Themsen – Den första dagen 1

Av gammal tradition markerar bojen Sea Reach Number One gränsen mellan floden och havet. Från Southend Pier, världens längsta nöjespir, var det omöjligt att ens ana var Themsen slutade, eller var det började? På grund av ett missförstånd stod vi på en pir två kilometer från bojen istället för att göra en lov runt den i en båt. Vår ambition att färdas på Themsen i hela dess längd, från havet till källan, hade fått sig en knäck från början.

Så mycket som engelsmännen skrutit om och stolt framhållit sin Themsenbarriär utgick vi från att den låg vid mynningen, att den i sin storslagenhet kunde konkurrera med holländarnas Zuidersee-damm. När vi väl insåg vårt misstag, barriären ligger strax nedanför Greenwich, en bra bit in från havet, var det redan för sent att ordna med båtlägenhet, och i brist på bättre alternativ hade vi tagit tåget från Fenchurch Street Station inne i London ut till Southend on Sea, den bland engelska underhållare minst prestigefyllda badorten i branschen (en sommarbokning här kan betyda att man är på väg utför), och nu befann vi oss alltså på piren.

I maj 1988 anlände Malcolm Knight, Simon Leifer och Kevin Thomas hit efter att ha rott 299,14 km från Lechlade Bridge på 39 timmar, 27 minuter och 12 sekunder. Det är upp dit och ännu längre, om det går, som vi ska ta oss på tolv dagar. Ännu så länge, klockan 11.20 på förmiddagen den första dagen, hade vi inte satt vår fot på Themsen, om det inte är så att man rent tekniskt kan likställa en nästan 2 km lång pir med en båt. Alec Guiness som sjösjuk pensionerad sjökapten lyckades i alla fall med att registrera en pir som ett skepp hos Lloyds i filmen Vi sitter i sjön (Barnacle Bill).

Av naturliga skäl rinner en flods vatten från källan till havet. För den som vill följa en flod och dyka ned i dess flytande historia är motströms den självklara vägen. De flesta floder har upptäckts, utforskats och utvecklats från mynningen och uppåt. Tänk er dem som kom över haven och för första gången nalkades Themsens, Hudsons, Nilens, Amazonas eller någon annan stor flods mynning. Hade man hittat en passage till andra sidan det främmande landet, eller var man på väg in i en flod, som blev allt smalare och grundare tills kölen skrapade mot botten? Vilka rikedomar skulle man hitta i det omgivande landet på väg mot dess källa; vilka fiender och vänner kunde man möta? En färd nedströms slutar odiskutabelt och fantasilöst i havet; en motströms resa går mot det okända, när och var ska vattnet ta slut?

En flod är mångsidig, har många funktioner. Den är inte bara en farväg, utan också en försvarslinje, en handelsväg för tunga varor, en lekplats, en idrottsarena och en turistattraktion. Människor har funnit sin näring i den och sitt dricksvatten. En flod är ett hinder för dem som vill korsa den tills vadställen hittats och broar byggts. Themsens första bro, det vill säga den som ligger närmast mynningen var till 1991. Tower Bridge, bara några hundra meter från platsen för den första bron, det vill säga den äldsta. Inte förrän mitt inne i nuvarande London, nästan 100 km från havet, var stränderna på båda sidorna av floden tillräckligt höga för att en bro skulle kunna byggas. Sedan 1991 kompletterar en bro Datfordtunneln.

Keltiska ortnamn avslöjar att det fanns boplatser längs Themsen i förhistorisk tid, för 300000 år sedan. Handel med och invandring från främmande länder har existerat åtminstone sedan stenåldern. Första omnämnandet är i Julius Caesars De bello gallico där han kallar floden för Tamesis, ett keltiskt ord för ”mörkt vatten”. Romarna såg den som en viktig handelsväg för spannmål, boskap, guld, silver, järn, hudar, slavar och jakthundar.

Ända från Lechlade kom varorna på floden. Innan asfalten uppfanns var vägarna av en sådan urusel kvalitet, att en mycket god fantasi krävs för att föreställa sig dem, men på vattnet kunde en fraktskuta färdas 55 km om dagen medströms, när förhållandena var som bäst. Motströms däremot var besvärligt, med en hel armé av män och hästar som drog farkosten. På Themsen kom ost från Gloucestershire, byggnadssten och ull från Cotswold, frukt från Worcestershire, kol från Staffordshire, salt från Cheshire och mjöl från otaliga kvarnar som låg längsmed farvägen.

Varför byggdes då världens längsta nöjespir i Southend, på 1890-talet fanns inte Guiness Rekordbok? Järnvägarnas utbredning ledde till att fler människor kunde resa utanför sin hemort. Badorter med nöjespiren som centrum växte upp kring kusterna. Det pratas gärna nedsättande om dessa platser med enkla nöjen för fattiglappar, men alla som sett filmen De stängda portarna (Love on the dole) inser vilken kontrast och glädje den illuminerade strandpromenaden och underhållningen ”at the end of the pier” utgjorde till de trånga och dystert enformiga radhusen.

Om det inte var för att vetenskapen visat på sambandet mellan månens faser och tidvattnets rörelser, så hade det legat nära till hands att tro att företeelsen med ebb och flod var ett typiskt engelskt omständligt sätt att hantera tillvaron. Ända upp till den första riktiga slussen i Teddington, långt bortom centrala London, far vattnet fram och tillbaka ett par gånger om dygnet. Detta innebär inte bara att det tar väldigt lång tid för en död katt att flyta ut i havet, utan också att en båt som förtöjts vid kajkanten mycket väl kan ligga på den torrlagda flodbotten när man kommer tillbaka.

Det är därför som piren i Southend är så lång. När tidvattnet kilar ut flyttas strandkanten nästan två km ut från land, och vem kan känna sig road på en nöjespir som halva tiden är omfluten av gyttja och slam. Från en miniatyrperrong på en miniatyrstation tar ett miniatyrtåg passagerarna till de väntande nöjena långt där ute i diset.

Den södra stranden såg ut som ett smalt streck. Även i vackert väder skulle den sett ut som ett smalt streck. Om Dovers kritklippor nådde upp hit hade de åtta kilometerna till den andra stranden inte betytt så mycket, men londonleran och de platta vattenmaderna gör att trakten kring Themsens mynning ofta är sällsynt ödslig.

Lower Halstow, på andra sidan, har av någon beskrivits som ”a place for lovers of saltings, open marsh, solitude, the sounds of birds calling and of wind in the reeds”. Storbritanniens största hägerkoloni finns vid fågelreservatet Northward Hill, och längs de ensliga stigarna över Halstow Marshes kan den kunnige upptäcka sällsynta fågelarter.

Det var på en av dessa stigar som Pip kom springande, för kyrkogården i Cooling anses vara den där han första gången träffade Magwitch i Dickens’ Lysande utsikter. David Leans film fångar hela stämningen i den allra första bilden, plattheten, det obestämda ljuset, vinden, vattnet och de tomma galgarna. I Cooling Castle bodde Sir John Oldcastle, förebilden till Shakespeares Falstaff.

Så gör inte bara historien, utan också litteraturen, filmen och konsten, sig påminda längsmed hela Themsens lopp. Den bok som är mest förknippad med floden, Tre män i en båt, skulle visa sig vara högst aktuell än idag. Men de började sin resa först i Kingston, tidvattendelen av Themsen är nästan helt utan nöjestrafik. Inspirerad av deras lättsinne skrev jag på mitt landing card ”The Thames” som min temporära adress i England. Passkontrollanten såg inte road ut och undrade om jag hade kommit hit för att dränka mig.

Det undrade jag också, fast inte högt, brittiska tjänstemän skämtar man inte med. Även om de kunde ha humor ibland, så är det brittisk humor, och den är inte att leka med. Min undran kom sig av att mina erfarenheter av båtar var minimala, och fotografens var obefintliga. Det här var den första punkten där det stämde med ”Tre män i en båt”, men medan de skröt för varandra om vilka experter de var på olika praktiska områden skröt vi för varandra om våra bristande kunskaper.

Ännu så länge hade vi inte haft några större problem med linor, ankare och annat liknande som vi antagligen skulle komma att stöta på, men det berodde på att Southends pir låg stadigt fast vid land. Och där skulle den fortsätta att ligga. Om vi räknade med att klara av det här på tolv dagar, så det var det på tiden att vi letade reda på vår första båt, mer än halva första dagen var redan passerad.

Så det var med stor förväntan vi klev ombord på en båt i Tilbury. Äntligen kände vi Themsen gunga under våra fötter. Tio minuter senare steg vi av passagerarfärjan i Gravesend på motsatta stranden. (Färjan är den första möjligheten att ta sig över floden utan egen båt.) Vi njöt av varje minut. Men i vår iver hade vi tagit ut glädjen i förskott. Det var inte så lätt att ta sig från Southend.