Themsen – Den första dagen 3

Trots att vi nu var på rätt sida av Themsen, så tycktes Charlton fortfarande vara ett lika obekant resmål. Förvirringen kring biljettluckan vid Gravesendstationen blev till och med större än i Southend och till slut hamnade vi på ett tåg som visserligen passerade Charlton, men utan att stanna, vartannat tåg är express, vartannat lokalt.

Vi hoppade irriterade av i Blackheath bara för att få veta att det inte fanns några förbindelser från den stationen med Charlton, utan att vi måste åka in till London och ta ett av de långsamma tågen. Hur var det med buss då? Jo, något fanns det, i ungefär rätt riktning.

Vi hoppade på den första som kom och hamnade i en återvändsgränd vid linjens slut i Woolwich. Här gav vi upp, förbannade Londons kollektivtrafik, i synnerhet Network Southeast, hoppade in i en taxi, gav order om att köra till Themsen-barriären och mindes att de tre männen i en båt, även om de inte färdades så här långt ned på Themsen, upplevde en mycket liknande erfarenhet när de försökte skaffa sig information vid engelsk järnvägsstation:

”Vi kom till Waterloo vid elvatiden och frågade varifrån elva och fem avgick. Ingen visste förstås; ingen vid Waterloo vet någonsin var ett tåg kommer att avgå ifrån, eller vart ett tåg när det avgår är på väg, eller någonting annat. Bäraren som tog våra saker trodde att det skulle avgå från plattform nummer två, medan en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört ett rykte om att det skulle avgå från nummer ett. Stationsmästaren, å andra sidan, var övertygad om att det skulle starta från den lokala plattformen.

För att göra slag i saken gick vi en trappa upp och frågade trafikledaren, och han sa till oss att han precis hade träffat en man, som sa att han hade sett det vid plattform nummer tre. Vi gick till plattform nummer tre, men de sakkunniga där trodde nog att det var Southampton-expressen eller kanske Windsor-loopen. Men de var säkra på att det inte var Kingston-tåget, fast varför de var säkra kunde de inte säga.

Sedan trodde vår bärare att det måste vara det på hög-nivåplattformen; han sa att han trodde att han kände igen tåget. Så vi gick till hög-nivåplattformen och träffade lokföraren, och frågade honom om han var på väg till Kingston. Han sa att han naturligtvis inte kunde vara riktigt säker, men att han nästan trodde att han var. I vilket fall som helst, om det inte var 11.05 till Kingston, så var han nästan säker på att det var 9.32 till Virginia Water, eller 10.00 till Isle of Wight, eller något åt det hållet och vi skulle alla veta när vi väl var framme. Vi stoppade half-a-crown i handen på honom och bad honom vara 11.05 till Kingston.”

Gravesend 5

Efter att vi hade passerat Greenhithe, i början av tågresan från Gravesend, innan vi förstod att vi åkte fel och fortfarande njöt av den, kunde vi se nedfarten till Dartford-tunneln, den första möjligheten för bilister att korsa Themsen. Byggandet stoppades av kriget och den västra blev klar 1963, den östra och en bro 1991. Innan floden ringlade bort från den mer rationellt anlagda järnvägslinjen hann vi skönja glimtar av Long Reach, Erith Rands och Erith Reach.

https://i0.wp.com/thames.me.uk/s00010_files/Dickensmap3.jpg

Från Themsen-barriären finns regelbundna färjeförbindelser med Greenwhich och Westminster Pier i centrala London. Den sista båten för dagen gick 16.15 och på grund av allt strulet höll vi nu på att missa den. Vi sprang från taxin upp på skyddsvallen och stirrade ut över det tomma vattnet och de tysta vaktande barriärhuvorna (de ser ut som om Sydney-operan hade fått en kull med ungar). Inte en turist så lågt ögat nådde – och ingen båt.

20090314_005

En reaktion på ”Themsen – Den första dagen 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s