London, fredag 10 maj – Themsenpromenad 1: Hammersmith – Chiswick

Bästa årstiden för dagens promenad är den varma när man kan sitta på pubarnas terrasser ned mot floden. Alla veckodagar passar lika bra, med den reservationen att inte lika många pubar serverar lunch på helgerna. Det är en lång sträcka, så starta inte för sent, omkring tio från Hammersmith tunnelbanestation är lämpligt.

När ni kommit upp ur tunnelbanan och står på trottoaren och kippar efter andan i avgasröken från den täta trafiken på Broadway är det svårt att se hur Hammersmith en gång i tiden kunnat vara en liten fiskeby. Byn låg, dels på den gamla huvudleden ut mot Bath, Bristol, Exeter och Plymouth, dels på kungens väg till palatset i Richmond. Den ena ledde till många värdshus, den andra till fina villor.

Låt oss skynda snabbt härifrån. Följ trottoaren åt vänster (om ni kom med Metropolitan Line, så måste ni ta er över Broadway först) in på Queen Caroline Street. Gatan är det enda monumentet till denna skandalösa kvinna, hustru till den blivande George IV; även känd som Prinny. Han tvingades  gifta sig med Caroline mot att fadern betalade alla hans spelskulder. Bröllopsresan fick hon dela med en av hans älskarinnor, men hon tog snart sin italienske betjänt, Bergami, som älskare.

Prinny misslyckades med att skilja sig från Caroline efter faderns död. Han vägrade att låta kröna henne till drottning i samband med sin egen kröning. När hon försökte komma in som åskådare blev hon bortkörd.

Invånarna i Hammersmith tyckte om henne, kanske för att hon hade valt att bo just där, och såg henne som en martyr. I en liten vers gav de henne goda råd:

”Gracious Queen, we thee implore:
Go away, and sin no more.
Or, if the effort be too great,
Go away at any rate”

(Fritt översatt: ”Ärade drottning, vi dig ber: /Gå din väg, synda ej mer. /Om nu detta blir för svårt, /Skynda i alla fall långt bort.”) Märkligt nog följde hon rådet genom att dö mycket snart därefter.

Hammersmith Bridge Road är vägen som går under viadukten till höger om St Paul’s Church. Följ den och snart ser ni den praktfulla och frilliga Hammersmith Bridge, byggd 1883-7 av Joseph Bazalgette.

Det går att komma till promenaden längsmed floden på båda sidorna av brouppfarten men väljer ni den högra kan ni se en gammal dricksfontän på vägen upp mot bron. Trafikens tryck släpper sin trumhinneterror och näsborrssveda i samma ögonblick som Themsens öppna vidder breder ut sig  framför ögonen.

En dag i slutet av mars eller i början av april är det rusningstidsträngsel på och kring floden. Det är när den traditionella kapprodden mellan Oxford och Cambridge äger rum. Starten sker vid Putney Bridge, strax bortom kröken nedströms (det vill säga till vänster), och målet ligger vid Chiswick Bridge.

Vi ska vandra uppför floden, mot målet, men inte riktigt ända fram till det. Det här är den vackraste och trevligaste delen av Themsen, i varje fall inom London. Lower, Upper och Chiswick Mall heter de tre delsträckorna, alla med olika karaktär.

På tal om karaktär så kommer de första två pubarna, Blue Anchor och Rutland, nästan vägg i vägg, efter bara några steg. Båtklubbens medlemmar kan gå direkt från sin viktorianska balkong över till pubens. Byggnaderna längsmed Lower Mall är vackra 1700- och 1800-talshus med fint järnsmide i staket och balkonger.

För en strängt hållen svensk känns det förstås extra syndigt att under en promenad kunna gå in i pubar med jämna mellanrum och dricka öl, men om ni behöver vara återhållsamma så ska ni vänta fem minuter tills ni kommer till the Dove. Den 400-åriga puben (nuvarande byggnad är bara 200 år gammal) har en balkong över vattnet. I den här stimulerande miljön satt James Thompson, 1700-talspoeten, och skrev orden till Rule Britannia, på den tiden den var ett coffee house.

Vi är nu inne på Upper Mall och strax bortom Dove ligger Kelmscott House (1870-talet), där William Morris hade sin ateljé. En blå tavla på väggen minner om Francis Ronalds som uppfann den elektriska sladden och testade den genom att lägga ner 13 km i trädgården. Det finns ett längre och aktuellare budskap på fasaden:

”Guests and neighbours, on the site of this Guest-hall once stood the lecture-room of the Hammersmith Socialists. Drink a glass to the memory”.

(”Gäster och grannar, på platsen för denna Gästhall låg en gång i tiden Hammersmith-socialisternas föreläsningssal. Drick ett glas till minnet.”)

Av de många segelbåts- och roddbåtsklubbar som ligger vid Upper Mall är nog Furnival Club den mest kända, uppkallad efter dess grundare, Dr Furnival, en lärd herre med långt skägg som rodde upp i hög ålder. Han lär ha varit den första man som lärde kvinnor att ro, och han uppmuntrade dem att klä sig praktiskt, i byxkjolar och till och med kortbyxor, fast det senare höll på att leda till att de blev arresterade.

När vi kommer fram till Chiswick (uttalas tjissick) Mall har husen blivit större och elegantare, nästan alla med privata trädgårdar intill floden, men åtskilda av den allmänna vägen. Här bodde Lady Castlemaine, en av Charles II:s älskarinnor i en tegelbyggnad som kallas Walpole House. Vissa påstår att det var modellen för miss Pinkertons skola för unga damer i Thackerays Fåfängans marknad.

Ända till 1860-talet var Chiswick en lantlig by och trots att motorleden i dag bara går ett par korta kvarter bort, så är inte mycket förändrat på the Mall nere vid vattnet. Det finns två pubar i trakten, Black Lion och The Old Ship. Om du kommer till den senare, som är från mitten av 1700-talet, en vinterdag, så är det troligt att du möts av en riktig brasa i den öppna spisen.

Snart svänger vägen bort från Themsen. De som inte vill släppa kontakten med floden kan fortsätta rakt fram på en stig, men de går miste om mötet med en märklig byggnad en bit inåt land. Precis i kurvan låg ett gammalt  vadställe över (under?) Themsen. Det är fortfarande utmärkt som sådant på nya kartor, men vi har aldrig sett någon bil utnyttja det här alternativet för att komma till andra sidan.

Utanför St Nicholas-kyrkan hittade jag en affisch som berättade om att King’s Singer skulle komma på besök nästa söndag kväll. I biljettpriset ingick ett glas vin, ganska självklart eftersom Fuller stod som sponsorer.

Det här socialt naturliga förhållandet till alkohol (det stod förstås inget om alkoholfritt alternativ på affischen) känns väl lite främmande för oss, men det är inte ovanligt i pubarnas land. I puritanska Skottland kan ungdomsidrott sponsras av  whiskydestillerier, och jag har varit med om att tillsammans med alla i publiken till en utomhuskonsert i Edinburghs Princess Garden få en liten whiskyflaska på biljetten för att vi skulle behålla värmen i kroppen i kvällskylan. Det skulle aldrig hända på Götaplatsen.

Men tillbaka till verkligheten i Chiswick. Gravgroupies kan här göra en avstickare till kyrkogården gör att spana in Hogarths, Lady Castlemaines och James McNeill Whistlers gravar. Själva fortsatte vi Church Street fram till, och under, en förvirrande rondell. Det är inte många som hittar till Hogarth’s House vid Hogarth’s Lane, en bit upp på vänstra sidan av Great West Road.

Målaren och grafikern William Hogarth köpte huset när han var 52 och bodde här i fem år. Även de som inte är intresserade av att se hans verk bör titta in om de är i närheten. Det är fri entré och det är en chans att få se ett gammalt bostadshus med trädgård. Man kan lätt föreställa sig hur det skulle vara att leva direkt intill den hårt belastade motorleden och skänka en medlidandes tanke till dem som bor i de moderna hyreshusen på andra sidan vägen.