsekvenser ha nått en enorm nivå.

I Deluge (1976) utsätter författaren Richard Doyle London för den optimala versionen, när vindförhållanden, ovanligt hög vattennivå i Themsen och springflod sammanfaller. Det är stora områden som skulle hamna under vatten, från linjen Dagenham-Islington-Slough i norr till Lewisham-Esher-Addlestone i söder och Windsor-Eton i väster.

Tunnelbanesystemet skulle dränkas och kraftstationer explodera om det inte fanns tid för nedkylning. Pråmar skulle driva in i byggnader. Brinnande olja skulle flyta omkring på vattnet och grilla de som tagit sin tillflykt till vattenomflutna höghus. 100 000 döda förutspådde Doyle och slutar sin bok med att låta huvudpersonen sammanfatta:

”Vi kunde ha berättat för dem hur verklig faran var … istället för att låtsas att allt var under kontroll och att det inte fanns något att oroa sig för. Vi kunde ha kört utrymningsövningar med dem istället för att hålla våra egna privata, så att de hade vetat vad som väntade dem när floden kom. Vi kunde ha satt upp ett ordentligt varningssystem i stället för att lita på några få flygalarmssirener från kriget som ingen kunde höra. Vi kunde ha haft fler båtar och pumpar beredda, och högaxlade lastbilar. Vi kunde ha skyddat våra sjukhus, våra kraftstationer, våra gasverk och reningsverk och vårt tunnelbanesystem. Det fanns tusen saker vi kunde ha gjort, men framför allt, innan allt annat … vi kunde ha sett till att bygga färdigt den jävla flodbarriären.”

1984 blev den klar, the Thames barrier. Engelsmännen är stolta över den, och framhåller i broschyrerna hur den är planerad och ritad av engelska ingenjörer, byggd med (nästan) bara engelskt material av (nästan) bara engelska arbetare – och det är nästan ett av världens sju underverk, i varje fall det åttonde.

Flooding 2

Det är lite svårt att lista ut hur barriären fungerar från utseendet på de sju fantasifullt utformade fundamenten, men det sägs att själva dammluckorna ligger utom synhåll nere på flodbotten. Då och då, när det är övning, kommer de upp och täpper till Themsen till en höjd motsvarande ett femvåningshus. För dem som vill veta mer finns ett barriär-museum alldeles intill.

Stränderna kring Themsen hela vägen ut till mynningen är låga och för att inte vattnet ska rinna runt barriären har man byggt höga vallar som sträcker sig längs sidorna av Woolwich Reach ned mot Woolwich Free Ferry; gratisfärjan är ett kungligt privilegium sedan 1300-talet.

Flooding 1

Så här skulle det gå utan barriären.

Men de höga vallarna fortsätter inte hela vägen ut till kusten och frågan är om inte vattnet kan komma in i London bakvägen. I varje fall är samhällena längsefter Sea Reach lika utsatta som tidigare. I en annan bok där  London dränks, Tom Barlings Goodbye Piccadilly (1980), går det så här:

”Southend Pier drabbades av en våg i hela sin längd och rensades på sina överbyggnader, bokstavligen exploderade i tändsticksvirke, innan den slängdes upp i själva staden. Järnpelarna slets upp, vreds runt som lödtenn eller trycktes platta. Hundratals ton med viktorianskt järnarbete fördes västerut av de svällande vågorna.”

Båten som skulle ta oss in till London var inte inställd, bara en halvtimme försenad. Med en högtidlig känsla av att vi nu påbörjade vår flodfärd på riktigt tog vi adjö av landbacken och steg ombord. Om allt gick efter planerna kunde vi under de närmaste tolv dagarna se fram mot fyra sight seeing-båtar, en privatchartrad motorbåt, två olika motorbåtar som vi skulle bo på och styra själva och slutligen en kanot.

Flooding 5

En reaktion på ”Themsen – Den första dagen 4

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s