Innan vi lämnar Islington – vars namn kommer från det anglo-saxiska ordet ”Gislandune” (Gisla’s Hill) – för andra delar av London, ska vi fördjupa oss i vatten. Det finns mycket intressant i kvarteren kring Angel tunnelbanestation, men jag ska försöka låta bli att uppehålla mig vid de georgianska tvåvåningshus som lutar sig mot varandra med en glimt av York-atmosfär längsmed Camden Passage, där en antikvitetsmarknad äger rum på onsdagar och söndagar. Inte heller ska jag ägna tid åt Islington Green – med staty (1862) av Hugh Myddelton – där Chaplin (innan han emigrerade) och Gracie Fields uppträdde i Collins Music Hall. Ej heller åt teaterpuben King’s Head, som fortfarande säljer öl i pund, shilling och pence, eller någon annan av de många småteatrar som finns i området.
Nej, när jag kommer till Angel dras jag som en slagruta till vatten. På 1600-talet var Themsen så förorenad att parlamentet gav order om att en ny flod skulle grävas upp för att leda friskt källvatten från Chadwell och Amwell i Hertfordshire till norra London. Men det var dyrt att göra floder och hela projektet hotades trots att entreprenören Hugh Myddelton sålde sina privata egendomar för att hålla spadarna igång. Först när kung James I ryckte in kunde projektet ros iland. Som senkommet tack för sina insatser fick Myddelton en staty och ett torg (1827) uppkallat efter sig.
I september 1613 nådde den 3 meter breda New River sitt mål vid den gamla ankdammen bakom Sadler’s Wells, 61 km från källan. Ankorna flyttades och dammen byggdes ut till en diameter på 60 m. Vattnet överfördes till allt mindre cisterner innan det fortsatte ned till City genom urholkade trädstammar. Det lär visst rinna genom några fortfarande.
Modernare metoder för vattenförsörjningen kortade snart New River. Två nya reservoarer byggdes längre ut 1833, vid Stoke Newington. I dag har ett rikt djur- och fågelliv utvecklats kring de två konstgjorda sjöarna. Thames Water Authority har inte längre någon användning för dem och deras beslut att bygga hyreshus på området möttes av motstånd. En vandringsguide, utgiven av New River Action Group, berättar om historiska pumpstationer och andra aspekter längsefter floden.
Metropolitan Water Board lät uppföra sina nya byggnader (1938, arkitekt Howard Robertson) vid New River Head. Delar av det gamla vattenhuset (med Grimling Gibbons fina Oak Room från 1693) behölls i Austen Halls nybyggnad (1920). Och den numera funktionslösa dammen återfick sin ankdammsstorlek.
På andra sidan gatan ligger Sadler’s Wells, ännu en av Clerkenwells många medicinalkällor. Det populära brunnsdrickandet drog med sig en hel del nöjesliv och Thomas Sadler byggde 1683 ett musikum i närheten. Underhållarna slöt sig 1753 samman i en grupp och 1765 uppfördes en teater.
Dickens såg här den världsberömda clownen Grimaldi, och han blev 1837 erbjuden att skriva färdigt en påbörjad biografi om clownen. Under olika perioder fungerade byggnaden som isrink, picklesfabrik, boxningsarena, vattenspektakel och music hall innan den gjordes om till teater med opera och balett som specialitet. Brunnen finns fortfarande, kvar under en lucka inne på parkett.
Den som vill följa New River norrut har svårt att hitta några spår i början, men på andra sidan City Road finns en smal park mellan Duncan Terrace och Colebrooke Row. Den slingrande gångstigen i parken imiterar den tidigare flodens vindlingar. Att följa hela New River är en full dags långpromenad ut på landet. De som vill ta det lugnare kan nöja sig med en första glimt av vatten på en bevarad sträcka, New River Walk, strax norr om Canonbury Road. Men det finns en mäktig konkurrent för den vattenintresserade.
På andra sidan Colebrooke kommer Grand Union Canal fram ur den mörka tunnel som dolt den ända från Caledonian Road. Under den lummiga stilla grönskan trängdes tidigare mängder av kanalbåtar, men en skärpt tillståndsgivning drev bort de flesta. Man kan vandra på dragstigen (den som hästarna använde när de drog båtarna) och på en av de kvarvarande båtarna kan man hitta en skylt som berättar om att den innehåller ett filmarkiv.
Vid Danbury Street byter stigen sida och man måste korsa kanalen på bron. Slussarna vid City Road Lock var tidigare dubbla vilket vittnar om den livliga trafik som en gång i tiden fanns på kanalen. Det låg en mängd stallar runt om eftersom man bytte draghästarna här. De är alla borta men Harris Wharf, en viktoriansk fabriksbyggnad, används fortfarande.
City Road Basin låter som en gammal jazzschlager, men det var namnet på den stora hamnbassäng där varor till City lossades. Det finns motsvarande bassänger vid King’s Cross och Paddington.
Efter nästa bro ligger The Narrow Boat—en pub uppkallad efter den typiska smala kanalbåtstypen. Ett av rummen är inrett som interiören till en båt, men för att få in fler gäster har man gjort det betydligt bredare. Det finns en direkt ingång från dragstigen, upp till en liten altan där man kan sitta och se ut över spåren från tidigare sekel.
Byggnaderna längsmed kanalen är av tre typer: gamla fabriker, tomma eller fortfarande fyllda av liv; ombyggda fabriker med trendiga kontor och nybyggnader som kanske med nöd skulle bli godkända av prins Charles.
De som vill överdriva kan fortsätta kanalpromenaden förbi Victoria Park ner till Themsen vid Limehouse, eller till och med vika av in på George Duckett’s Canal och via River Lea komma upp till en stor samling enorma vattenreservoarer i Walthamstow. Har man inte släckt sin vattentörst vid det laget, så är det inget som hjälper. Men det finns mycket som talar för att stanna på Narrow Boat, fylla på med ytterligare en pint i baren och betrakta världen alltmer filosofiskt från altanen. Trots allt är det mesta i ölet vanligt vatten.
Från Edinburgh till Istanbul 