Måndag kl 9.40 – De vilda vita kossorna i Chillingham.

Chillingham

Söderut, bort från A1:s breda filer och på små slingrande vägar in i Northumberlands hemligaste avkrokar. Ty, detta är det minst besökta av de engelska grevskapen.

Här, i närheten av den lilla byn Chillingham, finns sedan 700 år en vild boskapshjord, isolerad från resten av världen genom en inhägnad. Det är inte helt lätt att hitta dit. Först gäller det att inte blanda ihop reservatet med Chillingham Park och dess herrgård, sedan gäller det att undvika alla tisdagar och timmarna kring lunchtid de andra dagarna, för då är det stängt.

Det är en lång promenad från parkeringsplatsen, upp genom skogen och över ängarna fram till den plats där man inväntar skogvaktaren.     Boskapen är som sagt vild, det är inte tillåtet att leta upp den på egen hand; en skogvaktare blev ihjälstångad i början av 1900-talet, men än så länge har man inte förlorat några turister.

Natten tillbringar djuren uppe i skogen, för att på morgonen långsamt beta sig ner mot de öppnare områdena. Har man otur kan man få leta ganska länge innan man får syn på dem. Sedan gäller det för skogvaktaren att bedöma hur nära det är riskfritt att gå, och att hela tiden ha ett öga på deras beteende för att upptäcka om de börjar känna sig hotade. Då går de till attack, och det finns ingenstans att gömma sig.

För mer en 700 år sedan kom någon på att bygga en mur kring en vild boskapshjord för att på så sätt säkra sig om ett kontinuerligt matförråd. Att det gjorde det svårare för de skotska boskapstjuvarna att röva med sig de vilda djuren var bara en fördel.

Med tiden dog hela arten ut, utom de som befann sig innanför murarna. På senare år har forskare som tagit blodprov upptäckt att blodtypen är unik i Väst-Europa, det har alltså inte gått att få fram några ledtrådar till varifrån djuren härstammar.

Inaveln under de 700 åren har inte lett till någon degenerering, vilket lär bero på att endast den starkaste tjuren, ledaren för gruppen, får göra kalv. De andra får nöja sig med att titta på, tills någon inte kan hålla sig längre, utan utmanar kungen på duell.

Det har under en lång period varit mellan 40 och 60 djur i hjorden. Antalet regleras automatiskt genom att födan inom det begränsade området inte räcker till alltför många.

1947 höll djurarten på att dö ut. En ovanligt sträng vinter hade föregåtts av en torr vår och en blöt sommar, som förstörde det mesta av grödan. Efter att en fjärde snöstorm härjat i parken i mars återstod endast 13 djur, inga av dem kalvar. Under tolv månader föddes inga nya. Honorna var egentligen för gamla för att föda, men genom ett naturens under förlängdes deras dräktighetsperiod, och efter några år var antalet uppe i det normala igen.

Eftersom kossorna inte kan beta utanför det inhägnade området räcker inte det naturliga gräset under vintern, så de måste utfordras. Men det enda som duger är gräs som är slaget inom området. All konstfoder och halmgräs utifrån vägrar de äta, de dör hellre. Antagligen har det att göra med att naturen på deras mark är helt orörd av  människohänders besprutningar och påverkan.

Förutom hjälpen med vinterfödan klarar sig djuren helt utan människoinblandning. De föder sina ungar själva och de klarar sjukdomar utan  veterinärinblandning, men de blir sällan sjuka, vilket lär hänga ihop med deras isolering från människor.

1939 bildades The Chillingham Wild Cattle Association för att ta över ansvaret för boskapen, som fram tills dess varit Lord Tankervilles privategendom. Då 9:e greven av Tankerville dog 1980 var djurens framtid i fara eftersom det fanns planer på att sälja parken. Området köptes av Sir James Knott Charitable Turst, en fond som arbetar för att bevara Northumberlands natur, och som garanterar djuren betesrätt i ytterligare 999 år.

Skogvaktaren gjorde oss uppmärksamma på en stor skogklädd kulle i närheten. Under något krig hade den skövlats på träd. Kalhuggningen ledde till att ett vadställe där en liten bäck rinner över bilvägen ofta svämmade över fotgängarbron. Nu när snabbväxande träd planterats har vattennivån sjunkit igen.

På vägen ifrån Chillingham stannade vi till vid den obetydliga bäckfåran. När vi hade passerat på morgonen var den bara en vattenpöl, nu hade den förvandlats till en ekologisk modell.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s