London torsdag 9 maj – Citypromenad 1: Genom de smalaste gränderna

I andra städer använder man lite löst uttrycket “city” som synonym till “centrum”. Gör inte det i London. Det skapar bara förvirring. Här är City den kvadratmile stora stadsdel, det ursprungliga romerska och medeltida London, som avgränsas av Temple i väster och Towern i öster. City har egen polis och många kuriösa lagar. Både drottningen och militären måste stanna vid gränserna till City och be om tillstånd för att få komma in. (Egentligen heter det City of London eftersom det finns ett City of Westminster också, men i dagligt tal används City, respektive Westminster om de båda stadsdelarna).

Bästa tid för vandring i City är måndag-fredag kring lunchtid när restauranger, kaféer och pubar fylls av kontors- och bankarbetande människor. På kvällar och helger är det ganska dött, pubarna stänger tidigt.

Alla gator i City är smala och vindlande, de bygger på det medeltida gatunätet, men mellan dem finns ännu smalare gränder, som bara är med i de mest detaljerade kartorna. Den här promenaden går igenom det mest sammanhängande systemet av smågränder öster om the Bank.

Centrum av City ligger framför Bank of England där ungefär tio gator strålar samman. Under jord speglas mångfalden i de otaliga utgångar som tunnelbanestationen Bank erbjuder. Det är en utmaning att hitta rätt från början, så att man inte behöver korsa gator med livlig trafik i onödan efter att man kommit upp.

EPSON scanner image

Vi ska upp på Lombard St, vilket är i syd-ost för dem som har kompass med sig. Den här delen av stationen ligger under Hawksmoors kyrka St Mary Woolnoth, kanske den enda kyrka i världen med en tunnelbanestation i källaren. En av kyrkoherdarna, John Newton (1725-1807) skrev Elvis Presley-låten Amazing Grace.

I en tid när folk inte kunde läsa och affärernas fönster var för små för att kunna exponera varor, så var skyltar med talande bilder det enda sättet att berätta för förbipasserande vad som såldes innanför. När Charles I gav sitt tillstånd ville varje affär ha sin skylt –  med sågar, handskar, grytor, nycklar med mera målade på eller utskurna i trä. Många av skyltarna sträckte sig över hela den smala gatan och man tror att de var en starkt bidragande orsak till att den stora branden 1666 spred sig så snabbt. Charles II införde bestämmelser om begränsningar av storleken.

Lombard Street har fått sitt namn från “lombards”, ett nedsättande uttryck som användes om de italienska finansiärer som tog över när judarna blev utvisade. Byggnaderna är från 1800- och 1900-talen, men de många färgglada skyltarna påminner om äldre tider: Lloyds häst (1677), gräshoppan (1563) som numera tillhör Bangque Paribas, National Westminsters krona och ankare med flera. På huset med de tre kronorna (Courts) sitter en skylt som berättar om att försäkringsbolaget Lloyds föddes på den här platsen i ett coffee house (1691-1785).

Alldeles i början av Lombard Street hittar vi, på vänster sida den första gränden, Pope’s Head Alley (man kan faktiskt se ett litet påvehuvud på väggen), men vi går inte in här, utan fortsätter till nästa, Change Alley, där vi svänger vänster. Halvvägs genom kvarteret tar vi av till höger (den heter fortfarande Change Alley) och fortsätter rakt fram tills vi kommer fram till en större gata. På andra sidan, snett till vänster, ser vi öppningen till Bengal Court, som leder till George Court.

Här är luften fylld av London historia, och kontorsarbetare om det, som nu, är  lunchtid. Den 600-åriga puben George & Vulture har brunnit ner två gånger och i sin senaste reinkarnation förknippas den med Dickens; the City Pickwick Club träffas här. Till vänster vid Castle Court ligger Jamaica Wine House, en pub från 1652, som var det första stället i London med tillstånd att sälja kaffe. Man kan fortfarande se en gammal filtreringsapparat.

st michaels.jpg

Om det är sommar och varmt så är platsen framför vinhuset fylld av livliga vin- och öldrickande lunchare; en skarp kontrast till St Michael Cornhills lugna trädgård runt hörnet. Åt andra hållet ligger den berömda restaurangen Simpson’s och strax intill den mycket smala Ball Court.

Slips och kostym är obligatorisk uniform i den brittiska affärsvärlden och knappast någon av gästerna i de nämnda etablissemangen avviker från normen. Är man för enkelt klädd är det troligt att man inte blir serverad, inte ens en öl vid bardisken. På några ställen sitter det varnande skyltar på dörrarna.

Men vi fortsätter vår promenad. Vid Jamaica Wine House tar vi till höger förbi trädgården och till höger igen, in i en kort passage som leder till Bell Inn yard. Framme vid den bredare Gracechurch Street kan vi välja mellan tre gränder på andra sidan gatan. De är alla värda att utforska, men vi rekommenderar den mellersta, Bulls Head Passage, den är det mest smygande alternativet att närma sig Leadenhall Market.

Det är här är en av Londons mindre marknader (för vilt, höns, kött, frukt och ost) och den är nyligen renoverad, så det är också en av de finare, alldeles för fin egentligen eftersom hyran steg kraftigt och de trendiga affärerna tog över. Leta efter Citys silverfärgade gargoyler (vattenkastare) på Horace Hones pelare och arkadbågar från 1881.

Det finns flera restauranger inom marknadsområdet, men några av dem kan vara svåra att hitta, de döljer sig i slutet av anonyma baktrappor. I de små fönstren två-tre våningar upp skymtar ätande människor. En av pubarna är tydligen till för arbetarna vid marknaden. Vi hittade bara en slips där och ägaren såg inte ut att känna sig hemma.

På platsen för Leadenhall Market stod romarnas basilika och Forum, centrum för deras Londinium. För att uppleva en historisk kontrast, gå ut genom marknadens östra arm, till Leadenhall Place, och titta på Lloyds science fiction-inspirerade högkvarter. I allt stål och glas har man inte glömt sina rötter, utan byggt en coffee shop dit de anställda kan ta sina klienter för att göra upp affärerna på gammaldags sätt.

Vi har kommit till slutet av de smalaste gränderna men ännu återstår några kvarter till Towem. Vi fortsätter till vänster runt hörnet av Lloyd-byggnaden och tar första gatan till höger, Fenchurch Avenue. Den andra gränden till höger, Hogarth Court/Billiter Square, leder ned till Fenchurch Street och tvärs över gatan börjar den tunnelliknande Star Alley.

Bank 4

Citys många kyrkspiror stack tidigare upp högt över den låga bebyggelsen. Nu är det tvärtom och allra mest i skuggan står tornet (1400 talet) till den rivna All Hallows Staining. Det enorma Plantation House-komplexet i närheten ser ut som ett landskap i skyn.

Bank 3

På andra sidan Mark Lane leder en kort backe överraskande upp till en liten järnvägsstation, Fenchurch Street Station, med välbevarad fasad och ett litet torg framför. Pä högra sidan av torget går en kort trappa ned till New London Street. I fonden ser vi St Olave Church. Vi går runt kyrkan till vänster, nedför Seething Lane och in på kyrkogården. Men, se upp när ni kliver in genom porten, den är dekorerad med dödskallar.

Londons mest kände dagboksskrivare, Samuel Pepys, bodde i närheten och St Olave var hans kyrka. En byst av honom blockerar en tidigare ingång och lite längre nedför gatan, i Seething Lane Gardens (på platsen för hans kontor), står en staty. När vi når slutet av Seething Lane kan vi se Towern till vänster.

Bank 2

Kyrkan på andra sidan gatan heter All Hallows-by the-Tower. Pepys stod i 1600-talstornet och betraktade oroligt hur den stora branden närmade sig under flera dagar. Den slocknade bara ett par kvarter härifrån.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s