Den 8 februari 1836 anlände det första passagerartåget på Londons första ånglokslinje till vad som senare skulle bli London Bridge Station. Den nuvarande byggnaden är från 1849, men med en hel del reparationer efter andra världskrigets bombningar.
Alltfler av de många privata järnvägsbolagen som tuffade ut till olika destinationer söder och sydost om London började använda London Bridge Station som sin londonterminal, och under högperioden på 1800-talet bredde spåren ut sig över betydligt större områden än i dag, vilket vi såg flera offer för i föregående avsnitt. Varken pubar, kyrkor eller sjukhus kunde stoppa järnhästens framfart.
På norra sidan av stationen ligger Tooley Street. Namnet är en förvrängning på klassiskt londonvis av St Olave’s Street. Under medeltiden, då den hette Short Southwark, var den en fin gata med rikemän och präster. Keats bodde på en sidogata medan han studerade vid St Thomas-sjukhuset.
Themsen är bara ett kvarter bort, och området var känt som “Londons skafferi” tills kajerna stängde 1970 och lagerlokalerna började förfalla. En av de första som vände trenden var The London Dungeon, ett museum ägnat fängelse och tortyr, som helt stilriktigt är inrymt i de gamla valven under järnvägsspåren.
Vi var mer intresserade av ett nyare museum, längre bort på Tooley Street, även det under de järnvägsvalv som fortsätter en bra bit, så vi kan antagligen vänta oss många fler nyetableringar “underneath the arches”. Winston Churchill’s Britain at War Experience dokumenterar Englands stoltaste stund, åren under andra världskriget.
Gräsklipparnas surrande slutade tvärt söndagsmorgonen den 3 september strax efter klockan elva när Chamberlain förklarade i radionyheterna att England befann sig i krig med Tyskland. Kvinnor och barn hade redan börjat evakueras från London, men inget hände förrän sommaren därpå. Perioden kallas för “the phony war”, bluffkriget.
I juli 1940 började slaget om England, i luften, och den 7 september inleddes “the Blitz”, bombningarna av London. Andra viktiga centra för krigsindustrin bombades också, Portsmouth, Glasgow, Birmingham, Liverpool, Plymouth, Manchester. 1942 plockar Hitler fram Baedeker och börjar bomba engelska städer utifrån hur många stjärnor sevärdheterna fått i den berömda guideboken. London utsattes för en “Baby Blitz” 1943 och från juni 1944 regnade V-bomber över östra England. Den sista föll 27 mars 1945.
Det var brist på skyddsrum, så när blitzen startade köpte londonborna den billigaste tunnelbanebiljetten och gick ner till plattformen och tillbringade natten där. Det var inte planerat av myndigheterna, men de insåg snabbt att det var en vettig lösning och satte upp sängar, toaletter och utspisning. Tågen gick fortfarande nästan som vanligt, utom på en liten sidolinje till Aldwych, som gjordes om till ett skyddsrum för 8000 människor.
Ingången till krigsmuseet är via en gammal tunnelbanehiss, som stånkande och skakande för oss nedåt, men vi upptäcker snart att det är ett trick. Genom ventilgallret skymtar hisschaktets väggar, men det är inte hissen som rör sig förbi dem, utan det är “väggarna” som rör sig på något slags rullband.
I museets första rum är ett skyddsrum återskapat med sängar, filtar, tekoppar och annat livets nödtorft. Det är instängt och murket och man kan lätt föreställa sig hur det skulle vara att sova här vecka efter vecka. Under den första tiden pågick bombningarna 57 nätter i följd med i genomsnitt 200 bombplan per natt. 12 696 londonbor dödades och 20 000 skadades allvarligt.
Det var bara 9% som utnyttjade de allmänna skyddsrummen. 27% hade egna skyddsrum, oftast ett Anderson Shelter, uppkallat efter inrikesministern Sir John Anderson. Tanken var att man skulle sätta upp det inomhus, men de allra flesta placerade det i trädgården. Den enda nackdelen var att det tenderade att bli vattenfyllt när det regnade. Man kan gå in i ett Anderson Shelter i museet och känna efter hur det skulle vara.
De allra flesta, 64%, brydde sig inte om söka skydd alls. Antingen låg man kvar i sin säng och tänkte “är det min tur, så är det inget att göra åt”, eller också hade man olika typer av yrken som gjorde att man var tvungen hålla igång, nattvakt, brandman, utkik, polis, räddningsarbetare. Taxi och bussar fungerade, under förutsättning att det gick att komma fram.
Så fort bombningarna upphörde dök de mobila tebrigaderna upp, Womens Voluntary Service, KFUM och Frälsningsarmén. Brandmän, räddningsarbetare och skadade stärktes av en kopp te när de mest behövde det. Bombade pubar förvandlades till improviserade tesalonger. Det anses att Englands viktigaste hemliga vapen var te.
Två saker ransonerades aldrig under kriget: tobak och öl. Man ansåg att de behövdes för stärkandet av moralen. Ölkvalitén sjönk stadigt när tillgången på riktiga råvaror försämrades, men konsumtionen ökade ändå med 25%. En pub är uppbyggd i museet.
När kriget bröt ut stängde regeringen alla teatrar och biografer och BBC gick på sparlåga. Men inom några veckor insåg man vikten av “business as usual”. BBC flyttades ut på landet och blev den viktigaste källan för upplysningar och underhållning. Krigsindustrin installerade högtalare i sina verkstäder och det var nu som musik under arbetet första gången användes.
En burleskteater i London, Windmill Theatre, höll öppet varje kväll under mottot: “We never close”. Typisk information till teaterpubliken: “Ni kommer att meddelas från scenen om ett flyglarm har gått. Om ni vill gå hem eller gå till ett skyddsrum så är ni fria att göra det. Det enda vi ber er om – om ni känner att ni måste gå – är att ni gör det tyst och utan upphetsning.”
Museet visar alla dessa aspekter och mycket mer. Här finns tidningssidor, affischer, klädmodet, en typisk affärsgata under krig, kvinnornas insatser i krigsindustrin, evakueringen av barn, jänkarnas ankomst till England – och till sist, ett bombat kvarter av London under blitzen inklusive lukt-, rök- och vatteneffekter.
Museet stängde 2013.
Mitt emot krigsmuseet ligger Hay’s Wharf, Londons äldsta lastkaj. I dag är byggnaderna moderniserade till Hays Galleria och när man ser gallerians höga valv från motsatta sidan av Themsen känner man att det är porten till en ny värld på andra sidan. Det är fortfarande ruffigt på många ställen, men det här området längsmed den södra Themsenstranden är det som förändras snabbast i dag i London.
Från Edinburgh till Istanbul 