Söndag kl 8.30 – Det underliga landet.

…och det blev morgon den första dagen. Framför oss låg två veckors sökande efter brittiska excentriciteter i Northumbria och Yorkshire. Vi hade redan börjat anat att det engelskt egendomliga, det skotskt konstiga och det walesiskt mystiska var så oändligt, att jakten på det skulle kunna sysselsätta oss resten av livet. Vi lämnade i varje fall Edinburgh åt rätt håll, utan det extra varvet på ringvägen som vi hade behövt då vi förväntansfullt hade kastat oss ut i vänstertrafiken på vår första brittiska biltur i Peterborough för två år sedan.

Det var tidig en söndagsmorgon och vi kryssade genom tomma smågator i de sydöstra förorterna. Tanken var att  slippa den värsta trafiken genom att undvika huvudvägarna. Förutseende planering kallade vi det. Det var bara det att vi hade glömt att det inte finns någon trafik överhuvudtaget tidigt på söndagar.

Vi lämnade Edinburgh mitt under den årliga festivalen.

Alla vet att britterna är excentriska. Om det finns två sätt att göra något på, så gör dom det på det andra sättet. Ta det här med att köra bil. Situationen går bara att förklara på engelska: If other countries are driving on the right side of the road, then Britain must be on the wrong side because their is no other side left.

Det kanske bästa och mest kända exemplet på brittisk logik är vattenledningarna som sitter utanpå husfasaderna och därför ofta fryser på vintern, men det gör inget eftersom de är så lätt åtkomliga för reparation.

Vi vill meddetsamma stöka undan de vanligaste brittiska anomalierna för att sedan kunna koncentrera oss på mer exotiska excentriciteter.
Siffror är ju faktiskt internationella och borde begripas över hela världen, men allt som har att göra nummer har engelsmännen lyckats krångla till. Visserligen har de övergivit det gamla myntsystemet där 12 pence (pence förkortades självfallet d.) utgjorde 1 shilling och 20 shilling var 1 pund (förkortat L; det är mer än en som påpekat att det måste ligga något bakom det faktum att det blir  LSD om man sätter ihop förkortningarna).

Vågar vi påminna om att 21 shilling blev 1 guinea?

Även måttsystem och temperaturer har som bekant normaliserats i England (det är något tryggt över det faktum att vatten fryser vid 0 grader, och inte vid en massa plusgrader). Vid ett besök i en konfektionsaffär i Sheffield strax efter övergången såg jag hur en lycklig expedit mätte upp tyg och konstaterade att en meter nog var lika lång som affärens bredd.

Tidigare var alla telefonområden uppdelade så att det var olika riktnummer till samma område beroende på varifrån i landet man ringde. Hur visste man då att man frågade efter rätt område jo, områdena hade namn också och namnen på varje område var likadant oavsett var man befann sig.

Det vore dock trist om allt blev normalt i England, det är för konstigheterna som vi älskar landet, men det är ingen större risk. En pint kommer enligt beslut att vara en pint, det går inte att dricka öl på annat sätt, även om det mesta andra mäts i litrar och halvlitrar.

Pubarna får allt enklare regler som styr deras öppethållande (av vissa anledningar har de alltid varit liberala i Edinburgh), men det kommer antagligen alltid att finnas en flora av bestämmelser som i detalj visar hur drinkar ska tas. Den berömda tidrymden efter stängningstid som går under beteckningen ”drinking up-time” blev förlängd till tio minuter, men rent teoretisk är det alltså olagligt att röra glaset efter den tidsfristen om man inte hunnit dricka upp.

Engelsk schacknotation är andra siffror för sig. Pjäsernas position anges genom att de lod- och vågräta raderna betecknas med siffror respektive bokstäver. På så sätt kan man lätt ange att ett drag gjorts från en ruta till en annan. I England utgår varje spelare ifrån sin sida av brädet när notationen görs. Detta innebär att varje schackruta har två par av beteckningar, dvs den ruta som jag kallar för a1 kallar motståndaren för h8. Att läsa ett engelskt schackparti innebär att man måste tänka om mellan varje drag. Antagligen är det gjort på det här sättet för att inte någon av spelarna ska känna sig orättvist behandlad.

Köer är en populär brittisk företeelse som skapat en värld av subkultur, buskers (gatumusikanter) lever på att den blivande publiken på biografer och teatrar tvingas stå på trottoaren en stund innan de släpps in. Det sägs att det beror på att man vill kunna visa upp långa köer utanför sitt etablissemang som ett bevis på att det är en succé. Men oftast är det en fråga om organisation, biobiljetter kan utom i undantag bara köpas i samband med att publiken går direkt in i biografen, och det kan man inte göra förrän föregående föreställnings publik har gått ut. Det är inte ovanligt att de som står sist missar början av filmen. God brittisk organisation går inte ut på att få bort köerna, utan visar prov på fantasifulla sätt att arrangera köerna åt olika håll och efter olika system.

Att sitta och filosofera om konstigheterna i det brittiska samhället samtidigt som man letar efter bakvägen ut ur en storstad som Edinburgh kan lätt straffa sig, men utan att missa en enda korsning, och efter ett pärlband av rondeller, detta brittiska föredöme på automatisk trafikkontroll, tyckte vi oss börja ana A1, den stora bilartär som slutar först i London, och som var det rättesnöre som vår route de närmaste veckorna skulle slingra sig söderut kring. Äntligen kände vi att resan hade börjat, att vi var på väg mot vår första upptäckt. Med vad var detta? Ett vägarbete! En skylt med texten Diversion! – Omväg!