Whitbys berömmelse som stad borde vara större än vad det är. Den går tillbaka redan till synoden år 664, men om människor lockas till denna Yorkshire-stad, så är det ofta på grund av de konsekvenser som följde av att Bram Stoker bodde här sommaren 1890 och inspirerades till att förlägga tre kapitel av Dracula till staden. Låt oss från början belägga två myter: varken Stoker eller Dracula är begraven i Whitby. Deras koppling till staden är handlingen i bokens kapitel 6-8 och – en bänk.
Men först några tillbakablickande ord om den så viktiga synoden, eftersom få har dess egentliga betydelse fräscht i minnet. Det här kyrkomötet enades om tre avgörande punkter: 1) vilken kyrka England skulle tillhöra; 2) vilket datum påsken egentligen skulle infalla på; och 3) hur munkarna skulle raka huvudet.
En anledning till att man valde Rom som överhuvud (alltså katolicismen) framför den keltiska kyrkan, var åsikten att Petrus innehade himmelrikets nycklar, och om man inte höll med honom, så var det risk för att man inte skulle bli insläppt i himlen efter döden.
Den keltiska grenen med sina mer obskyra helgon drog sig tillbaka från Holy Island, och andra platser, till den ännu mer isolerade ön Iona utanför Skottlands västkust
De bröder som tog vid trodde mer på världsliga ägodelar, och klostren ökade sina landområden och rikedomar tills Henry VIII tyckte det gick för långt, och beslagtog det mesta.
Klostren blev ruiner när deras stenar användes till andra byggnader – ett tidigt exempel på återvinning. Det intensiva intresset för att bevara allt gammalt, även om det är trasigt eller oanvändbart (och att åka och titta på det), var något som dök upp först på 1800-talet.
En annan viktig händelse i Whitbys historia ägde rum 20 april 1980 då 68-årsminnet av Bram Stokers död firades genom att fröken Ann Stoker invigde en bänk.
Platsen för Bram Stoker Memorial Seat valdes noggrant för att den som sitter där ska få samma utsikt som Stoker när han tänkte ut sin roman. Några rapporter om den inspirerat senare författare på liknande sätt finns inte.
Vid bänken utgår en promenad, beskriven i en liten skrift, som tar vandraren med till alla platser i Whitby, som omnämns i boken. På sluttningen ovanför ligger East Crescent (tidigare kallad The Crescent) där de två hjältinnorna, Mina och hennes väninna Lucy, bodde under sommaren. I nr 7 fanns den advokat som Dracula anlitade för importen av 50 lådor med vanlig jord från Transsylvanien.
Whitby består av två kullar åtskilda av floden Esk. Det var från North Terrace, invid Royal Hotel, som Minas fick syn på den försvunna Lucy. Tvärs över hamnen, högt uppe vid kyrkogården på East Cliff skymtade hon i månljuset den bekanta vita figuren. För att komma dit var hon tvungen att springa ”nerför den branta trappan till piren och längs fisktorget till bron”. Och sedan ”uppför den ändlösa trappan (199 steg) till kyrkan”.
”När jag var nästan uppe vid krönet, kunde jag se bänken och den vita figuren… Det var otvivelaktigt någonting, något långt och svart, där borta som böjde ner över den halvliggande figuren. Jag ropade i skräck: ”Lucy! Lucy!” och det lyfte på huvudet och från det ställe där jag befann mig kunde jag se ett vitt ansikte och röda, blänkande ögon.”
När Mina sprang in genom porten till kyrkogården förlorade hon för ett ögonblick bänken ur sikte bakom kyrkan – nutida vandrare kan kontrollera att det stämmer – och när hon fick syn på den igen var Lucy alldeles ensam och sovande. Mina fäste en schal runt Lucys hals ”med stor säkerhetsnål; men jag måste ha burit mig klumpigt åt i min ängslan och råkat sticka henne med nålen, för när hon efter en stund började andas lugnare förde hon handen till halsen och jämrade sig svagt.”
Det var via Whitby, som Dracula kom till England – på ett skepp som styrde rakt in i hamnen under full storm. Inga överlevande fanns ombord, endast en stor hund, som hoppade i land och försvann. Lasten bestod av 50 kistliknande lådor.
Det sägs att Bram Stoker skulle ha fått idén till Dracula genom en mardröm efter en middag på Whitbykrabbor, men det är ett påstående som Whitbyborna gillar lika lite som att bli frågade efter vägen till Draculas grav.
Från Edinburgh till Istanbul 